Paris

Några höstdagar i Paris
Några höstdagar i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Jag pulsar i nedfallna löv på Paris gator. Hösten är här och när jag åker till Cergy, en förort nordväst om stan och möter naturen i skogen med dess sprakande färger  så är det vackert och nästan insmickrande. Temperaturen håller sig några grader över genomsnittet, det genomsnitt som är grundat också på de år som föregått klimatförändringarna. Tre, fyra grader varmare än normalt för årstiden, säger meteorologerna. Dagstemperaturen vissa dagar dennavecka stiger upp mot 20 grader. I dag är morgontemperaturen nästan 15. Höst i färgerna och i de korta dagarna men sommar  i grader räknat.

Folk talar om klimatkonferensen här i stan. Den börjar sista dagen i november och blir väl en av de sista tillfällen för världens ledare att hindra en katastrofal utveckling på klimatområdet. Vi har redan  förlorat möjligheten att hindra en temperaturhöjning på två grader, skriver Le Monde. Nu gäller det att inrikta arbetet på att inte temperaturen stiger med tre grader eller mer. Redan tre grader innebär svår torka i Frankrike varannan sommar och risk för att totalt förstöra jordbruket i södra delen av landet.

Politikerna tänker nog på miljön men när tror de att det ger pluspoäng att vrida om hushållningen mot ekologiskt hållbara lösningar. Inte ens i Paris, som har den mest modernt tänkande befolkningen i Frankrike i de här avseendena, händer särskilt mycket. Trafiken är tät som vanligt. De flesta åker bil till jobbet. Elbilarna blir fler och spårvagnslinjerna byggs ut. Borgmästaren Anne Hidalgo som verkligen tänker ekologiskt tar bara små steg i moderniseringen av stan. Det finns alltför många som gör allt för mycket för att hindra utvecklingen mot en miljövänlig storstad.

President Hollande låter sin arbetsmarknadsminister presentera nya lagar på arbetsmarknadens område. Arbetsgivarna beklagar att lagen om 35 timmars arbetsvecka ännu inte definitivt rivits upp, att lagen om minimilön behålls. Partierna till vänster om Socialistpartiet klagar på att de nya lagarna hotar tryggheten för de anställda. Hollande vill ha en modell av mer förhandlingar och avtal på arbetsplatserna istället för ren lagstiftning. Flera fackföreningar ser det som ett hot eftersom många arbetsplatser saknar facklig representation. Förhandlingsrätt innebär för dem att arbetsgivarna bestämmer ensamma.

Regionalvalen i december drar till sig alltmer uppmärksamhet i media. Nu kommer en sista test före presidentvalet 2017 om hur de olika partierna och presumtiva presidentkandidaterna resonerar. Alla tre huvudfigurerna är nervösa. Sarkozy är rädd att han inte vinner primärvalen nästa höst om vem som ska representera högern i presidentvalet. Många väljare inom högern litar inte på honom. Hans fem år vid makten imponerade inte på dem. Hollande har så dåliga opinionssiffror att det är närmast förvånande att han fortfarande kan behålla makten i sitt parti. Marine Le Pen oroas över om de konservativa högerextremisterna kommer att skaffa sig en egen presidentkandidat och därmed göra det omöjligt för henne att gå till en andra valomgång i presidentvalet.

Hösten är i alla fall mild och färgerna på löven på trottoarerna sprakande vackra. Jag är glad över det – och glömmer orsaken till varför det är så milt och skönt i luften. Och så har jag hittat en ny liten restaurang på Rue Saint Jacques i Quartier Latin där jag äter billigt och gott. En riktig klassiker av fransk kvarterskrog, denna Coup de torchon. Paris på hösten är faktiskt underskattat.

Vandra i Paris metro
Vandra i Paris metro 150 150 Tomas Lindbom

Jag är åter i Paris. En vecka när en sval vår snabbt övergår i sommar. Häromdagen var det över 30 grader i skuggan.Nu är temperaturen mer tillåtande mot kroppen men det är fortfarande varmt. Solen skiner och jag hoppas att luften inte skadar mina luftrör.

