Paris

Titta, det snöar i Paris
Titta, det snöar i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Snön faller över Paris och stora delar av Frankrike. Vägar blockeras. Flygplan ställs in. På Marsfältet under Eiffeltornet, där en halv miljon fransmän demonstrerade mot äktenskap för alla för en vecka sedan, åker nu parisarna skidor och barnen har snöbollskrig.

Om en timme ska jag ge mig ut i Paris denna vintriga söndag. Det känns som ett äventyr. Fyra minusgrader och åtta centimeter nysnö borde väl inte vara något problem för en svensk med vintervana. Men i Paris blir vintern alltid ett problem. Naturligtvis har heller inte jag skor som riktigt  klarar väglaget. Någon framför mig på trottoaren halkar plötsligt till och ramlar. En bil sladdar. Jag vet inte heller om metron fungerar, om bussarna kommer fram i stan. Och det är inte tal om att göra någon utflykt med bil till en förort. Tevebilderna från nyhetssändningen klockan 13 avskräcker från sådana inititativ.

Alla som kan vara kvar i stan och alla som har barn är glada. De som vill resa grubblar över hur länge de kan dröja innan det går att ta sig fram igen på vägarna. Staden Paris i snö innebär problem med att förflytta sig. Landet Frankrike  i snö innebär att det mesta lamslås.

Det är nästan komiskt att se tevebilderna från den lilla byn i östra Frankrike där en man i sina bästa år halkar omkull tre gånger framför sin egen port innan han kan ta sig de få metrarna från trottarkanten till ingången till sitt hus. Eller hur en annan man har satt en ylletstrumpa ovanpå sina skor för att kunna gå. Halkan i Frankrike verkar vara av en annan och svårare art än i Sverige.

Bekymret är också flygtrafiken. I dag går bara vartannat plan från flygplatsen Charles de Gaulle-Roissy norr om Paris. Och det kan bli värre i morgon. Meteorologerna väntar mer snö i eftermiddag, kyla i natt och nollgradigt i morgon.

Ändå är fransmännen tåliga. De flesta vet att snö är en naturkraft som ingen kan rå på. Det är bara att vänta på bättre tider. På tisdag eftermiddag, säger meteorologen på France 2, blir det bra igen. Plusgrader, regn och normal framkomlighet. Det är i sådant väder som männens lågskor och kvinnornas högklackade skor kommer till sin rätt. Inte i ett nordiskt vinterlandskap.

Ett arrondissemang för familjer
Ett arrondissemang för familjer 150 150 Tomas Lindbom

Paris består av 20 arrondissemang Det största till invånarantalet är de 15:e. Där bor närmare en kvarts miljon människor och det kryllar av familjer med barn. Det ligger på vänstra stranden av Seine, det vill säga i södra Paris, söder om Montparnasse och granne med det fashionabla 16:e arrondissemanget.

Paris börjar också få sin baby-boom. Det märks inte så mycket i de allra innersta delarna av staden, Runt Notre Dame, i Quartier Latin och i Marais rör sig unga – men vuxna – människor. I 15: rullas otaliga småttingar omkring i de barnvagnar som till skillnad från i Sverige är mindre och alltid hopfällbara.

Jag går med mitt barnbarn i George Brassens-parken. Den är fin och väl ansad och ligger nära Rue des Morillons, i närheten av det gamla slakteriet. Parker är väl ansade i Paris och George Brassens-parken är inget undantag. Den är kuperad med välklippta gräsmattor, buskar och lövträd. En liten damm med fontän finns där också och en utomhusscen där orkestrar ibland spelar klassiskt, jazz eller pop. Barnen kan leka vid olika anläggningar i parken. Det är inte stort men det känns ändå väldigt skönt att vara där. Den är en av många nödvändiga lungor i ett Paris som annars är som en stenstad.

