Tomas Lindbom

Det går att läsa valresultatet i den första valomgången på flera sätt. Ett är att titta på geografin. Marine Le Pen segrar i östra delen av landet och Emmanuel Macron i den västra.

Dra en linje diagonalt från nordvästra hörnet av Frankrike och ner mot Marseille. Öster om denna linje är Marine Le Pen stark. Väster därom segrar Emmanuel Macron. Det har varit så i alla presidentval under 2000-talet. Nationella frontens ledare har varit starkast i den östra delen av landet. Nu är skillnaderna ännu skarpare. Marine Le Pen nådde, som väntat, sina största framgångar i norra och nordöstra Frankrike och i den sydöstra delen, inklusive Korsika.

Emmanuel Macron segrade i den västra delen men också i storstäderna. Runt om Paris var Le Pen stark men i själva huvudstaden nådde hon knappt upp till 5 procent. Hon hade närmare 30 procent i territoriet runt staden Lille men i själva staden fick hon 16 procent.

Slutsatsen är att Marine Le Pen också är stark i glesbygd. Hon tar hem segern i de flesta kommuner eftersom de flesta kommuner är små. Hon är starkast i kommuner under 2 000 invånare och de kommunerna är många.

Analysen som gjorts av opinionsundersökare slutar i konstaterandet att Marine Le Pen och Nationella fronten kanaliserar den känsla av utanförskap och djup indignation som så många fransmän känner. ”Vi litar inte på de gamla politikerna. Vi måste pröva något nytt.” Marine Le Pen har nu i den andra valomgången fått sin önskemotståndare på vilken hon kan klistra de etiketter som får henne att framstå som folkets ledare. Han är enligt hennes propaganda kopplad till allt som stora delar av det franska folket ogillar: liberalism, kapitalism, globalisering, Paris, fina elitskolor.

Den kloke journalisten Claude Weill konstaterade igår i fransk tv att människor som bor i de små kommunerna i hög utsträckning bara kan lita till arbete inom den offentliga sektorn. Företag och fabriker på småorter läggs ner och sällan ersätts dessa arbetsplatser av nya. Den offentliga sektorn är mycket stor i Frankrike och inte sällan ineffektiv. Men den är livlinan för många människor som då oroas av liberalt sinnade politiker som vill skära i den och ta bort tjänster, menar Claude Weill. Emmanuel Macron är försiktig i sina nedskärningar men han vill i grunden skapa en arbetsmarknad som stimulerar nyföretagande istället för livslånga tjänster i en offentlig sektor som är kostsam. Han har en vision om en förändring av Frankrike men så länge som han inte kan visa upp goda resultat av denna förvandling litar många människor mer på Marine Le Pen som tvärtom hyllar en stor offentlig sektor och aldrig utmanar människor på den här punkten. En populist har ju en tendens att snarare stryka dem medhårs.

Geografiskt står alltså de båda kandidaterna i varsin del av landet och slåss mot varandra. Marine Le Pen skrämmer människor med Macrons reformer, med Europa och med storfinansen. Macron försöker pedagogiskt förklara hur reformer på sikt kan göra landet rikare och på ett strukturellt sätt skapa förutsättningar för lägre arbetslöshet och ökad tillväxt.

Stora delar av vänstern, främst Jean-Luc Mélenchons La France insoumise, har i grunden samma ekonomiska program som Marine Le Pen. Mélenchon hade blivit en svårare motståndare rent sakligt för Le Pen. Hon hade inte kunnat attackera honom från vänster som hon gör med Macron. Däremot hade medel- och överklassen i de stora städerna befunnit sig utanför valrörelsens andra omgång.

Marine Le Pen och Emmanuel Macron har delat upp landet mellan sig. Dock har de inte mer än hälften av väljarna med sig. Det tragiska, som måste upprepas, är att Frankrike numera är delat i flera delar, minst fyra jämnstarka. De konservativa som slöt upp bakom Fillon är en del som inte känner sig hemma vare sig hos Le Pen eller hos Macron. Och vänstern som trots likheter med Le Pens ekonomiska program, ändå är helt främmande för Le Pens världsbild i stort. Kvar står den reformistiska vänstern och mitten i medelklassen som för en kamp mot de delar av arbetarklass och lägre medelklass som misstror invandring från andra kulturer och tror på nationalismens idéer. De andra får titta på eller försöka välja sida. De flesta inser att i valet mellan Macron och Le Pen är det en nödvändighet att välja Macron. För ett anständigare kulturklimat och för att skydda landet från sönderslitande strider mellan olika grupper i samhället.