Det finns anledning att vara misstänksam mot luften. Senast för några månader sedan var luften så full av föroreningar att borgmästaren Anne Hidalgo beslöt att ta till den extraordinära åtgärden att endast  tillåta varannan privatbil att köra inne i stan under en vardag. Jag var i stan också då och minns hur skönt det var att promenera.Det buller alla fotgängare tvingas acceptera hade också minskat till hälften.

Parisarna ser bilen som nödvändig. Den behövs för att vardagen ska fungera. Många åker kollektivt till och från jobbet men det finns så många som helt enkelt inte orkar att trängas på bussar eller gå i de oändliga gångarna och trapporna i metrostationerna. Och andra som helt enkelt anser att bilen är en rättighet för varje medborgare och att rättigheter ska utnyttjas.

Jag har ingen bil i Paris och åker därför metro nästan dagligen. När jag förflyttar mig i Paris händer det inte sällan att jag promenerar lika länge mellan två perronger i olika metrostationer som uppe på trottoarerna. Som på andra områden är Paris tunnelbana ett område där det gamla och det nya möts.

Chatelet mitt i stan är ett bra exempel på en metrostation där det gamla slitna samsas med det ultramoderna . Här korsas ett flertal olika linjer. Den gamla 1:an som har över hundra år på nacken har samtidigt blivit förarlös. Tågen kommer med exakt regelbundenhet och stannar exakt på millimeterna för att släppa av och på sina passagerare. Du kan sitta längst fram i tåget och se hur tåget susar fram mellan stationerna, tar kurvorna mjukt och mötet tåg som går i motsatt riktning.

Linje 14 går mellan Saint Lazare och Olympiades, från väster till öster. En kort linje men också förarlös. Området där denna linjes tåg stannar vid Chatelet är supermodern med ett magnifikt tak av stål och futuristisk inredning. Du har då lämnat den stora delen av Chateletstationen som är grå och sliten och saknar hissar och rulltrappor men som nu genomgår en total renovering. Kanske den enda stationen i hela Paris metrostystem som vanligt folk bör undvika att röra sig i sent på kvällarna ska förhoppningsvis också bli en trygg plats att befinna sig i.

Det finns ett klassiskt uttryck bland parisare för hur tungt livet kan vara. “Metro, boulot, dodo” betyder ungefär “tunnelbana, jobb, sova”. Metron i Paris har setts som ett ganska trist fortskaffningsmedel. Inga vackra konstverk på stationerna, dålig service och tungt att förflytta sig i alla trappor. Omöjligt för funktionshindrade, föräldrar med barnvagnar och pensionärer. Bit för bit förändras nu metron. Tågen är snyggare, de förarlösa tågen effektivare och – runt linje 14 finns det, hör och häpna, rulltrappor. Paris metro är en del av Paris karaktär men den förlorar inte på att snyggas upp och moderniseras

Överklassen på Place Dauphine
Överklassen på Place Dauphine 150 150 Tomas Lindbom

Klockan är tio på förmiddagen Jag har satt mig på ett café vid Place Dauphine bakom Notre Dame-katedralen på ön Ile de la Cité. Det är  min sista dag i Paris för den här gången. Place Dauphine är en stilla plats. Nästan inga bilar och sömnigt. Bara ett av caféerna vid platsen har öppnat. Restaurangerna börjar duka upp för lunch på sina uteterrasser men det är ännu långt till lunchtid. De första gästerna brukar anlända kring halv ett.

Husen runt platsen är klassiska byggnader från slutet av 1800-talet. Mycket väl underhållna. Här bodde Yves Montand på sin tid tillsammans med sin hustru, skådespelerskan Simone de Signoret. Det andas kultur över platsen. Välbesuttna människor som inte vill visa upp att de är rika. De skulle avsky att beskrivas som rika. Hellre som bildade och inflytelserika. De bär på ett franskt kulturarv. Påverka samhället utan att verka anstränga sig. Jag bara gissar men flera av franska akademiens ledamöter bor säkert i några av våningarna kring detta torg.

