Åttio år av uppgång och fall

• juni 9, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

För ett år sedan upplöste president Macron nationalförsamlingen, utlyste nyval och förlorade sitt inflytande över den lagstiftande församlingen. Det innebar i sin tur att han tappade all makt över fransk inrikespolitik. Den som närsynt studerar aktuell fransk politik ser bara mindre förändringar i det politiska landskapet  och en viss förflyttning av maktcentrum. Den som höjer blicken ser något mer; en väldig vågrörelse, först uppåt och sedan neråt under åren efter andra världskriget.

Efter landstigningen i Normandie 1944, inleddes general de Gaulles första men korta presidentperiod. Det innebar ändå början på en återuppväckt stolthet hos det franska folket över sin nation. General de Gaulles längre regeringsperiod (1958-69) innebar en ny konstitution som gav honom stor makt, närmast oinskränkt, men ändå inom ramarna för folkstyrets principer. Det gav möjlighet för Frankrike att avkolonialisera Nordafrika och att bygga upp ett modernt välfärdssamhälle. Jag har tidigare i denna blogg berättat om mina minnen av stolta franska medborgare på 1970-talet som såg en ljusnande framtid för sig själva och sitt land. En tillit till makten dessutom. Och en övertygelse om att den franska civilisationen var överlägsen de flesta andra länders.

Vågtoppen nåddes i mitten av 1970-talet. Sedan har det gått utför. Medborgarna har i allt högre utsträckning sökt sig mot den högerextrema rörelse som styrde under Vichyregimen men som i själva verket var marionetter till Berlin under nazitiden. Ett allt starkare missnöje med olika center-höger-regeringar eller sådana av karaktären reformistisk vänster har successivt lett till att Jean-Marie Le Pen och senare hans dotter Marine fått ökat inflytande.

Det franska samhället som det skapades under de första decennierna av efterkrigstiden var en måttfull reformering av det gamla patriarkala Frankrike. I takt med hur missnöjet hos folket vuxit, särskilt efter millennieskiftet, har den dominerande kulturen i efterkrigstidens Frankrike radikaliserats. Värderingarna har fått karaktären av postmodernism. Det har i sin tur lett till en ökad polarisering. Frankrike har fått en starkare yttervänster som använder invandrargrupper från Nordafrika som sköldar för att gå till attack mot stora delar av den traditionella franska kulturen. Även den övriga vänstern har radikaliserats. Och ytterhögern har stärkt sin ställning. år från år. Det syns i fördelningen av platser i dagens nationalförsamling. De partier som aldrig kommit i fråga för regeringsuppdrag har cirka två tredjedelar av platserna i denna nationella folkförsamling.

Frankrike är i dag ett splittrat land såväl ekonomiskt och socialt  som kulturellt. Inte minst kulturellt! Missnöjet växer år från år hos invandrarna i gettoliknande förorter till de stora städerna liksom hos den ursprungliga arbetar- och medelklassen på landet och i småstäderna. Det okuvade Frankrike respektive Nationell Samling tar hand om dessa missnöjda grupper. Den välmående medel- och överklassen säger inte så mycket men söker ändå hitta sina skyddade områden i det franska samhällslandskap som är skadat men ändå fortfarande ger utrymme till en elit att leva ett gott liv.

Vad kommer historikerna skriva år 2125 om vår tid? Möjligen att vågrörelsen som stod som högst kring 1975 hunnit sjunka ner mot botten igen och att samhället underkastas omvälvande förändringar. Frankrikes nästa president och regering står i alla händelser inför gigantiska utmaningar som antagligen är större än de flesta vågar se. En konstitution som inte längre förmår skapa en stabil politisk ledning. En ekonomi som är körd i botten med över 3 000 miljarder euro i underskott. Ett folk som samtidigt ropar på ökat välstånd. En bristande tillit från vanliga människor visavi politiker både nationellt och regionalt och kommunalt. Inte minst upprepade inslag av brutalt våld i det offentliga rummet och en växande och mycket oroande brottslighet. Och frågan som ställs av många: Hur ser egentligen vår civilisation ut i dag?

Frankrike är, som sociologen Jérôme Fourquet påpekat i böcker och intervjuer, som ett skärgårdsområde med mängder av små öar, isolerade från varandra. Förr sa alltid fransmännen att ”visst bråkar vi men vi kan ändå alla gemensamt sjunga marseljäsen.” Nu tiger många och en del hissar istället den algeriska flaggan.

Det är svårt att ser hur alla sår i den franska själen ska kunna läkas. Det enkla är att säga att det finns så mycket gott också i Frankrike och att vi inte ska överdriva problemen. Den som uttrycker sig så friskriver sig dock från en del av ansvaret genom att inte ge någon betydelse åt de påtagliga tecknen av kris ekonomiskt, socialt, andligt och kulturellt. Det är ett orostecken att den bortvända blicken tolkas som bevis på sans och måtta och ses som en högre form av klokskap. Det är inte alltid som historiens vågrörelser fortsätter lugnt och stilla utan att vi behöver bekymra oss nämnvärt. Läget i Frankrike – och dessvärre i en del andra länder – är så pass illa att det finns anledning att både oroa sig och hoppas på att fler gör en allvarligt menad medborgerlig insats.