Det verkar avgjort. Emmanuel Macron, en mittenkandidat som påstås flörta både med Republikanernas  och Socialistpartiets väljare för en bred samsyn, borde väl inte kunna förlora mot en extremist som rimligen inte en majoritet av fransmän vill se som president? Nu är inte Macrons seger kassaskåpssäker. Det finns som utomstående betraktare skäl att hoppas att tillräckligt många fransmän med gott omdöme i tid inser faran och går och röstar. Annars kan Frankrike uppleva en motsvarighet till utgången av presidentvalet i USA i november 2016.

Det föreligger vissa hot mot Macrons seger. Ett hot handlar om att många inte kommer att rösta eller röstar blankt i den andra valomgången den 7 maj. Det andra handlar om sakfrågorna. Marine Le Pen presenterar ett program som i dag förefaller rimligt för fler fransmän än för bara ett par år sedan.

Valdeltagandet i första valomgången i söndags var något lägre än vid tidigare motsvarande presidentval. I andra valomgången kan valdeltagandet bli ännu lägre. Kanske uppemot var tredje väljare kommer att stanna hemma eller rösta blankt. Det har betydelse för valutgången och gynnar Marine Le Pen. Hon har i sin bas en väljarkår som röstar på henne i varje läge.

Flera av de andra kandidaterna eller deras olika partiföreträdare har uttryckt sig suddigt eller visat öppet motstånd mot Emmanuel Macron. Jean-Luc Mélenchon lämnar öppet vad hans grupp La France insoumise säger i en omröstning som redovisas på fredag. Oavsett denna grupp förordar Macron eller att deras väljare ska rösta blankt kommer delar av denna rörelse att med stor säkerhet avstå. Väljarna som stödde Mélenchon uppgick till knappt 20 procent i den första valomgången. En viktig del av väljarkåren.

Republikanernas kandidat Francois Fillon har rekommenderat sina väljare att rösta på Macron. Partiets verkställande utskott har valt att uttala ett motstånd mot Le Pen och att stoppa henne men inte rekommenderat högerväljarna att rösta på Macron. De ville, säkert av taktiska skäl inför kommande parlamentsval, inte uttala ett positivt ord om Macron. Dessutom finns det ledare inom Republikanerna som uttalat att de stöder Le Pen.

Den fackliga världen är splittrad. Det reformistiska förbundet CFDT stöder öppet Macron medan det gamla kommunistförbundet CGT inte vill ta ställning men säger som Republikanerna (Stå emot Le Pen men inget stöd till Macron)

Det är uppenbart att det föreligger både till höger och vänster en stark kritik mot Macron. Hans ekonomiska politik beskrivs alltmer i vänsterkretsar som nyliberal vilket är helt orimligt. Däremot ger det understöd till Nationella fronten som inte missar ett enda tillfälle att förklara att hans ekonomiska politik är ett svek mot Frankrikes intressen och kallar honom för ”kapitalist”, ”globalist” och ”antipatriot”. Den konservativa högern använder i stort sett samma vokabulär som Marine Le Pen och Nationella fronten.

Osäkerheten kring valresultatet ökar genom detta krypskytte från vänster och höger.  Det bidrar onekligen till ett lägre valdeltagande. Många väljare från högern och den yttersta vänstern kan förväntas avstå från att rösta. Det är oerhört svårt för opinionsundersökarna att i dag bedöma hur det kommer att sluta siffermässigt. I dag är siffrorna 62-38 procent i Macrons favör men opinionsundersökarna gör inga framtidskalkyler. De utgår från hur läget är just nu.