En ung flicka sitter vid bordet bredvid mig. Hon är där för att söka jobb som servitris. Hon talar med kyparen. “Hit går bara advokater”, säger han. “Men inte de rika, rika. Vi tar hand om dem som bara tjänar halvdant med pengar. Det finns rika advokater, medelrika och de som inte tjänar någonting alls. För några år sedan hade Paris 2 000 advokater. Nu är de 30 000”, berättar han vidare och visar med sitt kroppsspråk att advokatyrket numera blivit en kärv verksameht. Flickan bredvid mig verkar svälja hans ord som dagens  sanning.

Jag går ut och sätter mig på en bänk på grusplanen mitt på platsen och ser på fasaderna runt mig. Andas in kultur och bildning och undrar vilka som nu bor i husen sedan Montand och Signoret gått bort. Överklass i Paris bor i hus som ser ut som slutna  fort. Putsade fasader, inga balkonger, stängda fönster, inte en möjlighet att se någon människa bakom gardinerna. Ingen går in eller ut genom husens portar. Överklass är att de inte visar sig på trottoarerna eller på det gruslagda torget. Jag är den enda som sitter på en bänk. En man går stilla omkring och vattnar gruset. Det enda kaféet har tio gäster. Advokater, får man förmoda. I övrigt är allt stilla.

Överklass är att slippa bullret. Det är faktiskt därför jag befinner mig på Place Dauphine idag. När jag lämnar torget hamnar jag på en av broarna över floden Seine. Nu är bullret som vanligt i Paris. Det förföljer mig hela vägen till Place Chatelet och till min adress på Rue des Lombards i Marais.

Jag har börjat störa mig på oväsendet i Paris. Det märks mer på sommaren med alla trottoarserveringar. Det är trevligt att sitta ute och se på folk medan man dricker sitt kaffe. Men det tar på krafterna också. Bilarna och den tunga trafiken kommer närmare. Musiken inifrån caféet skruvas upp på högre volym för att försöka överrösta lastbilarna.

Överklassen har råd att sluta sig i sina skal, i sina stora våningar, dricka sitt italienska kaffe, serverat av en portugisisk betjänt, i sin egen salong och bara gå ut när det är nödvändigt. Jag sitter en stund till på torget och väntar på att få se åtminstone en människa som bor i något av husen komma ut och visa upp sig för allmänheten. Men nej, inget rör sig.  Jag ger upp och går hem i bruset av bilarna. Sätter mig istället och skriver på min bloggartikel medan rockmusiken från baren på nedre botten i mitt hus ackompanjerar mina slag på datorns tangenter. En lugn dag emellanåt i ett hus vid Place Dauphine skulle kanske inte skada.

Paris ler mot människorna
Paris ler mot människorna 150 150 Tomas Lindbom

Det är min sista morgon före avfärden hem till Stockholm för den här gången. Igår regnade det och det var höst i Paris. Nu är sommaren slut även här, tänkte jag då, när jag kom upp ur pendeltågstationen vid Chatelet efter en släktlunch i Cergy nordväst om Paris.

Det blir aldrig som man tänkt sig i denna stad. Inte ens med årstiderna. I dag är vädret helt annorlunda. Temperaturen har stigit fem grader sedan igår. Det är redan 16 grader när klockan är bara 10. Solen tränger igenom molnen och den värmer. Jag tar av mig rocken och går i en tunn kavaj och svettas nästan.

Jag flanerar utefter Seinefloden. Jag borde ha gått och sett utställningen om la belle époque borta vid Trocadéro, nära Eiffeltornet. Men varför det? Det är alltid utställning på gatorna i Paris och särskilt en förmiddag när solen skiner och det känns som om sommaren kommit tillbaka. En man går rakt ut i gatan och skriker ilsket åt en bilist som tutar. Konflikterna avlöser varandra. Tillräckligt många är tokiga och tillräckligt många visar känslor. En gatubild i stan är inte i första hand romantisk eller pittoresk som vi tänker kring Paris. De små kullerstensgatorna, uteserveringarna och män i baskrar och röda halsdukar som spelar musettedragspel. Så är det inte. Det är mer rop och skrik men också skratt.