Det 15:e arrondissemanget är okänt för de flesta turister. Det närmaste man kommer är närheten till Eiffeltornet. Det 15:e ligger för övrigt nära många berömda sevärdheter i Paris men är – bara nära. Det 15:e arrondissemanget är för boende. Det finns gott om restauranger men de flesta är av typen kvarterskrogar. Däremot finns det gott om matmarknader på gatorna. En av de största ligger på Rue de Convention. Det finns mängder av bagerier med underbara bakverk, slaktare och alla typer av handlare och småföretagare. Det är verkligen ett område i Paris som är som en småstad i storstaden.

Yngre och välbeställda par flyttar gärna till 15:e arrondissemanget. Det är dyrt att bo där precis som i hela Paris. Det går att få tag på lägenheter för 7 000 € per kvadratmeter men lägenheter i gott skick och med balkong och en bättre utsikt från fönstren kostar mellan 8 och 10 000 € per kvadratmeter.

Det är attraktivt att bo här för barnfamiljer eftersom rytmen på trottoarerna är lite mindre stressande. Det finns också gott om dagis och skolor. Det är nära att komma till det gamla centrum runt Seine och med kollektiva trafikmedel till förorter där många jobb också finns i dag. Montparnasse med sin stora järnvägsstation ligger i närheten och det finns flera pendeltågsstationer i arrondissemanget.

Häromkvällen åt jag middag på Bistro Champetre på 107, Rue Saint Charles. En väldigt typisk kvarterskrog i området. Prydlig med vita dukar men avspänd i atmosfären.Mycket folk och många glada skratt rullade runt borden. Jag åt en liten förrätt som var en form av potatisrätt med gåslever, en köttbit (onglet) som varmrätt och en liten ostbit efteråt. Enkelt men gott.

Det är så turistfritt i det 15:e arrondissemanget att det är värt ett besök. Det är så fritt på sevärdheter att det också därför är värt ett besök. En turist söker ofta det genuina, vad det nu innebär. I alla händelser är det så här det ser ut i stora delar av franska städer som inte har en medeltida katedral inpå knutarna eller ett museum med berömda Picassotavlor. Så åk till det 15:e arrondissemanget och upplev det vanliga livet.

Jo, en sak till: President Francois Hollande bor i detta arrondissemang. Typiskt att han i valrörelsen presenterade sig som den normala presidenten. Han har verkligen valt rätt bostadsområde.

Ät på bistroer i Montmartre
Ät på bistroer i Montmartre 150 150 Tomas Lindbom

Det Montmartre som jag älskar är framförallt gatorna som ligger som en krans nedanför  kullen med Sacré Coeur. Inte minst för matens skull. Medan turisterna betalar dyrt för all dålig krogmat runt Place du Tertre, eller målartorget som vi brukar säga på svenska, så finns det faktiskt bord på en rad riktigt bra små bistroer vid tunnelbanestationen Abbesses, på linje 12 mot Porte de la Chapelle. Jag åt på en sådan liten läcker krog igår kväll.

En bistro är den lilla krogen som ett hål i väggen. Den typiska bistron har enkla bord, trästolar och en öppen bardisk som på ett café. Många bistroer har samtidigt servering av bara drycker för den som vill slinka in på ett glas på kvällen och ställa sig i baren. En bistro är till skillnad från restaurangen mindre formell. Ingen hovmästare, inga vita dukar, inga ambitioner att få stjärnor i Guide Michelin. Däremot kan maten vara riktigt bra, inte sällan med specialiteter från en viss region i Frankrike.

Jag åt middag igår kväll på den lilla bistron Le Miroir på 94, Rue des Abbesses. Den ligger nära metrostationen Abbesses mitt i detta myllrande kvarter dit parisarna söker sig minst lika mycket som turisterna – de turister som kan motstå turistfällorna uppe på kullen. Gå på smågatorna och besök butikerna som säljer allt möjligt roligt. Som Designtorget i Stockholm  men uppdelat i många små affärer med många olika, roliga koncept. Gå sedan gärna till Le Miroir för en middag. Den som kommer vid 20-tiden bör få bord. Senare på kvällen är det fullt. Det säkraste är att boka bord i förväg.