Den andra faktorn som kan hota Macrons seger är den rent sakpolitiska eller snarare ideologiska. Det har sagts upprepade gånger att Macron och Le Pen är de kandidater som står längst från varandra. Liberal ekonomi mot statligt reglerad, det nationella mot det globala, det auktoritära mot de toleranta, det etniskt homogena mot det multikulturella. Alla andra partier har inslag av det politiska idégods som tillhör Frankrike: stark stat, politiken överordnad marknaden, mer av lagreglerad arbetsmarknad än förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, fasthållandet vid en nationell identitet och ett försvar för fransk republikanska värderingar som delvis står i konflikt med en öppen värld. En misstro mot det internationella finanskapitalet och ett starkt försvar för det franska näringslivet och att det ska styras av fransmän och ha som uttalat mål att gynna franska intressen. Macron bär inte på samma sätt som socialisterna och högern detta ideologiska arvegods från förr. Det gör honom sårbarare än någonsin en traditionell socialist som Francois Hollande före valet 2012 eller en traditionell konservativ som Fillon.

Detta betyder att i en upphetsad andra valomgång när Nationella fronten och kandidaten Marine Le Pen med alla medel försöker framställa Emmanuel Macron, inte som en ansvarstagande socialliberal utan som förrädare mot det patriotiskt sinnade Frankrike, kan delar av denna propaganda sippra ner i delar av folkdjupets hjärtan och påverka sinnena hos en del högst moderata väljare med goda avsikter.

Jag har lyssnat på längre intervjuer med Marine Le Pen och Emmanuel Macron efter den första valomgången i söndags. Marine Le Pen är på stark offensiv. Hennes argumentation är djupt demagogisk. Hon målar en karikatyrbild av Macron men hon gör det genom att frammana en oro som alltid finns hos delar av det franska folket. Rädslan över en invasion av utländskt storkapital och invandrare som genom terrordåd och allmänt brottsligt beteende hota ”vanliga fransmäns” vardag. Och en förhoppning om att staten skyddar medborgarna från dessa hot. Många av de väljare som till delar sympatiserar med Nationella frontens verklighetsbild på dessa tre viktiga områden, har vanligtvis röstat höger eller tillhört den radikalare delen av vänstern. Nu saknar de kandidater att rösta på. Högerflygeln av Republikanerna kan inte rösta på Macron. Han är  inte konservativ i värdefrågor och han är för starkt förknippad med ett globalt ekonomiskt tänkande. Mélenchons vänsterväljare avskyr förmodligen Macron lika mycket som Le Pen. Han är inte främlingsfientlig som Le Pen men han står för en liberal ekonomisk politik som är för dem mycket mer förhatlig än Le Pen som ju vill ta landet ut ur EU och attackerar storkapitalet.

Marion Maréchal Le Pen, systerdotter till Marine och ledaren för den värdekonservativa grenen av Nationella fronten, förklarade igår att hon var i total opposition mot Jean-Luc Mélenchon. Skulle hennes linje vara den dominerande inom Nationella Fronten skulle Nationella frontens presidentkandidat inte utgöra något som helst hot mot Emmanuel Macron. Hon skulle som presidentkandidat inte få en enda röst av de väljare som stött Jean-Luc Mélenchon. Hon hade visserligen fått lite fler röster från högerflygeln inom Republikanerna men det hade inte räckt. Nu är Marion Maréchal Le Pen inte ledare för Nationella fronten och hotet mot Macrons seger större.

Ytterligare en kommentar är värd att tas upp. Marine Le Pen har sedan maktövertagandet från sin far 2011 målmedvetet arbetat på att avdiabolisera partiet. Det är uppenbart i denna valrörelse att många fransmän i allmänhet och många inom tidningar, radio och tv i synnerhet uppfattar och beskriver Marine Le Pen som en kandidat bland andra. Tröskeln  har blivit lägre. Det blir allt mindre orimligt för en del fransmän att ta steget och rösta på henne. Det lilla kristdemokratiska partiets ledare, Christine Boutin, har nu deklarerat att hon stöder Marine Le Pen i den andra valomgången. Hon var minister i Sarkozys regering 2007-09 och är en konservativ republikan men har aldrig uppfattats som extremist. Det är ett tidens tecken att hon väljer Le Pen framför Macron. Hon har i en intervju sagt att hon främst gör sitt val för att stoppa Macron. Detta ställningstagande är väl om något ett bevis på att Marine Le Pens försök till avdiabolisering har rönt framgångar.

Det blev som opinionsmätningarna förutspått. Emmanuel Macron och Marine Le Pen gick vidare till andra valomgången som den 7 maj ska avgöra vem som slutligen kommer att stå som segrare. Det blir en duell mellan det öppna samhället som bejakar EU och frihandel och det nationella med stängda gränser för handel och människor.

