Franska politiska landskapet ritas om

Franska politiska landskapet ritas om 150 150 Tomas Lindbom

Det skulle behövas ett presidentval och en ny president från en nystartad rörelse för att det politiska landskapet skulle utsättas för en total ommöblering. Det som sker nu och kommer att ske de närmaste veckorna lär sakna motstycke i modern fransk politisk historia. De gamla partierna bryts ner.  Ja, även Nationella fronten är i begynnande kris. Kvar står Emmanuel Macrons En Marche! och Jean-Luc Mélenchons La France insoumise som verkar ha mest livskraft under perioden mellan presidentval och kommande val till nationalförsamlingen den 11 och 18 juni.

Den nyvalde presidenten har bara synts två gånger under den första veckan efter valsegern. Båda gångerna har det rört sig om officiella sammanhang där han uppträtt vid sidan om den nuvarande presidenten; den 8 maj i samband med årsdagen av freden 1945 och i en minnesstund för några dagar sedan om kampen mot slaveriet.

Ingen tvekan dock om att Macron varit hårt sysselsatt denna vecka. Han har förberett övertagandet av makten i Elyséepalatset och valet till nationalförsamlingen. I torsdags kom en lista över 428 av 577 kandidater för La République en marche som rörelsen nu heter, på väg att omformas till ett parti. De flesta namnen är okända. Cirka hälften kommer från det civila samhället. En dragning åt vänster bland dem som har en uttalad politisk färg. Resten av kandidatlistan presenteras i nästa vecka och då kommer förmodligen en del kända namn från särskilt högern men också från vänstern att redovisas. I en del valkretsar kommer inte La République en Marche att ställa upp av hänsyn till starka kandidater från gamla Parti Socialiste, mittenpartiet Modem eller högerns parti, Les Républicains. Manuel Valls kommer sannolikt att slippa en motkandidat från Macrons rörelse i sin hemkommun Evry. Valls kommer förmodligen att uppträda under oberoende flagg och kan rimligen vinna en betryggande seger.

Macron driver ett skickligt spel som nu skyndar på den förmultningsprocess som sedan länge inletts inom både Socialistpartiet och Republikanerna. Socialistpartiet är redan i praktiken dött. Det säger Manuel Valls och även om han har taktiska skäl till att påstå det är det svårt att motsäga honom. Inte minst läsaren av denna blogg vet att nedbrytningen av partiet pågått i flera år. Splittringen i fraktioner har funnits i alla tider men nu har klyftan mellan en höger- och en vänsterflygel blivit så akut att det inte går att rädda partiet. Först Hollande oförmåga att hålla ihop regeringen och partiet sedan 2012 och senare Macrons rörelse har bidragit till denna klyvning av PS i minst två delar. I dag står hela den socialdemokratiska delen av detta parti beredd att ansluta sig till Macrons rörelse. De så kallade frondörerna flörtar med Mélenchon och ett antal i mitten försöker skapa en egen gruppering som skulle kunna finnas kvar inom PS eller bilda ett eget parti; det gäller bland andra Martine Aubry och Paris borgmästare Anne Hidalgo.

Republikanerna lever men verkar nu gå in en fas som mycket möjligt kan leda till samma sönderfall som Parti Socialiste. Macron kommer sannolikt att utse en republikan till premiärminister för att också knäcka Republikanerna som han knäckt Socialistpartiet. Det kan bli någon av de mindre kända som Edouard Philippe, borgmästare i Le Havre men också Bruno Le Maire, en av huvudkandidaterna i Republikanernas primärval i november. Eller Xavier Bertrand. Den senare med partibeteckningen Republikanerna  är i dag ordförande i regionrådet för Hauts-de-France och har varit minister senast i Francois Fillons regering under Sarkozys presidentår och kring 2010 också generalsekreterare i UMP, dåvarande Republikanerna.

Republikanerna kommer att få släppa till en del starka namn till den nya rörelsen runt Macron. Frågan är hur stor åderlåtningen blir. Hos republikanerna är det möjligt att den så kallade “hårda högern” skaffar sig ensam kontroll över partiet. De så kallade juppéisterna, supportrar till Alain Juppé i primärvalet i november, kan mycket väl ansluta sig helt och fullt till Macron eller skapa ett parti som i huvudsak stöder Macron i nationalförsamlingen.

Ett nytt politiskt landskap uppstår nu oavsett  om partinamnen PS och Republikanerna blir kvar eller inte. Mélenchons rörelse La  France insoumise, också en ny rörelse, kan nå betydande framgångar. Nationella fronten, möjligen också under nytt namn, kan komma att  göra ett hyggligt val och rimligen på ett ansenligt sätt öka sin andel ledamöter i nationalförsamlingen. Det har dock seglat upp en del orosmoln sedan Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal Le Pen beslutat att lämna politiken för överskådlig tid.

Leave a Reply

Your email address will not be published.