Hur ska det gå för Socialisterna?

• maj 5, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

I juni håller Socialistpartiet kongress och ska välja ny generalsekreterare. Eller välja om den nuvarande, Olivier Faure. Det minsta man kan säga om detta partis inre liv är att det är stökigt. En rad grupper kämpar om partiets inriktning och visst finns det flera kandidater som vill utmana Faure. Det avgörande är ändå vem som ska bli partiets presidentkandidat och hur i så fall valet av en sådan ska genomföras.

Olivier Faure hoppas alltså bli omvald som partiets generalsekreterare och sedan bli den som framträder som vänsterns presidentkandidat, med undantag för Det okuvade Frankrike. Det skulle innebära att det senare partiet som är i grunden en rörelse, inte ett parti, och auktoritärt styrt, lanserar Jean Luc Mélenchon som presidentkandidat. De övriga tre partierna i den tidigare sammanhållna Folkfronten, Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet skulle alltså enligt både Faures och De Grönas ledare Marine Tondeliers vilja enas om en gemensam kandidat för att utmana Marine Le Pen eller Jordan Bradella och de center- och högerkandidater som slutligen kommer att framträda på arenan månaderna före presidentvalet 2027.

Socialistpartiet har varit i djup kris sedan François Hollande tappat kontrollen över sitt parti under sin presidentperiod 2012-17. Vänsterflygeln som vid den tiden inte var i majoritet inom partiet tog starkt avstånd från de socialliberala inslagen i regeringens ekonomiska program. Inte minst uppstod en konflikt mellan ekonomiminister Emmanuel Macron och de mer socialistiskt övertygade medlemmarna i partiet och delar av partigruppen i nationalförsamlingen. Hollande har alltid varit en pragmatiker som under sina presidentår uppfattade att landet måste moderniseras vilket innebar vissa försiktiga privatiseringar. Hans pragmatism i detta fallet misslyckades uppenbart.

Efter valet 2017 har Socialistpartiet levt i skuggan av Det okuvade Frankrike. Så är fortfarande fallet. Precis som ytterhögern är stark och vars värderingar också präglar den traditionella republikanska högern är yttervänstern också stark. Fransmännen är inte ett folk som älskar halvmesyrer. Medan den radikala högern hårt och skoningslöst driver migrationsfrågan och rättsfrågorna har den radikala vänstern sitt fokus på jämlikhet men också på det som den kallar en kamp mot rasismen. Ingenstans läggs några fingrar emellan och det gillar en stor del av väljarna. Den mer pragmatiska politiken lockar den del av befolkningen som kan betraktas som relativt välmående medelklass; i huvudsak väljarna som stött Emmanuel Macron sedan 2017.

Inom vänstern finns i hög grad spänningen kring antisemitismen. Den frågan har lett till att vänsterns partier haft svårt att samregera. Det okuvade Frankrike anklagas ständigt för antisemitiska uttalanden. Är antisemitism en del av dess dna som vissa hävdar eller ett uttryck för ren partitaktik; vinna muslimska invandrarröster. I alla händelser är Socialistpartiet av tradition mer välvilligt inställt till Israel även om partiet också sökt hitta mer balanserade lösningar på Mellanösternfrågan.

Det är i dag omöjligt att förutse vilka politiker i vänsterpartierna som kommer att nå de avgörande positionerna, framförallt som kandidater till presidentvalet. Det är lika omöjligt att förutse hur samarbetena inom vänstern kommer att se ut i framtiden. Det finns också jokrar i leken; tidigare socialister som varit en del av Macrons mittenblock men som kan orientera sig tillbaka till en mer reformistisk vänster. Vad kommer tidigare premiärministrarna Elisabeth Borne och Gabriel Attal att göra? Särskilt den senare har siktet inställt på Elyséepalatset 2027. Kan han binda ihop en center-vänstergrupp med delar av Socialistpartiet? Och hur gör François Holland som verkligen vill bli president igen? Har han förmågan att bygga en större allians för att återerövra makten? Det finns många frågor som rör den franska vänstern som långtifrån kan besvaras i dag.