Det är svårt att koppla bort höger-vänster-perspektivet i den franska valrörelsen. Många söker beskriva de två kandidaterna som en kamp mellan mitten och extremhöger. Men det är en för enkel bild. Le Pen rasar inte mot Macron – för hon ser verkligen honom som sin huvudmotståndare bland alla kandidater som ställt upp i presidentvalet – för hans mittenhållning. Då borde hon vara ännu mer negativ till socialister som Benoît Hamon och Jean-Luc Mélenchon. Men hon rasar mot Macrons liberala hållning för att den inte bara är marknadsliberal utan strävar efter ökad diversitet och bekämpar ett auktoritärt samhälle. Macrons En Marche! är ett sätt att bygga en rörelse underifrån medan Nationella fronten är ett parti med en mycket stark ledning, traditionellt dominerad av familjen Le Pen.

Många fransmän attraheras av Macrons sätt att bryta med de traditionella partierna. Socialistpartiet och Republikanerna är nästan lika toppstyrda som Nationella Fronten och fyllda av ledare som är mer eller mindre anfäktade av moraliskt tvivelaktiga affärer. Macron erbjuder för många väljare ett hopp för framtiden och en öppning för dem att få vara delaktiga i politiken.

Det finns ett problem som inte går att negligera efter utfallet i den första valomgången. Var femte väljare har röstat på Mélenchon och dessa väljare är nu hemlösa. Ingen tar riktigt deras röster och deras vrede på allvar. För denna väljargrupp är arg, frustrerad och kände redan innan valet ett utanförskap. Hur ska Mélenchons väljares missnöje nu kanaliseras? För dem är Macrons politiska hållning lika svårsmält som för Le Pens väljare. En del av dem skulle kunna rösta på Le Pen. En del skulle hitta en plats i Socialistpartiet om det framöver leddes av en  ledare, mindre utopistisk än Hamon och mer färgstark och karismatisk. Ändå kvarstår problemet. Den gamla vänstern hoppades på Hollande 2012, blev besvikna på honom men har i den andra valomgång 2017 ingen att rösta på.

Jag får återkomma med analyser under de två veckorna fram till den avgörande valomgången om knappt två veckor.Det finns anledning att studera hur Marine Le Pen och Emmanuel Macron väljer att driva sina kampanjer. Det blir intressant att se om Mélenchon väljer sida mellan kandidaterna och hur andra politiker från andra partier positionerar sig. Den stora valdebatten i tv några dagar före valet kommer att få betydelse. Den som påstår att valet är avgjort har tagit en risk. Macrons överläge i opinionsmätningarna, 62-38, verkar så betryggande. Primärvalen och även förändringarna i kandidaternas popularitet under den stora valrörelsen ger oss en varningssignal.

Denna söndag, den 23 april skulle 46 miljoner fransmän gå till vallokalerna för att avge sina röster i den första omgången av det franska presidentvalet. Nu blir de inte så många. Normalt borde cirka 80 procent av dem göra så men bedömare lutar snarare åt 70 procent. Och aldrig i den moderna historien, efter införandet av den femte republiken 1958, har det varit så många kandidater som kämpat om de två platserna i den andra valomgången. Fyra kandidater slåss om att få möjlighet att i slutomgången den 7 maj bli segrare och landets nästa president.

Opinionsmätningarna pekar alla på två kandidater för den andra omgången; Marine Le Pen och Emmanuel Macron. Det är för små marginaler till trean Francois Fillon och fyran i mätningarna Jean-Luc Mélenchon för att någon av de fyra ska kunna känna sig säker på avancemang eller misströsta om en plats bland de två främsta.

Det finns några aspekter, bland alla andra som nämnts i förhandsdiskussionerna. Vad händer i fransmännens sinnen när resultatet offentliggörs klockan 20 ikväll? Vilka kandidater skapar glädje eller förtvivlan. Vilka kandidater kan leda till frustration hos människor, kanske till starka, emotionella utspel, demonstrationer, kanske våldsamheter? Jag tror att kombinationen Fillon och Le Pen kan bli allvarlig ur ett slags mentalt perspektiv. Så många fransmän kommer att uppfatta det som ett hot mot framsteg och social rättvisa om dessa två blir kvar i en andra valomgång. Jag tror liknande känslor uppstår med kombinationen Mélenchon och Le Pen. I båda fallen kommer många väljare att inte vilja rösta i en andra valomgång och möjligen ta ut sin frustration nu eller senare på annat sätt. Vända ryggen än mer mot det politiska livet och tappa förtroendet för hur nationen ska kunna fungera vidare de närmaste åren.

