Paris

Flanera i Paris i november
Flanera i Paris i november 150 150 Tomas Lindbom

Jag återvände till Paris igår. Jag kommer alltid mer till den franska huvudstaden under vinterhalvåret. Det finns flera skäl till det. Jag har tillgång till en lägenhet som ofta är uthyrd under turistsäsongen från påsk och fram till dess att temperaturen sjunker under femton grader på dagarna i början eller mitten av oktober. Men jag tycker också om Paris när klimatet kanske inte alltid är så lockande. Nu i november pågår all verksamhet. Folk jobbar som vanligt. Teatrar och konsertlokaler spelar för fullt. Det sitter fler parisare än turister på restaurangerna.

Jag hade med mig Patrick Modianos roman På den förlorade ungdomens café på flygplanet från Stockholm. Den är som alla Modianos böcker tunna till omfånget. Samtidigt läser jag honom långsamt. Jag kom till hälften av caféromanen på nerresan och tänker läsa ut den på vägen hem. Modianos romaner inspirerar till att flanera i Paris. Ja, att läsa honom kan – om jag inte befinner mig i stan – vara ett annat och lika gott sätt att ta promenaden på stans gator och i dess parker. Modiano skapar liv av en den mest obetydliga lilla gatstump bara den har ett liten affär där hans karaktärer kan gå in. Eller ännu bättre; ett kafé.

Det är människorna och människoödena i staden som väcker sådant intresse hos läsaren. Le Condé är kaféet på vänstra stranden av floden Seine där en stor del av handlingen utspelar sig På den förlorade ungdomens café. Den kvinnliga huvudpersonen, en högst udda karaktär, sitter där varje dag men på olika tider. Ibland på morgonen, ibland på småtimmarna. Hennes liv är en flanörs men utan hem. Hon har ett arbete men hon bor på hotell. Hon var gift ett år men förlöpte hemmet en dag. Stans gator och kaféer fångar upp henne som den alltid gjort med andra vilsna själar.

Modiano har överseende med sina karaktärer och låter läsaren förstå att vi nog över huvud taget ska ha överseende med människan som varelse. Kvinnan på kaféet beter sig konstigt, bryter mot normalitetens regler och det gör egentligen alla i denna roman. Så skönt att de är så speciella, tänker jag, och upplever plötsligt en känsla av lättnad när jag läser berättelsen.

I Paris är det tillåtet att vara onormal. Jag jämför alltid denna stad med Stockholm där ängslan över att bryta mot normerna är så påtaglig. Jag sätter mig själv på ett kafé mitt i Paris och iakttar livet. Det onormala eller absurda gör sig påmint med jämna eller snarare ojämna mellanrum. Några talar för högt vid bardisken. Främmande människor tilltalar mig utan att be om lov. Någon skrattar gällt. En tokig kvinna kommer in och tigger och välsignar den som lägger en slant i hennes lilla ask. Hon uppträder värdigt i sina prydliga men lite ålderdomliga kläder. Men tokig är hon. Absolut! Men det verkar inte bekomma någon. Servitören skämtar med henne innan hon ger sig iväg. Ägaren bakom disken retar upp sig på en gäst som har andra åsikter i en politisk fråga. Det är som ett skådespel, detta korta kafébesök. Allt händer och inget förändras.

Jag inspireras av Modiano och vill bara fortsätta att röra mig runt i stan. Under flera år har jag mest suttit och arbetat i min bostad och tagit metron till olika möten. Jag borde återvända till gatan igen, tänker jag för mig själv när jag åker hem igen på eftermiddagen. Med metron. I morgon ska jag flanera som Modiano, tänker jag. Och stiga in i alla småaffärer som ser spännande ut. Det räcker med gatorna runt min bostad. Prata lite med paret som äger ostaffären och gå in till slaktaren eller vinhandlaren. Och framförallt ha alla sinnen öppna för det spektakel som pågår överallt i Paris och som ger mening åt en flanör. Kanske infinner sig denna dröm om att börja flanera igen när hösten har kommit till stan med sina regntunga skyar och mörkare kvällar. Jag tror faktiskt  att november är bästa månaden för att besöka Paris.

