En promenad i Paris

En promenad i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Jag har återvänt till Paris. Det gör jag ständigt och jag blir lika förvånad varje gång. Jag vet att jag saknar staden när jag är i Stockholm men jag inser att jag inte kan vara utan den när jag är i Paris. Varför bor jag inte här? Då skulle jag på insupa atmosfären varje dag, leva i stan, inte bara betrakta den. Jag skulle kunna kalla mig parisare. Det vore ändå rätt häftigt.

Första morgonen efter ankomsten ska jag ta mig till nionde arrondissemanget, strax söder om Pigalle, för att spela in en video om det svenska valet på tankesmedjan Fondation Jean Jaurès. Jag går uppför Rue des Martyrs från Rue Chateaudun. Det är här Paris börjar sin uppförsbacke mot Montmartrekullen. Jag får anstränga mina vader när jag går upp för gatan. Men jag glömmer snabbt ansträngningen för allt jag ser och upplever. Hela Rue des Martyrs är avstängd för biltrafik. Här lagas alla sprickor i gatan. Det sitter en man i en caterpillar och dirigerar tre andra män som gräver i ett stort hål bredvid honom. När de inte gör som han säger skäller han på dem. Det är kort stubin på arbetsledaren på Rue des Martyrs men männen runt hålet verka vana och tar skället med ro.

Jag fortsätter uppåt. Varje affär drar till sig min uppmärksamhet. Rue des Martyrs är en gata för läckergommar. Jag kan inte räkna alla affärer som säljer födoämnen av något slag. Sannerligen inte bara det vi behöver för vår överlevnad. Här finns delikatessaffärer av alla slag. Men hur underbart är det inte med dessa små frukt- och grönsaksaffärer som ställer ut sina varor på trottoaren. Varenda melon, varenda druvklase, varenda kiwi vill jag äta!

Bagerierna är många på gatan och kastar jag ett öga in genom de öppna dörrarna ser jag inte bara baguetter utan alla dessa patisserier som är vackra att skåda och – jag vet – ännu mer njutbara i munnen. En tarte au citron eller en opéra som är en chokladbakelse.

Handlarna på Rue des Martyrs förefaller vara lika skickliga i att måla estetiskt tilltalande bilder för betraktaren som att erbjuda mat och dryck av alla slag. En parisiska jag kände brukade säga att “I den här stan är man alltid frestad”. Det är sant. Märkligt att en av de mest tilltalande, lockande gatorna i stan med de mest förföriskt utformade affärer heter “Martyrernas gata”.

Jag möter människor i strida strömmar som går åt andra hållet, nerför gatan. Klockan är halv tio och nu skyndar parisarna till sina jobb. Denna välbeställda medelklass som tagit över även kvarteren kring Pigalle börjar inte så tidigt men jag vet att de istället arbetar sent. Från 9.30 till 18 eller 19 på kvällen. Det är alltid mycket folk nästan överallt i stan. Det myllrar på ett sätt som gör Paris gator till en skådeplats. De tysta som skyndar och de som har funnit sitt mål där de befinner sig, som står och pratar, argumenterar, skäller, skrattar.

Jag lyckas gå förbi alla affärer för att inte komma till mötet med kilovis av frukt och praliner och nybakta pain au chocolat. Men det är faktiskt inte så viktigt att handla. Det som gör mig upprymd är att bara finnas i denna miljö. Att återigen få vara i Paris. Jag frågar mig igen. Varför bor jag inte här? Kanske skulle charmen försvinna då? Kanske skulle jag börja reta mig på en massa saker som jag nu slipper konfronteras med? Paris är också konflikternas stad, den olidliga byråkratins stad, staden med alla gupp i gator och hål i trottoarer. Kanske är det bättre att vara mesta tiden i Stockholm där allt fungerar och den relativa stillheten råder  och besöka Paris när längtan blir för stor. Just nu njuter jag i alla fall varje minut av att vara i Paris

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.