Tomas Lindbom

Emmanuel Macron visste att hans andra år inte skulle bli likt det första. Det första året utmärktes av en frustande president som drev igenom en rad förslag, med eller utan stöd i parlamentet men med rätten som president att fatta besluten med dekret och en enkel omröstning i regeringen. Andra året har ändå börjat med fler problem än presidenten nog räknat med. En del har han bidragit med själv på ett högst påtagligt sätt. Andra är möjligen orsakade av händelser som han dock inte hanterat på bästa sätt.

Sommarens snackis i Frankrike var den så kallade Benallaskandalen, om en till presidenten närstående livvakt som tog sig friheter att som självpåtagen polis bryskt föra i väg personer som demonstrerat i Paris. Macrons påtagliga distans till hur denna skandal upprörde många. Misstanken fanns att Macron helst hoppades att Alexandre Benalla skulle slippa bestraffning och det var uppenbart att dennes olagliga ingripande vid demonstrationen hade passerat ganska obemärkt om inte Le Monde publicerat ett videoklipp som avslöjade Benallas agerande.

Benallaaffären har följts av en rad händelser som besvärat presidenten. Han har gjort uttalanden som provocerat många fransmän. Han har ett sätt att provokativt peka ut individers egenansvar när han möter dem i situationer öga mot öga. Macron är förtjust i att gå bland vanligt folk, skaka hand med dem och diskutera. Han påminner i sin stil om Nicolas Sarkozy som gärna slängde käft med dem han träffade i folkmängden. Macron lyckades häromdagen säga följande till en man som blivit av med sitt jobb som trädgårdsmästare, ett yrke som han var utbildad för: ”Men gå över gatan då och sök ett annat jobb”. Den sortens bryska svar går inte hem, särskilt inte hos ett folk som aldrig accepterat en arbetsmarknad där människor fortbildar sig och flyttar runt under sina yrkesverksamma år. Macron söker skapa en flexibel arbetsmarknad där människor ska få nya chanser och han tycker att människorna ska agera därefter. Den inställningen faller sannerligen inte alla på läppen.

Macrons sätt att tala och agera kan verkligen uppfattas som arrogant i vissa avseenden. Han tappar genom sin stil och sin brist på pedagogisk förmåga en hel del av den sympati som många fransmän kände för honom före och strax efter valsegern i maj 2017. Nu sjunker popularitetssiffrorna snabbt. Han ligger på en nivå som tävlar med hans företrädare, Francois Hollandes, och det är inget att vara stolt över.

Flera ministrar har också lämnat regeringen. Nicolas Hulot, den karismatiske miljöaktivisten, som var miljöminister och en i den inre kretsen av regeringen tills han avgick brutalt i somras. Inte ens presidenten visste om det i förväg. Nu har även inrikesministern, Gerard Collomb, aviserat sin avgång. Han tänker ställa upp för en ny mandatperiod i borgmästarvalet i Lyon 2020. Collomb har tidigare under många år varit borgmästare i den staden, Frankrikes andra stad, och en av de tyngsta socialistpolitikerna genom sin starka position lokalt. I en artikel i veckotidningen L´Express förklarar han att han kan stanna över Europavalet nästa vår och alla förstår också att han inte längre är på Macrons linje. Det råder en spänning mellan presidenten och inrikesministern. Då ska vi veta att Collomb tidigare var Macrons främste banérförare.

Många bedömare tror inte att Collomb stannar över EU-valet utan avgår långt tidigare. Det blir en omöjlig situation för hela regeringen att ha en inrikesminister som alla vet snart ska avgå. I ett land där polis och terrorism är oerhört tunga ämnen kan inte inrikesministern vara som en lame duck.

Emmanuel Macron står alltså inför en situation där flera ministrar, i hög grad på grund av frustration, avgår eller planerar att göra det. Nu måste presidenten visa att hans ekonomiska reformer från förra året bär frukt. Än så länge har de inte gjort det. Han måste också i detta läge med låga opinionssiffror och interna problem i regeringen driva igenom viktiga reformer som källskatt, pension och det sociala programmet. Allt kritiseras förstås av oppositionen som nu fått blodad tand. Oppositionen ser att presidenten är försvagad och det eggar den förstås. Hösten blir het i Paris politiska liv.

Det svenska riksdagsvalet har intresserat utländska media.Det gäller också radio, tv och tidningar i Frankrike liksom i viss mån de sociala medierna. Allt handlar förstås om opinionsframgångarna under det senaste året för Sverigedemokraterna.

Valresultatet kom för många som en lättnad. Sverigedemokraterna fick inte den framgång som många räknat med. Det tar också Europakännaren och statsvetaren Patrick Martin-Genier till utgångspunkt för sin analys i tv-kanalen France 5:s utfrågning av honom med anledning av det svenska valet. Han menar att de svenska väljarna visat motståndskraft mot de främlingsfientliga krafterna. Han förklarar SD:s relativa framgång med den starka invandringen 2015 och oron hos människor i ett så traditionellt homogent folk att landet förlorar sin identitet.