 

Det kritiska sinnet och humorn i Paris
Det kritiska sinnet och humorn i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Jag skriver ofta om misstron och upprördheten hos det franska folket. Det har visat sig inte minst under den gångna vintern genom framväxten av motståndsrörelsen de gula västarna. Det finns också andra sidor som inte är lika fyllda av ilska och kamp. När solen nu skiner över Paris och det är kring 25 grader på eftermiddagen blir människor lite gladare till sinnes. Och så är jag inte i en fattig del av landet utan i huvudstaden. Här möter jag samtalen på gatan, på uteserveringarna och i affärer. Människor verkar mer lättsamma och kritiken som alltid sticker fram i varje konversation tar sig trots allt mer formen av ironi mot omvärlden och särskilt mot makthavarna. Humor – särskilt den syrliga och sarkastiska formen –  flödar och den riktas särskilt mot politikerna; mot presidenten, mot borgmästaren och andra makthavare.

Jag sitter i taxibilar och lyssnar på chaufförernas utläggningar. Här råder samma grundregel att kunden ska inleda samtal och inte störas av chaufförens prat. I teorin, vill säga. I praktiken så gäller inga regler om kunden det allra minsta öppnar för chaufförens möjlighet att visa sig begåvad och genomskådande mot samhälletseliten Jag åker med en chaufför som lägger ut texten om hur eländigt det är i Paris. Staden styrs av inkompetenta politiker och han fördjupar sig särskilt på ett område som han anser sig kunna särskilt väl; transporter. “De fattiga kläms åt. Det är de som har bilar som stinker av avgaser. Vad ska de göra? Men medelklassen med sina cyklar ges alla tillfällen att bre ut sig på gatorna.” En kioskägare som säljer tidningar tycker det är bra att staden byggt nya kiosker som är både renare, större och vackrare. Alla tidningar står numera i ställ under tak och försäljaren finns bakom en glasruta som skyddar mot kalla vindar. Ändå har han genomskådat borgmästaren Anne Hidalgos dolda avsikt. “De nya kioskerna har vi fått bara för att  hon ska imponera på turisterna som kommer till OS i Paris 2024”, säger han bakom sin nya och välputsade fönsterruta i kiosken vid Carrefour de l ´Odéon. Men han är på väldigt gott humör, skrattar åt allt elände som vi människor måste uppleva och slutar med orden: “Lyckligtvis att döden finns som gör att vi kan lämna det erbarmliga jordelivet en dag.”

Jag kommer mig inte för att fråga vad han tycker om valrörelsen inför EU-valet. Jag har ändå köpt flera politiska nyhetstidningar och tagit kvitto så han borde förstå att jag är i politikbranschen på något sätt. Men jag vet ju i stora drag vad han kommer att säga. “Alla politiker är ruttna. De skor sig på oss vanliga arbetare och så är de totalt inkompetenta. Och värst av dem alla är presidenten.”

Det är ganska roligt att lyssna på fransmän, särskilt franska män. De har ärvt den där elaka humorn av sina fäder och förfäder. Och detta kritiska sinne, l´esprit critique, som är det mest upphöjda av alla personlighetsdrag i detta land. Den som inte är begåvad med skepsis mot allt och alla är obegåvad och naiv. Alltså försöker även jag tänka med en tillkämpad esprit critique. Tro inte på vad taxichaufförer och kioskägare säger liksom jag inte får tro på politiker, inte på fackliga företrädare eller på de gula västarna. Tro inte på någon. Alla luras på något sätt, söker skaffa sig egna fördelar.

