Bayrou saknar förtroende

• september 9, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Ett väntat resultat. Premiärminister François Bayrou förlorade misstroendeomröstningen i nationalförsamlingen igår vid 19-tiden. Siffrorna blev 364-194, ett klart nederlag. Endast mittenblocken och en del Republikaner stödde honom. Övriga vände honom ryggen. President Macron står nu inför den svåra uppgiften att hitta en ersättare med förmåga att bilda en regering som inte inom kort tid råkar ut för samma öde. Allt pekar på att Macron väljer ännu en premiärminister ur mittenblocket och att denna person kommer att leva lika farligt som de tidigare. Efter nyvalet till nationalförsamlingen förra sommaren har två premiärministrar fallit i förtroendeomröstningar; Michel Barnier och François Bayrou. Sannolikheten är stor att även nummer tre går samma öde till mötes.

Inte minst på denna blogg har det framkommit hur omöjlig situationen är för den sittande presidenten. Hans underlag är cirka en tredjedel av nationalförsamlingens ledamöter och det visar sig att de övriga blocken befinner sig för långt ifrån varandra och ifrån mittenblocket för att en majoritetsregering är möjlig att upprätta. Det är rimligt att invända att politikerna i denna folkförsamling borde kunna ta sitt ansvar och hitta lösningar som skapar lugn och stabilitet. Fransk politik har en annan tradition. Det är första förklaringen till att det inte blir möjligt. Den andra förklaringen är att yttervänstern och ytterhögern stärkt sina positioner och att dessa partier, främst Det okuvade Frankrike och Nationell Samling, har var sin divergerande syn på hur politiken ska utformas. Deras stora väljargrupper är inte mindre radikala i sina uppfattningar. De avvisar mittenpolitiken och Macron. De stöder helhjärtat de partier som befinner sig längst ifrån denna mitt som uppfattas som elitens eller etablissemangets företrädare.

President Macron vill inte släppa in de partier som i hög grad är väljarnas val men som bryter mot de liberala och progressiva idéer som företräds av honom själv och av de ledande inom de styrande krafterna i fransk politik och statsförvaltning. Macron och hans omgivning skyr den radikala vänsterns ekonomiska politik men också dess vurmande för sociala rörelser och radikala fackliga organisationer. Han och hans egen politiska värld värjer sig lika mycket mot de nationalkonservativa som vill strama åt invandringen ytterligare och införa en stramare kriminalpolitik.

Folkets viljor, dels från vänster och dels mot höger, blir fiender till Macrons åsikter och ambitioner. Han har blivit en kringskuren kung. Han har stöd av endast 15 procent av väljarkåren och han kritiseras även av den tredjedel av den politiska klassen som ändå i huvudsak delar hans värderingar. Han delar visserligen detta öde att bli allt mer impopulär under mandatperiodernas gång. Han delar det ödet med sina företrädare Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Skillnaden är att han saknar ett parlamentariskt underlag och därmed inte kan skyddas mot väljarnas allt mer högljudda kritik.

I denna blogg lär vi få återkomma till den politiska krisen som råder i Frankrike och koppla den till den sociala kris som pågår samtidigt. Jag skulle också vilja tillägga den kulturella kris landet befinner sig i. För dagen kan vi konstatera att landet behöver en ny regering. Detta borde ske omedelbart men kan dra ut på tiden. Vem är mäktig att leda detta tredje försök till regeringsbildning efter nyvalet för femton månader sedan? Vi bör inte minst hålla ögonen öppna för de sociala konflikter som väntar med den stora manifestationen ”Blockera allt” som sker i morgon onsdag och fackföreningarnas strejkdag den 18 september.