Överklassen på Place Dauphine

Överklassen på Place Dauphine 150 150 Tomas Lindbom

Klockan är tio på förmiddagen Jag har satt mig på ett café vid Place Dauphine bakom Notre Dame-katedralen på ön Ile de la Cité. Det är  min sista dag i Paris för den här gången. Place Dauphine är en stilla plats. Nästan inga bilar och sömnigt. Bara ett av caféerna vid platsen har öppnat. Restaurangerna börjar duka upp för lunch på sina uteterrasser men det är ännu långt till lunchtid. De första gästerna brukar anlända kring halv ett.

Husen runt platsen är klassiska byggnader från slutet av 1800-talet. Mycket väl underhållna. Här bodde Yves Montand på sin tid tillsammans med sin hustru, skådespelerskan Simone de Signoret. Det andas kultur över platsen. Välbesuttna människor som inte vill visa upp att de är rika. De skulle avsky att beskrivas som rika. Hellre som bildade och inflytelserika. De bär på ett franskt kulturarv. Påverka samhället utan att verka anstränga sig. Jag bara gissar men flera av franska akademiens ledamöter bor säkert i några av våningarna kring detta torg.

En ung flicka sitter vid bordet bredvid mig. Hon är där för att söka jobb som servitris. Hon talar med kyparen. “Hit går bara advokater”, säger han. “Men inte de rika, rika. Vi tar hand om dem som bara tjänar halvdant med pengar. Det finns rika advokater, medelrika och de som inte tjänar någonting alls. För några år sedan hade Paris 2 000 advokater. Nu är de 30 000”, berättar han vidare och visar med sitt kroppsspråk att advokatyrket numera blivit en kärv verksameht. Flickan bredvid mig verkar svälja hans ord som dagens  sanning.

Jag går ut och sätter mig på en bänk på grusplanen mitt på platsen och ser på fasaderna runt mig. Andas in kultur och bildning och undrar vilka som nu bor i husen sedan Montand och Signoret gått bort. Överklass i Paris bor i hus som ser ut som slutna  fort. Putsade fasader, inga balkonger, stängda fönster, inte en möjlighet att se någon människa bakom gardinerna. Ingen går in eller ut genom husens portar. Överklass är att de inte visar sig på trottoarerna eller på det gruslagda torget. Jag är den enda som sitter på en bänk. En man går stilla omkring och vattnar gruset. Det enda kaféet har tio gäster. Advokater, får man förmoda. I övrigt är allt stilla.

Överklass är att slippa bullret. Det är faktiskt därför jag befinner mig på Place Dauphine idag. När jag lämnar torget hamnar jag på en av broarna över floden Seine. Nu är bullret som vanligt i Paris. Det förföljer mig hela vägen till Place Chatelet och till min adress på Rue des Lombards i Marais.

Jag har börjat störa mig på oväsendet i Paris. Det märks mer på sommaren med alla trottoarserveringar. Det är trevligt att sitta ute och se på folk medan man dricker sitt kaffe. Men det tar på krafterna också. Bilarna och den tunga trafiken kommer närmare. Musiken inifrån caféet skruvas upp på högre volym för att försöka överrösta lastbilarna.

Överklassen har råd att sluta sig i sina skal, i sina stora våningar, dricka sitt italienska kaffe, serverat av en portugisisk betjänt, i sin egen salong och bara gå ut när det är nödvändigt. Jag sitter en stund till på torget och väntar på att få se åtminstone en människa som bor i något av husen komma ut och visa upp sig för allmänheten. Men nej, inget rör sig.  Jag ger upp och går hem i bruset av bilarna. Sätter mig istället och skriver på min bloggartikel medan rockmusiken från baren på nedre botten i mitt hus ackompanjerar mina slag på datorns tangenter. En lugn dag emellanåt i ett hus vid Place Dauphine skulle kanske inte skada.

Leave a Reply

Your email address will not be published.