Samtidigt får jag inte glömma att mitt i denna misstro så flödar kärleken, värmen och omsorgen bland fransmännen och även hos parisarna. Det är lika sant att även en storstad som Paris präglas av mycket mänsklig värme. Jag möter den varje dag, även i metron. Fast parisarna själva förnekar det när jag frågar. “I Paris råder djungelns lag, monsieur. Alla tänker bara på sig själva. I Stockholm är det säkert mycket bättre. Där visar ni respekt för varandra. I Paris…”

En promenad i Paris
En promenad i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Jag har återvänt till Paris. Det gör jag ständigt och jag blir lika förvånad varje gång. Jag vet att jag saknar staden när jag är i Stockholm men jag inser att jag inte kan vara utan den när jag är i Paris. Varför bor jag inte här? Då skulle jag på insupa atmosfären varje dag, leva i stan, inte bara betrakta den. Jag skulle kunna kalla mig parisare. Det vore ändå rätt häftigt.

Första morgonen efter ankomsten ska jag ta mig till nionde arrondissemanget, strax söder om Pigalle, för att spela in en video om det svenska valet på tankesmedjan Fondation Jean Jaurès. Jag går uppför Rue des Martyrs från Rue Chateaudun. Det är här Paris börjar sin uppförsbacke mot Montmartrekullen. Jag får anstränga mina vader när jag går upp för gatan. Men jag glömmer snabbt ansträngningen för allt jag ser och upplever. Hela Rue des Martyrs är avstängd för biltrafik. Här lagas alla sprickor i gatan. Det sitter en man i en caterpillar och dirigerar tre andra män som gräver i ett stort hål bredvid honom. När de inte gör som han säger skäller han på dem. Det är kort stubin på arbetsledaren på Rue des Martyrs men männen runt hålet verka vana och tar skället med ro.

Jag fortsätter uppåt. Varje affär drar till sig min uppmärksamhet. Rue des Martyrs är en gata för läckergommar. Jag kan inte räkna alla affärer som säljer födoämnen av något slag. Sannerligen inte bara det vi behöver för vår överlevnad. Här finns delikatessaffärer av alla slag. Men hur underbart är det inte med dessa små frukt- och grönsaksaffärer som ställer ut sina varor på trottoaren. Varenda melon, varenda druvklase, varenda kiwi vill jag äta!

Bagerierna är många på gatan och kastar jag ett öga in genom de öppna dörrarna ser jag inte bara baguetter utan alla dessa patisserier som är vackra att skåda och – jag vet – ännu mer njutbara i munnen. En tarte au citron eller en opéra som är en chokladbakelse.

Handlarna på Rue des Martyrs förefaller vara lika skickliga i att måla estetiskt tilltalande bilder för betraktaren som att erbjuda mat och dryck av alla slag. En parisiska jag kände brukade säga att “I den här stan är man alltid frestad”. Det är sant. Märkligt att en av de mest tilltalande, lockande gatorna i stan med de mest förföriskt utformade affärer heter “Martyrernas gata”.

Jag möter människor i strida strömmar som går åt andra hållet, nerför gatan. Klockan är halv tio och nu skyndar parisarna till sina jobb. Denna välbeställda medelklass som tagit över även kvarteren kring Pigalle börjar inte så tidigt men jag vet att de istället arbetar sent. Från 9.30 till 18 eller 19 på kvällen. Det är alltid mycket folk nästan överallt i stan. Det myllrar på ett sätt som gör Paris gator till en skådeplats. De tysta som skyndar och de som har funnit sitt mål där de befinner sig, som står och pratar, argumenterar, skäller, skrattar.

Jag lyckas gå förbi alla affärer för att inte komma till mötet med kilovis av frukt och praliner och nybakta pain au chocolat. Men det är faktiskt inte så viktigt att handla. Det som gör mig upprymd är att bara finnas i denna miljö. Att återigen få vara i Paris. Jag frågar mig igen. Varför bor jag inte här? Kanske skulle charmen försvinna då? Kanske skulle jag börja reta mig på en massa saker som jag nu slipper konfronteras med? Paris är också konflikternas stad, den olidliga byråkratins stad, staden med alla gupp i gator och hål i trottoarer. Kanske är det bättre att vara mesta tiden i Stockholm där allt fungerar och den relativa stillheten råder  och besöka Paris när längtan blir för stor. Just nu njuter jag i alla fall varje minut av att vara i Paris

