Den franska krisen är så uppenbar

• september 2, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är mycket som inte står rätt till i det franska samhället. Statsskulden är 3 300 miljarder euro. Den politiska makten försvagas. Partiernas ansvar för landet underordnas alltmer taktiska intressen. Den politiska klassen distanseras från medborgarna vars förtroende för sin valda ombud försvagas. Distansen mellan samhällets olika grupper och klasser ökar både ekonomiskt och kulturellt.

I den här bloggen har jag haft anledning att lyfta fram ovanstående grundläggande problem vid ett stort antal tillfällen. Den som besöker Paris innerstad får inte denna känsla. Här råder en helt annan stämning. Invånare och turister samsas om utrymmet på de otaliga uteserveringarna och på många restauranger är maten god och champagnen korkas upp vid lämpliga tillfällen. I varje kvarter finns en bokhandel. Det är spännande att besöka antikvitetsaffärer och konstgallerier. Stadens boulevarder med sina minnesmärken finns kvar. Ja, nog är Paris som ett enda vackert museum. Med lite fantasi anas dragen av bildning och kultur; det som många utländska besökare saknar i sina hemländer.

Paris innerstad är bilden av Frankrike för så många som inte bor i landet. Här finns också inhemska röster som berättar för besökarna om ett land med en samhällsordning som fortfarande är byggd på generös offentlig välfärd. Varför ska vi inte tro dem som även talar sig varma för fransk kultur med ambitiösa skolor för barnen och generösa statliga bidrag till konst, teater, musik och litteratur. Och upplyser oss om att den intellektuella debatten som fortfarande förs i tv och radio och i olika kultursammanhang runt om i huvudstaden är äkta och omfattande.

Vi hör visserligen röster även i Paris innertad som ifrågasätter den vackra bilden av Frankrike och vi noterar att stora delar av befolkningen strejkar och demonstrerar med jämna mellanrum. Vi kanske nås av rapporter om upplopp, bränder, polisvåld och våld mot poliser, om fattiga förorter och ökad brottslighet.  Sådana problem möter vi inte när vi kommer på vår årliga semestervecka till huvudstaden eller njuter av en badresa till Côte d´Azur.

Som sagt, många av oss svenskar tar till oss en bild av Frankrike som inte på djupet förändrats av de senaste årens negativa utveckling. Det är tyvärr sant att Frankrike brottas med allt svårare problem på många områden. Jag räknade upp några i det första stycket av detta inlägg. Det måste finnas en förklaring till att budgetunderskottet ökar i snabb takt, inte minst sedan Emmanuel Macron tog över som president 2017. Det måste finnas en förklaring till att förortskvarter och även delar av många stadskärnor drabbats av omfattande brottslighet. Det måste finnas en förklaring till att de partier som tidigare styrt landet i dag är djupt ifrågasatta och får allt svagare stöd i val.

Den politiska klass som ännu styr Frankrike gör vad den kan för att hålla väljarnas vrede på en hanterbar nivå. En fjärdedel har det materiellt sett ganska bra och röstar  på den sittande presidenten och hans stödpartier i nationalförsamlingen. Övriga väljare befinner sig i opposition och söker sig främst till partier på ytterkanterna. Kanske håller den nuvarande ordningen ett tag till. Kanske är tålamodet hos vanliga fransmän runt om i landet större än det verkar. Situationen är ändå kritisk. Premiärminister François Bayrou blir sannolikt avsatt av nationalförsamlingen måndagen den 8 september. En stor folklig manifestation med titeln ”Låt oss blockera allt” genomförs två dagar senare. Vi vet inte vad som händer därefter. Det kan bli nyval till nationalförsamlingen. Flera oppositionsledare kräver att president Macron avgår. Vissa bedömare tror att den nuvarande konstitutionen, den femte republiken från 1958, lever sina sista dagar. Andra tror på ett maktövertagande av Marine Le Pen vid nästa ordinarie presidentval 2027.

En sak förefaller uppenbar. Kraven på politiska förändringar i landet ökar och blir alltmer radikala. De kommer från politiska ledare men får alltmer stöd hos allt större grupper av medborgarna. Svag och ifrågasatt politisk ledning i ett land som sjuder av frustration och ilska med sinsemellan olika folkliga viljor är ingen bra mix.