Mittens rike och oppositionen

• september 29, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Ibland har Frankrike kallats för mittens rike. Det har syftat på landet som ligger mitt i Västeuropa och med en självbild som ofta varit megalomanisk. I Frankrike har det talats mycket om landets universalistiska idéer, sprungna ur 1700-talets upplysningstid. Det har varit en självklarhet för dess invånare att den moderna världen i väst har sitt ursprung i Frankrike och odlas bäst i det landet.

Ingenting är dock beständigt. Det mesta i västvärlden håller på att krackelera och det går fort. Starka högervindar blåser överallt i Europa. Tydliga tecken pekar i riktning mot maktskiften som är betydligt mer avgörande än den maktväxling mellan moderat höger och moderat vänster som skett sedan andra världskriget. Italien har fallit. Vi väntar på utgången av kommande val i Storbritannien och Tyskland. Och i Frankrike…

President Macron är en stark försvarare av den politiska åskådning som vi känner så väl i Västeuropa. En form av progressiv åskådning som innefattar reglerad marknadsekonomi kombinerad med frihandel och globalisering. Ett försvar av mänskliga rättigheter med rötterna i upplysningstiden parad med en idealistisk syn på människans godhet och förmåga till att bygga goda samhällen i demokratisk anda. En vision av en ständigt pågående  form av materiellt och kulturellt framsteg och en obändig tro på att  minska de sociala klyftorna mellan människorna.

Trots visionerna är mittens politiker i Frankrike i dag elitens och de välbeställdas företrädare. Det är svårt, inte ens möjligt för Macrons parti Renaissance att framstå som folkligt. Arbetarklassen och den ekonomiskt svagare delen av medelklassen är direkt fientligt inställda till den nuvarande presidenten och hans stödpartier.  Stora invandrargrupper som lever fattigt eller är inordnade i en grå eller svart ekonomi står främmande inför de politiker som styr landet.

Oppositionen till vänster har ett stöd enligt opinionsmätningar på cirka 25 procent. Nationell Samling och andra partier på den högerkanten samlar minst 40 procent. Macron insisterar ändå på att varje ny premiärminister som han utser efter misstroendevotum i nationalförsamlingen bör tas ur de egna leden.

Dessa val av premiärministrar kan förklaras med att Macron inte vill släppa ifrån sig makt. Samtidigt är han och företrädarna för det etablerade Frankrike övertygade om att de partier som majoriteten av väljarna föredrar vore en katastrof för landet. Vänstern skulle innebära en väg mot ekonomisk bankrutt trots att Macron under sina åtta år har ökat underskottet mer än tidigare under 2000-talet och nu når upp till 3 300 miljarder euro och att låneinstituten börjar misstro de franska regeringarnas förmåga att hantera den ekonomiska krisen. Marine Le Pen vid makten skulle leda till en moralisk bankrutt; etniska och sociala konflikter till följd av en orättvis och fascistoid migrationspolitik. Ändå har Macron steg för steg genom sina regeringar skärpt invandringslagarna och ökat repressionen på en rad områden. Polisens befogenheter har ökat.

Macron och hans politiska och administrativa omgivning i Paris må anpassa sig till oppositionens ökade krav på förändring. Delvis beror det på att utrymmet för mittenpolitik minskat efter utslaget i det senaste valet till nationalförsamlingen 2024. Republikanerna som drivit alltmer åt höger sitter dessutom numera i de olika regeringarna och skärper främst de lagar som ska hindra ökad invandring och ökad brottslighet. Väljarna har i hög grad övergivit mittens progressiva politiska synsätt. Detta innebär sannolikt ett sammanbrott för den åskådning som burit Frankrike från krigsslutet till i dag. Det blir alltmer osannolikt att näste president i landet blir en politiker med Macrons grundläggande värderingar. Kanske kan det bli någon från den radikala vänstern men troligare en högerpolitiker, en republikan eller någon från Nationell Samling. Det innebär inte att landet förenas  som en nation och kan se fram mot ljusare tider. Det innebär att konflikterna består men antar andra former.