 

Snö och kallt i Paris
Snö och kallt i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Jag tittar ner från mitt fönster i den lilla enrummaren i nordöstra Paris. En osannolik syn för att vara i den stad som är känd för långa regniga vintrar. Ett rejält snötäcke över gården och tung snö över trädgrenarna. I över ett dygn har det sett ut så och nu är det kallt också. Flera minusgrader när kvällen går mot natt. Jag har aldrig varit med om något liknande i den franska huvudstaden. Jag trodde jag hade flytt den kalla vintern när jag lämnade Stockholm i januari men ack!

Det är klart att tidningar och tv ropar ut nyheterna om snön som lamslår särskilt den franska huvudstaden med alla sina tillfartsvägar och ringleder. Det har fallit 12 centimeter och nu är det kaos. Och vilket kaos! Bilder har cirkulerat över strandsatta bilister som igår kväll lämnade sina bilar ute på de stora vägarna och vandrade hem. En man intervjuades i tv och förklarar att han skulle gå 12 kilometer för att komma hem. Reportern berättade om alla som sovit i natt i sina bilar och som nu var förtvivlade, frusna och hungriga. Och andra som fått möjlighet att sova över i skolors gymnastiksalar där frivilliga kommit med lite mat och dryck. Det låter på beskrivningarna som om det rörde sig om översvämning eller storbrand. Nej, det hade fallit 12 centimeter snö.

Norra Frankrike borde vara mer beredd på snö men varje gång råder samma hjälplöshet. Regeringens talesperson ursäktar kaoset med att det inte går att vara rustad för en händelse som inträffar vart tredje år. Möjligen men skulle han säga detsamma om en översvämning eller skogsbrand. Vi har inga brandsoldater för det brinner bara i skogen vart tredje år.

Allt blir så krångligt. Frankrike har sällan lyckats samordna verksamheter mellan nationell, regional och kommunal nivå. En geograf i tv förklarar att de administrativa systemen är så snåriga att det inte går att snabbt upprätta samband mellan de olika territoriella nivåerna. Så är det säkert men sedan Napoleons dagar när han ritade om länsgränserna har inte mycket hänt. Jo, att allt blivit mer snårigt och ogenomträngligt av olika regelverk.

Nu ska det bli kallare och på fredag kommer det att snöa igen, förklarar meteorologerna. En vän till mig skickar ett mejl ikväll och berättar att hennes barns skola har stängt både i morgon torsdag och på fredag. Säkert varannan yrkesarbetande stannar hemma från jobbet eller kommer för sent eller går för tidigt. Min osthandlare på hörnet konstaterar att Paris blir så tyst när det har snöat. Snön sänker ljudnivån och så är det nästan ingen ute på gatorna. Utom de som sover i sina bilar för att de aldrig lyckades komma hem på natten.

Jag gjorde ett försök vid 18-tiden att gå ut en stund för att köpa Le Monde av en handlare längre bort på gatan. Han kallar mig jeune homme (=unge man) så för den sakens skull får han gärna sälja dagstidningen till mig. Jag kom trettio meter på min promenad men där vände jag tillbaka. Den lilla gatan innehade allt som hindrade en gående. Jag kryssade mellan vattenfylld snö, ishala fläckar och vatten. Det var inte värt mödan att ta sig till tidningsaffären. Risken för bruten lårbenshals har aldrig känts högre. Nu nöjer jag mig med att titta ut genom fönstret och skriva detta blogginlägg om snö i Paris.

Paris – staden med två hastigheter
Paris – staden med två hastigheter 150 150 Tomas Lindbom

Jag har i flera år funderat på om Paris mest är ett historiskt museum. En plats dit turister vallfärdar för att se gamla monument och där parisarna misstroget ser på alla nymodigheter om de så skapats av amerikanare för imperialistisk export eller av franska politiker – särskilt av den borgmästare som för tillfället styr i huvudstaden. Jag tror inte längre det är sant. Snarare tror jag på ett Paris i två hastigheter. Till stadens fromma, kan jag tro.

