Extremhögern blir den nya högern

Extremhögern blir den nya högern 150 150 Tomas Lindbom

Franskt samhällsliv och politik bör studeras i allt högre grad för att förstå Sverige och vad som kan komma hända i vårt land under kommande år. Ja, även vad som händer i dag i Sverige. Den gamla skiljelinjen mellan höger och extremhöger blir allt svårare att upprätthålla.

Länge dominerades samhällsdebatten i Frankrike av moderata opinionsbildare som kom från en mer mittenorienterad höger och en mittenorienterad vänster. I flera inlägg på denna blogg på senare tid har jag poängterat att denna mitten alltmer kläms mellan en radikalare höger och en radikalare vänster. I decennier handlade politik mer om förvaltning av ett etablerat demokratiskt samhälle med en viss samhörighetskänsla bland de flesta medborgare. Så är det inte längre. Dessa moderata krafter som själva ansett sig står för klokskap och balans i sina åsikter har hamnat i en minoritetsuppfattning i ett polariserat land. Ett antal år av minskad välfärd har varit en viktig faktor för denna utveckling. Invandringen en annan.

Den kloka mittenorienterade hållningen i Frankrike har inte lyckats ge svar på nya frågor och inte heller kunnat hantera ny oro i befolkningen. De kloka har krympt i antal men verkar också att slutit sig i sina egna kretsar. De har slutit sig i statsapparaten, i vissa kulturetablissemang, i delar av media. En radikalare vänster har opponerat sig mot den etablerade makten. Den extrema högern har attraherat stora delar av arbetarklassen och den lägre medelklassen och riktat liknande kritik mot etablissemanget men med andra argument. Som i andra länder i Europa har de kloka och etablerade opinionsbildarna och makthavarna i Frankrike  synbarligen aldrig ställt sig den riktigt kritiska frågan: Vilket ansvar har vi i den utveckling mot polarisering som skett? Vi har ju ändå rätt. Vi är ju de kloka och vi är de progressiva och framåtsyftande.

Extremhögern har alltid funnits i Frankrike. Det var extremhögern som rasade mot den judiske officeren Alfred Dreyfus som förlorade sin militära grad och sattes i fängelse efter att ha anklagats för spioneri. I efterhand visade sig dessa anklagelser vara falska och grundade i antisemitism. Extremhögern stödde Marskalk Petains Vichyregim under andra världskriget. Extremhögern stod i opposition mot General de Gaulle när denne mot slutet av 1950-talet som president i Frankrike gav kolonin Algeriet självständighet. Det är denna extremhöger som under Jean-Marie Le Pens ledning skapade Nationella Fronten på 1970-talet, föregångaren till hans dotters parti Nationell Samling.

Allt detta är historia men för många fransmän är extremhögern fortfarande en del av det antirepublikanska, antidemokratiska Frankrike. Detta är sant i en mening och begripligt som förhållningssätt. Dock, indelningen av Frankrike i republikanska och icke-republikanska partier blir allt svårare att upprätthålla. Vänstern som uppfattas som republikansk till skillnad från till exempel Nationell Samling innehåller grupperingar som ligger långt ifrån den tidigare värderingsmässiga samsynen mellan Socialistpartiet och Republikanerna (de tidigare gaullisterna). I den traditionella samsynen har alltid ingått en stark betoning av universella värden medan den nya vänstern genom att ta stöd av den växande muslimska befolkningen närmar sig en form av kommunitarism. Migrationsfrågan har skapat nya positioner i det politiska landskapet. Det har också frågan om identitetspolitiken gjort. Wokeismen som den brukar kallas har starkt inflytande på många politiker och opinionsbildare till vänster och den är i stark kontrast till den klassiska franska filosofin.

Extremhögern kan närma sig andra grupperingar som tidigare uppfattades som republikanska. Kommande EU-val kommer att bli intressant att studera för den som vill försöka förstå hur franska partier bygger koalitioner. Nationell Samling toppar sin EU-lista med den unge och vältalige Jordan Bardella, av många sedd som Marine Le Pens efterträdare. Éric Zemmour, tidigare högerradikal och konservativ debattör och presidentkandidat 2022, med sitt parti Reconquête toppar EU-listan med den unga och begåvade  Marion Maréchal, för övrigt systerdotter till Marine Le Pen. Republikanerna, det vill säga den vanliga högern, toppar sin lista François-Xavier Bellamy, också ung, tidigare lärare i filosofi och övertygad katolik. Det handlar snarare om nyanser än reella skillnader i dessa tre unga politikers värderingar. Det är helt omöjligt att kalla Bellamy för försvarare av de republikanska värderingarna och de andra två som extremister.

Det etablerade moderata Frankrike attackeras från två håll. Det gäller inte bara president Macron som jag nämnde i förra blogginlägget. Det gäller egentligen hela det mittenrepublikanska värderingskomplexet. Macron och hans premiärminister fortsätter att kalla företrädare för ytterhögern och yttervänstern  för extrema. Samtidigt växer dessa grupper i styrka och lockar in traditionellt respektabla partier i koalitioner. Delar av det republikanska partiet har fått allt svårare att dra en röd linje mot partierna högerut. Och Socialistpartiet har sedan valet 2022 ingått i en allians, Nupes, med främst det vänsterradikala La France Insoumise. Den som även vill fundera på samband med svensk politik och opinionsbildning kan ju göra det. Det är för övrigt reflektioner som kan ha ett rätt betydande värde.

Leave a Reply

Your email address will not be published.