Det talas om rädslan för att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det är allvarligt nog om stora delar av befolkningen känner att de två kandidaterna i en andra valomgång befinner sig mycket långt från deras egen politiska uppfattning och att ingen av dem talar till deras behov av förändring.

Fyra kandidater som delat upp väljarkåren i nästan fyra lika stora delar gör att hälften av väljarna, minst, kommer att känna ett utanförskap i den andra valomgången. Oavsett vilka som går vidare kommer många väljare att känna främlingskap inför de två som gör upp till slut.

Ett lågt valdeltagande skulle också bli ett demokratiskt problem. Om det sjunker från normala 80 procent till 70 är det en signal om att stora delar av väljarkåren redan vänt ryggen till politikerna. Mycket har i den politiska debatten under senare år handlat om spänningen mellan elit och folk och om många medborgares ilska över den politiska klassen. Den ilskan får då ett tydligt ansikte i alla väljare som avstår från att rösta och ger heller inte samma legitimitet åt de kandidater som går vidare till en andra valomgång.

Fyra kandidater som delat upp befolkningen i var sin fjärdedel är redan ett problem. Den som vinner har egentligen bara stöd av 25 procent av väljarna. Alla fyra representerar väldigt olika politiska uppfattningar. De kan inte bara ses som företrädare för olika positioner på en höger-vänster-skala utan separeras från varandra också i sina ställningstaganden till nationalism kontra försvar för EU eller ett vidare försvar för globalisering. Ett lågt valdeltagande kommer dessutom att stärka bilden av att den person som till slut väljs inte är representativ för medborgarna.

De fyra kandidaterna har gjort det än svårare för väljarna genom att inte vara tillräckligt tydliga i sina respektive program. Det är svårt att veta hur var och en av dem kommer att agera som statschef. Osäkerheten är mycket stor när det gäller Mélenchon. Ingen vet hur han kommer att agera i Europafrågan. Inte heller hur långt han kommer att gå i sin ekonomiska politik. Macron har anpassat sig för att vinna både vänster- och högerväljare och blivit otydligare än han egentligen är. Hur kommer han att agera som president också i frågor som rör säkerhet och migration? Fillon är. mycket  konservativ men kommer han som president att likt Chirac dra sig mot mitten och undvika att provocera den stora delen av vänsterns väljarkår? Eller inte? Och vad gäller Le Pen uppstår alltid frågan hur starka ingrepp hon kommer att göra i det demokratiska landet? Kommer hon att driva igenom ett Frexit? Kommer Frankrike som land att ta stora kliv mot auktoritärt präglade lagar inom rättsväsendet, migration, skola och många andra områden?

Ingen vet riktigt. Vi anar och väljarna måste bestämma sig utifrån antaganden mer än kunskap om väljarnas ställningstaganden. Alltför mycket är alltför luddigt i kandidaternas program och kampanjer.

Jag säger inget om utgången ikväll. Mélenchon kommer sannolikt inte till den andra valomgången men det andra tre…? Valvakan blir oerhört spännande.

Nu är det tre dagar kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Stämningen är hög, förväntansfull men också fylld av viss oro i den franska huvudstaden. Det går att säga att många också är engagerade för sin kandidat. Ett viktigt val utan tvekan.

Nu är de fyra som slåss om två platser. Det har inte hänt vid något presidentval sedan General de Gaulle skrev om konstitutionen 1958. En och annan överraskning har förekommit. Den största och mest halsbrytande var när Jean-Marie Le Pen knep andraplatsen i valet 2002 framför Socialistpartiets kandidat Lionel Jospin. Men fyra kandidater är helt unikt.