Denna vinter bor jag i Paris. Hyr en liten etta, så kallad studio. av svenska vänner i Gambetta i tjugonde arrondissemanget, Gambetta ligger i östra Paris, strax norr om Père Lachaise och söder om Belleville. Ett folkligt område men som långsamt gentrifieras när en ung generation studenter och medelklass från andra delar av Frankrike söker sig till lite billigare kvarter i stan.

Här i denna del av stan, femton till tjugo tunnelbanestationer från Notre Dame-katedralen, har livet gått långsamt. Här är människor konservativa. Kaféet på hörnet drivs av en äldre man som läser  böcker när han inte tvingas servera sina gäster. Han verkar inte så glad över att tvingas bli störd i sin läsning. Han har inte hört talas om kundvård. Jag tar några steg nerför backen mot Edith Piaf-platsen och stiger in i bageriet. Ordet laktosfri vågar jag inte ens nämna härinne men expediten är vänlig och säljer baguette och egentligen inget annat matbröd, jo, en rund bulle som innehåller lite råg. Hon kan också erbjuda de klassiska bakverken som tartelette aux pommes eller en mille-feuilles. Hon har förstås också bullar i bladdeg. Jag köper en pain au chocolat för 1 euro. Jag upprepar: en enda euro. Jag tog också det runda brödet med lite råg i. Det kostar 1,20 euro och räcker i fyra dagar om man lägger det i sitt papper och värmer det i ugnen den fjärde och sista morgonen.

Jag skulle kunna berätta om slaktaren 20 meter längre ner på gatan eller ostaffären som säljer säkert minst ett hundratal olika sorters franska dessertostar. Och vinbutiken som absolut inte har något annat än franskt vin. Och jag blir vän med de alla. Pratar om ditt och datt, om hur god fransk mat är och hur skönt det är att ingenting ändras. Monsieur slaktare skär upp en rejäl skiva av rumpsteken som är som smör i solsken när jag skär igenom den hemma. Han har inte mycket till övers för vare sig cross over-mat eller vegetariska rätter. Skulle jag tro. Jag har inte vågat ta upp ämnet.

Men så bryter jag mönstret av att leva som en traditionell parisare, misstrogen mot allt nytt, och beger mig ut i det Paris som förändras. Jag åker till filharmonikerna nya magnifika byggnadskomplex en bit norr ut med spårvagn. Skapat av Jean Nouvel. Osannolikt vackert men också utmanande i sin prakt och i sin tro på att en stad måste förändra sin silhuett. Till denna folkliga del av Paris vallfärdar alla slags människor för att lyssna till de bästa musikerna i världen och ta del av de bästa utställningarna om musik.

Paris är tillräckligt stort för att behålla det gamla och bryta ny mark och bli rent revolutionär. Jag har valmöjligheten. De nya kvarteren växer upp överallt i Paris. Staden skyddar arkitekturen från 1600-talet som i Marais och alla bostadshus längs avenyer och boulevarder från  Haussmanns dagar. Dessa hus från slutet av 1800-talet verkar finnas i oändligt många kopior. Och ändå sker så mycket mer. Inte minst utefter ringvägarna runt Paris växer det nya postmoderna fram med full kraft.

Restaurangkonsten tar nya vägar. Inredning av butiker och kaféer skiftar.  Samtidigt finns brasseriet på hörnet kvar. Den sura mannen med sin bok på kaféet intill mig har kvar sina kunder och kanske kommer en dag han att sälja till en något yngre men lika sur man som lyckas fortsätta med samma invanda koncept.

Paris är en stad i två hastigheter. Jag tror människan behöver det. Stiltje gör oss totalt förstelnade men ständig förnyelse gör oss rotlösa. En banal tolkning av lycka men ibland kan det banala vara rätt träffsäkert.