För fransmän är den egna identiteten viktig och det gäller inte bara väljare med konservativ åskådning utan även stora delar av vänstern. Samtidigt finns det hos fransmän en tradition att leva i ett multikulturellt samhälle. Genom kolonierna har landet i ett par sekler haft en ganska självklar invandring från Afrika och Asien. Nu är gränserna i stort sett stängda och tonläget mycket högre mot invandring men det är en följd av den allmänna oron för utomeuropeisk massinvandring som präglat nästan alla europeiska folk. Fransmännen kan låta starkt xenofobiska men är på samma gång förhållandevis liberala i sin attityd till medborgare från andra kulturer. De flesta ser det som ganska okomplicerat att inte alla medborgare har samma utseende och samma kulturella bakgrund.

Sverige uppfattas som ett land som varit extremt etniskt och kulturellt homogent, vilket också är sant, och därför är nyfikenheten stor över hur detta lilla land i norra Europa med sitt organiserade och ganska slutna välfärdssamhälle ska reagera mot stark invandring. Som Patrick Martin-Genier konstaterade i tv-intervjun var bara en knapp procent av svenskarna födda utomlands på 1940-talet medan bilden i dag är annorlunda. Nästan 20 procent är utlandsfödda.

För den liberala och vänsterorienterade delen av den franska befolkningen finns också oron att ett land som Sverige, med ett starkt nationalistiskt parti, kan ytterligare försvåra för Macrons EU-politik. Det har inte undgått de franska observatörerna att SD är EU-motståndare. Macron och hans regering men också många fransmän hoppas på ett starkare EU med ökade befogenheter och ett parlament som verkar i mer federalistisk riktning. En jordskredsseger för SD hade varit ett hot mot den tanken. Nu blev det inte riktigt så illa, ur franskt regeringsperspektiv. Däremot skickade Marine Le Pen gratulationer till Jimmie Åkesson för hans framgångar i valet.

Det andra arbetsåret för Emmanel Macron i Elyséepalatset kunde knappast ha börjat sämre. Nu kommer opinionssiffror som är uppseendeväckande låga. Enligt en undersökning som presenterats i helgen har han stöd av bara 31 procent av väljarna. Denna siffra är densamma som Francois Hollandes vid samma tid under hans presidentperiod, det vill säga i september 2013.

Det finns förstås förklaringar till Macrons fall i opinionen. De politiska analytikerna i Frankrike menar att det stora problemet är att Macrons reformer inte givit utslag i form av bättre tider för medborgarna. Eller så uppfattas i alla fall läget. Arbetsrättsreformen som presidenten drev igenom har inte givit fler jobb. Tvärtom vänder arbetslösheten svagt uppåt. Inte heller har den lett till ökad köpkraft i landet. Den andra stora kontroversiella reformen, konkurrensutsättningen av det statliga järnvägsbolaget SNCF har heller inte givit effekter i bättre tågtrafik och lägre priser.

När nu Macron står inför nya impopulära reformer kan han räkna med större motstånd. Han vill införa källskatt. Fortfarande betalar arbetstagarna själva in sin inkomstskatt men det ska bli ändring på det, tänker Macron som sneglat på Tyskland och Sverige i det fallet. Inte förvånande är många fransmän skeptiska till den reformen. Överlåta ansvaret för deras pengar till arbetsgivaren och staten utan att själva vara delaktiga i transaktionen känns för många som ett intrång i friheten.

Än större blir frågan om pensionerna. Här finns förutsättningar för stora fackliga missnöjesyttringar och den politiska oppositionen, både till vänster och höger, kommer att haka på. Låt oss räkna med en het höst och vinter med strejker och demonstrationer.

Det kan tyckas som om det franska folket inte har tålamod med sina politiska ledare och det är förstås sant. Nu har de haft tålamod med Macron i ett år och det är en lång tid i Frankrike. Men det är också sant att Macron inte lyckats övertyga sina väljare om att hans färdväg är den rätta. Han har heller inte så stort grundstöd. I det nya politiska landskapet finns han i mitten med en ganska liten väljargruppering, omgiven av en hård vänster, en alltmer aggressiv höger och en alltid lika frustande och dömande extremhöger. Tidigare presidenter hade visserligen kritiska röster längre ut på var sin flank men behövde i allmänhet bara titta åt ett håll, till vänster för Sarkozy och till höger för Hollande för att försvara sig. Macron är ständigt omgiven av kritiker på båda sidor.