Maten på Le Miroir är klassisk fransk men med en modern touche. Jag åt en läcker förrätt av små färska grönsaker, en kalvbräss med färska primörer och en närmast syrlig efterrätt baserad på färska jordgubbar. Alternativ den här kvällen var till exempel kaninpaté till förrätt, fisktartar till varmrätt och panna cotta till efterrätt. Menyerna finns på en griffeltavla som på många ställen i Paris. Ingen kväll är den andra lik. Maträtterna byts ut från kväll till kväll beroende på råvarorna. Denna lilla bistro arbetar alltså med fina råvaror och är trogna många av de klassiska franska rätterna.

Vinlistan är lång. Vi drack ett utmärkt vin från Roussillon  för 30 € flaskan. Det passade utmärkt till kalven. Det går också att få dyra Bordeauxviner för 70-80 €.

Serveringen är ung, lättsam i tonen som på de allra flesta bistroerna här i Montmartre. Men också kunnig. När den unga servitrisen rekommenderade viner fanns det ingen tvekan i rösten. Vi fick verkligen äkta konsumentupplysning i ämnet.

Det är inte helt billigt att äta i Montmartre. Det finns motsvarande ställen med lägre priser i mindre berömda kvarter i Paris. Men trerätter med så utmärkta råvaror och tillagning som på Le Miroir kan inte vara helt gratis. Menyn gick på 35 € per person och vinet som sagt på 30 € per flaska. Motsvarande kvalitet i Stockholm eller Göteborg hade definitivt grävt djupare hål i våra fickor.

Nostalgins stad -Woody Allen och Hemingway minns
Nostalgins stad -Woody Allen och Hemingway minns 150 150 Tomas Lindbom

Det är kanske så med Paris att staden alltid är vackrast i ett historiskt sken. Till New York åker vi för att uppleva det hyperaktuella och blicka in i framtiden. Till Paris åker vi för att minnas. Den historielösa åker inte till Paris.

Ernest Hemingway efterlämnade ett material till en bok om sin ungdoms Paris. Boken gavs ut i en första ofullständig form några år efter hans död 1961. Nu har den kommit i en ny och uppenbarligen bättre version, i fransk översättning med titeln Paris est une fête (Gallimard).

Vi vet alla hur viktiga Parisåren var för Hemingway. Hans romankonst formades under hans år där på 20-talet. Där mötte han också den tidens stora författare och konstnärer, inte minst från USA. Alla var de där. Flykten från det puritanska Amerika med förbud mot alkohol och svåra ekonomiska tider. I Paris est une fête skildras särskilt Hemingways relation till Scott Fitzgerald. De gick på boxning, reste runt i bil med Fitzgeralds chaufför vid ratten. De drack vin och njöt av livet. Hemingway var också oerhört produktiv under sina Parisår.

Woody Allen intervjuas i senaste numret av Le Nouvel Observateur. Frågorna kretsar kring Paris. Om hans senaste film från 2010 som spelades in i Paris och med presidenthustrun Carla Bruni i en liten roll. Till stor del handlar journalistens frågor om Woody Allens förhållande till det Paris han aldrig själv upplevt och Paris från sina tidiga år.

Woody Allen drömmer också om 20-talet. “Konsten, musiken, modet. Allt var på topp”, säger han. Han drömmer även om la belle époque. Men Allen är också nostalgisk över sitt första besök i staden. Året var 1964 och han var 29 år. Han spelade i en musikal som han själv skrivit manus till. Det gick bra men han plågades av scenskräck.

Woody Allen minns trots allt  tiden i Paris 1964 i minnets ljusa skimmer. “Jag sprang åt alla håll. Jag gick på gallerier, jag upptäckte gator, kyrkor, kvarter.”

Trots att Woody Allen snart återvände till New York var han övertygad om att det var bättre att misslyckas i Paris än att lyckas någon annanstans.