Vilka går då vidare till den andra valomgången? Få vågar längre spekulera. Det har funnits en tendens att Marine Le Pen och Emmanuel Macron tappar i opinionsmätningarna och att Francois Fillon men särskilt Jean-Luc Mélenchon ökar. Den trenden har stoppats sedan någon knapp vecka tillbaka. Opinionsmätningar kommer flera om dagen och de är tydliga. Macron och Le Pen ligger på cirka 23 procent. Fillon och Mélenchon lyckas inte komma över 20.

Frågan är förstås om denna stiltje över mätningarna är en sann berättelse om vad fransmännen tycker om sina kandidater eller om de ännu inte bestämt sig i sådan omfattning att de kan komma omkastningar. Ja, om det finns en potential hos en eller två kandidater som saknas hos de andra.

Jag tror att det finns en potential i väljarstödet för Francois Fillon. Penelopegate, den besvärande affären, har under tre månader stört honom och sänkt hans popularitet, inte minst hos många högerväljare. Men nu närmar sig ett avgörande ögonblick. Hur många av dem som tvekat eller valt Macron eller till och med Le Pen därför att de blivit besvikna på Fillons moral säger nu till sig själva att Fillons program ändå är det bästa? Det finns rimligtvis människor som lägger affären åt sidan när de på söndag bestämmer sig för att gå till vallokalen och avge sin röst.

Jean-Luc Mélenchon framgångar de senaste veckorna kan också bidra till att en del högerväljare överger sitt moraliska avståndstagande från  Fillon. Det gäller för dem att ”mobilisera mot vänstern”. Fillon har också skickligt spelat på rädslan för den vänster som uppmanar folket att stå upp för en bibehållen stark offentlig sektor, för 35-timmarsvecka och pensioner vid 60 års ålder. Och som är kamrat också med de radikala fackliga organisationerna.

Marine Le Pen framstår på ett märkligt sätt som lite uddlös i slutet av sin kampanj. Hon har trots en del aggressiva uttalanden den senaste veckan inte riktigt nått fram i ljuset. Orden biter inte. Hon verkar inte gå igenom rutan i tv-inslagen. Hon är en i mängden, inte alternativet för alla missnöjda. Återigen har uppgången för Mélenchon kunnat spela en viss roll. Några väljare har säkert gått från Le Pen till honom men framförallt har han fått utrymme i media att framstå som den starkaste kandidaten mot systemet. Han har blivit den radikala, den oförsonliga mot makten på ett sätt som Marine Le Pen verkligen inte gillar.

Emmanuel Macron fortsätter att göra en bra kampanj. Hans höga opinionssiffror stämmer säkert. Frågan är om han kommer att tappa till Fillon de sista dagarna. Det går inte att komma ifrån att han blivit lite för profillös under kampanjen. Han vill presentera sig som en ny kraft i politiken men mals delvis ner av motståndarnas sätt att presentera honom. Det unika med Macron kommer inte fram. Han blir i vänsterns ögon en globalist, en kapitalist. Han blir i högerns ögon en oerfaren politiker utan fasta konservativa värderingar, även i deras ögon en globalist: En politiker som inte som de traditionella högerpolitikerna försvarar den traditionella, nationella franska identiteten.

Frankrike förändras inte kulturellt så snabbt som många av oss vill tro. Det är fortfarande ett land där nationen spelar roll och där den traditionella vänstern med klassperspektiv råder på samma gång. Macron står inte för detta och han har fått med sig en stor del av medelklassen. Han  är för många, inte minst unga akademiker, hoppet om ett Frankrike som bryter sig ur sin förlamning och moderniseras. Men kvar står en mycket stor del av folket som vägrar röra arbetsrättens lagar, minska i den offentliga sektorn. Och en stor del av folket för vilka försvaret av det nationella är så centralt. Den franska kulturen, den franska historien, de vita fransmännen med sin katolska bakgrund.

Frågan är om det gamla Frankrike med sina nedärvda värderingar ändå segrar till slut. Genom Le Pen, Fillon och Mélenchon. Och om det konservativa Frankrike som i allmänhet vinner valen segrar till slut genom Le Pen och Fillon och förpassar Mélenchon till en fjärde plats och möjligen Macron till en tredje. Det återstår att se. Ingenting är säkert. Vem vågar ha en profetia om utgången av söndagens val? Det gäller bara att ta opinionssiffrorna med en nypa salt och göra sig beredd på en mycket spännande valkväll nu på söndag.