Än så länge är dock den politiska oppositionen förhållandevis svag. I mätningar visar det sig att franska väljare visserligen dömer ut Macron men de tror heller inte på någon del av oppositionen. Macron behöver därför i nuläget främst koncentrera sig på att återvinna förtroendet hos fler väljare. Men om han misslyckas med det kommer självfallet den politiska oppositionen att växa och sannolikt skaffa sig ökat förtroende hos väljarna.

Emmanuel Macron har ett grundläggande problem. Hans liberala politik är främmande för väldigt många fransmän. Detta folk är i hög grad konservativa eller socialister. Och så finns denna stora grupp av allmänt missnöjda. Människor som ser sig som utsatta, underordnade, missgynnade i relation till en elit i Paris som utnyttjar sina privilegier. Denna grupp är stor, säkert närmare hälften av väljarkåren och det är en grupp som absolut inte kan uppskatta Macron som person och inte heller hans politik. Han är för den misstrogna delen av befolkningen en cynisk kapitalist som endast kommer att gynna globala intressen och den del av franska folket som agerar transnationellt.

Francois Hollande är glad. Han har ägnat sommaren åt att åka runt i landet och signera sin senaste bok. Han fiskar i olika vatten för att se om han göra en come back i politiken. Han är mera populär nu än som president och han älskar frågan han brukar få av journalister: ”Tycker du att Macron är en president för de rika?”  ”Nej”, svarar Hollande, ”en president för de mycket rika.”

Emmanuel Macron reser nu runt i olika EU-länder för att propagera för en starkare militärallians inom Unionen. Samtidigt har han låtit sig intervjuas i Agenda i Sveriges Television och i någon mening haft synpunkter på den svenska valrörelsen.

Den franska presidenten vet naturligtvis att han bör hålla sig utanför den interna valdebatten inför riksdagsvalet i Sverige den 9 september. Samtidigt drogs han också in i den genom Jan Björklunds fråga till Jimmie Åkesson några dagar tidigare om den senares rangordning av två utländska statschefer, Vladimir Putin och Emmanuel Macron. Åkessons svar var typiskt för en politiker av hans slag; det är omöjligt för honom att välja. Han kan knappast känna särskilt stor sympati för Putin, särskilt inte som misstron mot Ryssland är särskilt stark också rent historiskt hos den svenska befolkningen men han avskyr sannolikt en politiker som Macron med sin globala och liberala politik.

Macron valde att markera mot Jimmie Åkesson på rent principiell grund. Det kan knappast läggas honom till last. Det måste vara möjligt att kritisera en politiker i ett annat land när denne så uppenbart attackerat Macron som person och hela dennes värderingsgrund. Det blev en nyttig påminnelse om Sverigedemokraternas egen åskådning. Partiet är inte bara främlingsfientligt utan starkt konservativt i en rad frågor. Där en traditionell värdegrund i Sverige snarare är liberal och tolerant och den överensstämmer i hög grad med Macrons, så är SD:s motsatsen. Debatten med Carl Bildt i samma program, Agenda, gav också svar på frågan om SD är ett annorlunda parti än övriga i den svenska riksdagen. Svaret måste vara ja även om vissa av den så kallade sjuklöverns partier i vissa sakfrågor ligger nära SD.

Emmanuel Macron imponerar som alltid i utfrågningar. Hans klarhet är välgörande. På ett internationellt plan företräder han sitt land med tydliga ställningstaganden för ett Europa som bygger på värderingar om mänskliga rättigheter. I den inrikespolitiska debatten däremot kan han på goda grunder ifrågasättas för att bland annat se bort från sociala aspekter i politiken. Hans migrationspolitik har också inte bara liberala drag. Tvärtom anpassar han sig till den hårdföra opinion som finns i Frankrike och som i princip stänger gränserna för all form av invandring. Den ton som präglar partier som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet i migrationsfrågan är svåra att hitta annat än i ganska opinionsmässigt svaga grupper på yttersta vänsterkanten.

Frankrike är dock ett annat land och har tidigare tagit ett stort ansvar för att ta emot invandrare, inte minst från sina gamla kolonier Migrationsfrågan är oerhört svår att hantera på ett klokt sätt i dag. Det vore orättvist att inte visa respekt också för de partier, i Sverige och i andra länder, som har en mer restriktiv hållning. Sverigedemokraterna däremot bygger på en värdegrund som formulerar medborgarskap som en fråga om svenskhet och inte som en fråga om tillhörighet till en demokrati som tillåter kulturell pluralism.

Macrons svar på journalistens frågor i Agenda gjorde säkert inte någon särskild skillnad för valutgången. De mediala arenorna delas inte av alla väljare i dag. Den som överväger att rösta på SD lär knappast övertygas om de synpunkter som kommer fram i Sveriges Televisions samhällsmagasin liksom socialdemokrater och centerpartister knappast hämtar sin visdom genom inlägg på Flashback. Det är i sig ett bekymmer för vår demokrati.