Det är sagt av många. Paris är en stad på dekis. Den har sedan länge förlorat sin plats som kulturens, musiken och modets centrum i världen. Den har förlorat sin plats i politikens centrum. Ekonomin har väl aldrig varit på topp men den som söker efter materiell lycka ska åka någon annanstans. Paris är också en segregerad stad och misstänksamheten är stark mellan sociala klasser och mellan etniska grupper. För att fylla på i raden av eländiga företeelser: Staden är inte längre självklart ledande på det gastronomiska området.  I varje fall finns det så många andra städer och länder som kommit i fatt och gått om Paris.

Det finns ändå en kraft som gör att så många besöker staden och återvänder. Nostalgin över den tid som flytt. En stad så fylld av historia ger plats för traditionens osynliga men starka hand. Årsring läggs till årsring. Traditionens makt ger innehåll åt människornas vardagsliv i denna stad.

Paris har alla förutsättningar att sjunka ihop i ett nostalgiskt betraktande av sin egen navel, av den egna förgångna tiden som för länge sedan tappat sin mening. I detta hopplösa läge reser sig dess invånare och kämpar för förändring med både förnuft och med sina känslor. Det sker varje dag övdrallt i denna stora metropol med sina gigantiska förortsområden. Därför går det aldrig att räkna ut Paris. Snart kan den vara en myllrande storstad där den etniska mångfalden har brutit ner segregationen och där en ung generation skapat nya förutsättningar för både näringsliv och kulturliv. Paris må se ut som ett hopplöst val för den som vill satsa på framtiden men det kan bli tvärtom. En högoddsare som slår in.

Upptäck restauranger i Paris
Upptäck restauranger i Paris 150 150 Tomas Lindbom

En  viktig upplevelse i Paris är förstås restaurangbesöken. Jag återvänder gärna till mina gamla favoriter men visst vore det synd att inte pröva nya ställen när den franska huvudstaden är ett riktigt gastronomiskt centrum. Det finns turistfällor men de är ändå få i stan som helhet. Man behöver inte äta lunch bland vykortsstånden invid Notre Dame

I söndags åt jag lunch med familjen på en restaurang i Montmartre som låter tala om sig i hela Paris. En liten pärla med en spännande mix av matinfluenser från Mauritien och Japan. Ägaren är nämligen mauritier och hans kökschef  japan. Restaurangen heter Chamarré Montmartre och ligger på 52, Rue Lamarck precis vid metrostationen Lamarck-Caulaincourt. Maten är lätt, inte särskilt kaloririk. Det är omisskännligt franskt i formen med tartar,  grillad fisk och kött men ingen runt bordet hade tidigare ätit den fisk vi åt och grönsakerna har en kryddning som känns exotisk. Du är lätt till kropp och sinne när du ätit dina tre rätter.

Kvarteret är charmigt. Klassiska Montmartre precis nedanför kullen med Sacré Coeur. En promenad efter lunchen – varför inte bort till den kända kyrkogården – är att rekommendera. Turistområdet uppe på kullen kan gott vänta till någon annan gång.

Igår kväll åt jag middag på A L´Ami Pierre på 5, Rue de la Main d ´Or i 11:e arrondissemanget, strax öster om Bastille vid metron Ledru-Rollin. En enkel och typisk fransk restaurang i de tidigare folkliga kvarteren i östra Paris. Innanför entrén finns den klassiska bardisken där det var fullt med folk när vi anlände strax efter klockan 20. Dessa människor smakade av restaurangens stora utbud av viner. Sedan försvann de – kanske hem för att äta middag. Det var rätt tomt i lokalen när vi satte oss men så småningom fylldes borden. Här sitter kvarterens nya invånare, les bobos eller bourgeois bohèmes. Det är de som röstar grönt eller socialistiskt i Paris och som gör att stan styrs till vänster trots att du knappt längre hittar en enda arbetare innanför stadsgränsen.

Jag åt oxmärg som serverades i ihåliga benpipor. Därefter en köttbit och en ostbricka som var både annorlunda och mycket välkomponerad. Vi drack ett Medocvin från 1998 som var alldeles utmärkt och som kostade 27 € för en flaska. Det tyckte kyparen själv var dyrt.

Ute regnade det. Den franska vintern har nu övergått från snö och kyla till regn och 10 grader. Dags att åka hem och pulsa i snön igen.