François Hollande – en möjlig president i Frankrike

• oktober 27, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

En kort tid före skandalen på ett hotellrum i New York, våren 2011, när Dominique Strauss-Kahn ertappades i någon form av sexuellt umgänge med en hotellstäderska, sökte han garantier för att inte ha några konkurrenter i Socialistpartiet inför presidentvalet i maj 2012. Han fick dessa garantier utom av en presumtiv motkandidat, François Hollande. När skandalen blev känd hade Hollande ett försprång och blev också partiets kandidat och även nationens president under en mandatperiod.

François Hollande har varit partiet troget sedan 1970-talet. Han suktade efter ministerposter men fick inga. När Lionel Jospin bildade en socialistregering 1997 efter att högerpresidenten Jacques Chirac utlyst nyval fick han istället uppdraget att bli partiets generalsekreterare och sköta dess politiska affärer. Hollande blev besviken då men gavs genom sitt uppdrag stora möjligheter att på lång sikt bygga en stark position i partiet. Hollande satt på posten i elva år.

Ingen trodde riktigt på Hollande som presidentkandidat. Han fick stå i bakgrunden för andra men han bidade sin tid. En man som utvecklade en sällsynt taktisk förmåga. Där andra fastnade i ideologiska eller sakpolitiska eller personorienterade låsningar gled Hollande vidare. Han såg till att alltid befinna sig i mitten av partiet eller i den del som hade störst utsikter att fånga mer väljarstöd. Han gick från en Mitterrandtrogen socialist under sina yngre år till en mer pragmatisk socialdemokrat när tiderna så krävde det.

Tiderna 2012 i presidentvalet mot den sittande presidenten Nicolas Sarkozy krävde att Hollande talade med kluven tunga. Han entusiasmerade sina egna trupper som drömde om en reformistisk antikapitalism och blev lyckliga när han beskrev finansvärlden som hans största fiende. Men han visade också tecken på att vilja privatisera i den statliga apparaten, reformera i pensionsfrågan och luckra upp i arbetsrätten. Han var i många mittenväljares ögon inte en fundamentalistisk socialist utan snarare en klok vänsterpolitiker öppen för mer moderna liberala reformer.

När Hollande bildade regering tog han främst stöd av politiker på partiets högerflygel. Mest uppmärksammat var förstås valet av Emmanuel Macron som ekonomiminister 2014. Med denne kom även socialliberalismen in i kärnan av Hollandes regering. Den skapade samtidigt uppror inom Socialistpartiets vänsterflygel och en rad misslyckanden, bland annat i bekämpningen av arbetslösheten, gjorde Hollande till en förlorare. Han valde att inte söka ett andra mandat som president 2017-22.

François Hollande är inte uträknad inför presidentvalet 2027. Han är idag om möjligt ännu mer slipad som taktiker. Långsamt har han ökat sin makt inom sitt parti. Han går inte fort fram. Han väljer att finnas i bakgrunden men han finns med i spelet. Han sitter åter i nationalförsamlingen. Han har fler och fler omkring sig som kan vara beredda att stödja honom i det kommande presidentvalet. Hans motkandidater i dag i den reformistiska vänstern är Socialistpartiets nuvarande generalsekreterare Olivier Faure och Raphaël Glucksmann som jag beskrev i ett inlägg för någon vecka sedan. Ingen av dem har den erfarenhet och den slughet som Hollande. Faure uppfattas dessutom som alltför vänster för tillräckligt många väljare. Glucksmann är populär i vissa kretsar men är i för hög grad den moderna urbana medelklassens man. Hollande kan uppbåda så mycket mer stöd också i övriga Frankrike och i mindre akademiska kretsar än Glucksmann.

François Hollande kan mycket väl bli näste socialistkandidat men det betyder inte att han blir näste president. Mycket vatten har runnit i Frankrike sedan 2007. Konfliktytorna är delvis andra, språket ett annat. Näste president behöver sannolikt ha en annan profil på en rad områden än vad Hollande rimligtvis kan mejsla ut.