Snart tar politiken siesta

• juli 8, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag sitter på Arlanda och väntar på planet till Paris. Det är 12 grader i Stockholm och regn. I Paris och andra städer i Frankrike som jag ska besöka ligger temperaturen runt 30 grader. Det vore rimligt att politiker men också de samhällsengagerade medborgarna tar lite siesta i värmen. Nu är det så varmt på stranden att många undviker den. Skönare i skuggan under ett parasoll i hyrda eller ägda sommarhus med kalla drycker till hands.

Det har gått ett år sedan president Macron utlyste nyval till nationalförsamlingen. Det har varit ett stökigt år och hade han lyssnat mer till sina medarbetare, till exempel till sin dåvarande premiärminster, hade han nog undvikit att försätta nationalförsamlingen och därmed hela nationen i ett så prekärt läge. Nu är det som det är. Häromveckan riktade vänstern ånyo misstroendevotum mot regeringen. Den här gången fick den inte stöd av Nationell Samling. Premiärministern och hans ministrar klarade sig alltså från att avgå. Samma historia kan upprepas igen i höst och vid flera tillfällen under de två år som återstår tills president Macron lämnar plats för en ny president 2027. Om ens det räcker. Ingen vet vem som blir vald till Macrons efterträdare. Jean-Luc Mélenchon eller Marine Le Pen eller Jordan Bardella? Eller en mittenpolitiker med svagt stöd i folkopinionen?

Det är egentligen inte främst Macrons fel att läget är så prekärt i Frankrike. Han drev visserligen utvecklingen i en riktning som gjorde det parlamentariska arbetet svårare genom att upplösa nationalförsamlingen. Det stora problemet är den kris som hela Västeuropa befinner sig i. Uppenbarligen har vi lämnat den konsensuskultur som rådde efter Berlinmurens fall och i Västeuropa egentligen ända sedan andra världskrigets slut. Nu är alla länder mer eller mindre splittrade inom sina gränser. Det är konflikter mellan sociala klasser liksom mellan invandrare och traditionella grupper av vit arbetarklass.

Emmanuel Macron skulle med sin mittenpolitik, uttryckt som ”varken vänster eller höger” ena det franska folket. Det visade sig bli precis tvärtom. Lika lite som regeringar i Storbritannien, Tyskland eller de ledande företrädarna för EU förmår skapa sammanhållning mellan människor med skiftande bakgrund. Frågan är om inte det svenska folket med sin tillit till den liberala och sekulära kulturen starkast försvarar de värderingar som byggts efter andra världskriget. Visserligen finns en ilsken grupp av högernationella men den är mycket spakare än sina motsvarigheter i andra västeuropeiska länder. Och de är inte heller lika många till antalet.

Den franska nationella högern växer för varje år som går. De ledande franska politikerna, där Macron sannolikt är mest hatad, tappar stöd medan höger och extremhöger växer i styrka. Logiskt sett borde Frankrike få en politisk ledare 2027 som mer liknar Meloni i Italien eller Farage i Storbritannien. Kanske viker även fransmännen undan när de slutligen ska skicka hela det socialistiska, socialliberala och moderata etablissemanget i opposition. En högernationell president hotar många värden och kan leda till än svårare sociala konflikter – uppror – än vi hittills sett. Problemet är bara att tiden talar emot den generation av politiker som styrt Frankrike i närmare hundra år. Den pragmatiska vänstern och den moderata högern representerar i dag möjligen en tredjedel av väljarkåren. Resten sluter upp kring politiker som befinner sig längre ut på flankerna. Det krävs mer än vackra ord om demokrati å ena sidan och anpassning till ytterpartiernas politiska krav å den andra.

Frankrike har normalt sett två år kvar till nästa presidentval. Det blir viktiga år i fransk demokrati men det är svårt att se hur den gamla mitten ska kunna etablera sig som en stark politisk kraft. Utvecklingen pekar i en annan riktning. Mer av konflikter och folklig frustration.