Det slår mig att den parisiska kulturen skiljer sig från Stockholms och hela Sveriges. Nog för att parisarna försöker att bli som tyskar och skandinaver men de lyckas inte. Det är för många som går ut i gatan och sedan blir rasande på bilisten som anser sig ha företräde. Parisarna försöker lägga livet tillrätta som vi skandinaver men de lyckas inte. Det skapar dramat i stan. Ett drama som gör varje promenad spännande och livgivande.

Jag går över en av Seineflodens broar. Den är bilfri. Turisterna trängs med varandra och tar bilder med sina telefoner. Jag fortsätter in på Rue Bonaparte och tittar in i konstsalongerna som präglar gatan. Lite längre bort ligger Ladurée med sin underbara bakverk och sin utsökta choklad. Jag kommer fram till Place Saint Germain-des-Près. Här dominerar en borgerlig publik. Lägenheterna i Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs klassiska existentialistkvarter kostar nu en bra bit över 10 000 euro per kvadratmeter. Jag köper vänstertidningen Libération i kiosken. De andra som köar före mig köper högertidningen Le Figaro.

Så sätter jag mig inne i Café de Flore och tar en café crème och läser tidningen. Det är nostalgi för mig. Jag känner mig nästan lite löjlig som envisas med att gå hit och dricka kaffe. Men jag kan inte se mig mätt på dekoren, på kyparna i sina långa vita förkläden som med stor elegans kryssar mellan borden. Turister men också politiker och andra parisare trängs här redan på förmiddagen. Solen lyser in i caféet. Det bubblar, det stökar, det är en härlig stämning även i ett utskänkningsställe som tar 5, 50 € för en kaffe med varm mjölk – dyrast i Paris – och med en väldigt sober publik. Även överklassen i Paris kan plötsligt gå över en gata, skrika och väsnas. Det är rätt skönt ibland att möta ett folk som inte har som yttersta mål att lägga allt liv till rätta.

Grå vår i Paris men lycklig ändå
Grå vår i Paris men lycklig ändå 150 150 Tomas Lindbom

Nu har turisterna kommit. De är redan många under påsken men kring slutet av april tar det fart riktigt. Nu förväntar sig alla varma dagar och milda kvällar. I år är det inte riktigt så.

Fransmännen klagar som bekant på mycket och i år klagar de på vädret. I varje fall i Paris där den riktiga vårvärmen dröjer efter en osedvanligt kall vinter. Det har snöat i flera omgångar och de riktigt varma vårdagarna har varit få. I dag på morgonen har jag joggat i Tuilerierna och kryssat mellan fotograferande turister. Men jag behöll de långa overallsbyxorna på och de var inte i vägen. Gräsmattorna är härligt gröna och blomsterarrangemangen inbjudande men temperaturen håller sig kring 8 grader på förmiddagen och inte över 15-16 på eftermiddagen. Denna vår är det kallt i Paris.

Turisterna köar snällt utanför Louvren. Jag springer förbi kön klockan halv nio, en och en halv timme före öppnandet. Kön är redan minst 100 meter. Alla är inte turister. Nu är också parisarna intresserade av en separatutställning som pågår därinne. En utställning om Tyskland som väckt ont blod i den tyska pressen. Den visar prov på ett uttryck för tyskskepticism som går över gränsen, menar tidningarna på andra sidan Rhen.

Fransmännen odlar alltid kritiken mot Tyskland. Ibland dominerar beundran men nu tycks nålsticken mot grannen i norr ha övergått i mer systematisk kritik. Angela Merkel är verkligen inte populär i Frankrike. Hennes hårda sparpolitik har än så länge skonat Frankrike men alla anar att detta land står närmast på tur. Det är begripligt att fransmännen slår tillbaka och då är 1900-talshistorien ett bra område där det går att gräva fram citat som biter mot tyskarna.

Paris är ändå alltid en stad som gör människor glada på våren. Plötsligt kommer solen fram och då är det varmt. Då kastar sig alla över lediga stolar på kaféernas uteserveringar. Då höjs den mänskliga temperaturen. Jag sa till en god vän häromdagen att jag kände mig så ovanligt harmonisk och glad. “Men det är våren, Tomas! Alla blir lyckliga på våren”.