Tomas Lindbom

Vi var nog rätt många som igår väntade otåligt långe på att Elyséepalatsets kanslichef Alexis Kohler skulle komma ut på trappan och meddela namnen på den nya regeringen. ”På förslag av premiärministern har presidenten utsett följande ministrar…” Så börjar alltid kanslichefen sin redogörelse för en ny regering.

Kohler dröjde. Förmodligen slipade presidenten och premiärministern in i det sista på listan. Först efter klockan 19 kom han ut och läste upp namnen på ministrarna. Nog blev det lite av en flopp. Det mesta av så kallade överraskningar hade ändå de politiska analytikerna redan räknat ut. Det blev en typisk Macronregering med balans mellan höger och vänster, mellan män och kvinnor, mellan gamla politiker och folk från näringsliv eller med annan bakgrund än i den politiska världen. Några oväntade namn dök i alla fall upp som en kontroversiell man som ny justitieminister. Annars var det mer spännande vilka som fått sparken än vilka som kommit in.

Ny inrikesminister i Jean Castex regering blir Gerald Darmanin. Han är en ung man, ursprungligen från högern och med goda relationer till Nicolas Sarkozy, som minst sagt har drömmar om mer makt åt sig själv. Han petade undan en av Macrons trogna från starten av La Republique en Marche!, Christophe Castaner. Castaner har retat upp delar av poliskåren och inte ansetts kunna hantera alla konflikter kring gula västarna och rasupploppen i sommar.

Barbara Pompili är en tidigare grön politiker som i samband med valet 2017 gick över till Macron och nu ges en tung post som miljöminister. Hon placeras också högt i prioriteringsordning inom regeringen; en markering av att miljöfrågorna kommer att prioriteras. Däremot fick inte de gröna frågorna en övergripande position i alla ministerier. Det var en del som hade räknat med att det ekologiska perspektivet skulle synas tydligare på finansdepartementet. Nu kommer Bruno Le Maire fortsätta som ledare för detta gigantiska ministerium  som kallas Bercy efter området i östra Paris. Le Maire är en mer klassisk högerpolitiker som nu får uppdraget att också se till Frankrike lyfter från den ekonomiska kris som orsakats av pandemin.

Eric Dupond-Moretti är landets nya justitieminister. Han är en vältalig, bullrande man med cigarrettpaketet nära till hands och med ett genuint teaterintresse. Han är advokat och därmed också retoriskt skicklig och inte rädd för att ta konflikter. Han kan bli en krydda i regeringen och förmodligen en källa till en hel del interna gräl och intressanta utspel i media.

Apropå teater så har Frankrike fått en kulturminister som heter Roselyne Bachelot. Hon är passionerad av opera så operahusen hoppas säkert på goda tillskott till sina kassor framöver med henne vid rodret. Hon är ingen duvunge i politiken. Hon satt med i Sarkozys regering som idrottsminister. En färgstark kvinna som liksom den nye justitieministern säger högt vad hon tycker och är rolig dessutom.

Många ministrar sitter kvar som utrikesminister Jean-Yves Le Drian – han var dessutom försvarsminister under hela Hollandes mandatperiod – och Jean-Michel Blanquer som har lyckats relativt bra som utbildningsminister. Kvar blir också Oliver Véran som hälsominister. Han har med godkänt betyg skött sitt uppdrag att stänga ner och sedan öppna landet igen under pandemin.

En ny regering men ändå rätt lik den gamla. Den ska genom professionalitet ge understöd till President Macron när han nu förbereder sig för omval 2022. Kanske är det en duglig regering vi nu ser. Och en duglig premiärminister. Det gäller samtidigt att landet inte utsätts för alltför stora yttre kriser. Mycket kan en president och en regering förutse och förbereda sig för. Men mycket är oförutsägbart i politiken och inte minst i den franska. Det är två år till valet och det är en mycket lång tid i fransk politik. I dag är det första regeringssammanträdet med den nya regeringen. En dag av många med risken att slira, tappa styrning, göra bort sig. Snart är det semester men redan i höst väntar utmaningar. Som jag brukar skriva på denna blogg: Fransk politik är alltid spännande!

Jean Castex heter Frankrikes nye premiärminister. Han ersatte igår Edouard Philippe som innehaft posten sedan Emmanuel Macron blev president i maj 2017. Castex var okänd för de flesta fransmän. Han kan beskrivas mer som en tjänsteman än som politiker trots att han uppburit ett antal poster på det lokala planet. Han har sedan 2008 varit borgmästare i den lilla staden Prades nära Toulouse och Perpignan i den katalanska delen av Frankrike. Han talar också med en stark dialekt från detta område som är långt från den parisiska storstaden, för övrigt närmare Barcelona på flera sätt. Castex har en folklig framtoning men är också präglad av sina år i Paris dit han flyttade för studier i elitskolorna tidigt i sitt liv, kring 20-årsåldern.

Castex beskrivs av dem som känner honom som en jovialisk person, alltså folklig på ett sätt som Macron aldrig varit eller lär bli. Han klär sig inte och rör sig inte som den typiske elitpolitikern i Paris gentila salar. Han kommer sannolikt också att bli uppskattad i bredare kretsar i Frankrike för sin mer anspråkslösa stil och sin allmänna duglighet. Han har i högre grad haft tjänstemannaroller i den högsta franska statsledningen. Senast fick han i maj av President Macron uppdraget att leda arbetet för att föra landet ur den nedstängning som haft svåra konsekvenser för ekonomin. Han har haft en rad liknande uppdrag, bland annat samordningen mellan departementen med målet att ge Paris de olympiska spelen 2024.

Han är också politiker med förankring i det republikanska partiet. Han var rådgivare i sociala frågor åt President Sarkozy 2010-12. Han ställde sig bakom Francois Fillons kandidatur till presidentposten 2017. Förutom funktionen som borgmästare fram till utnämningen till premiärminister har han också haft regionala politiska uppdrag i södra Frankrike.

Emmanuel Macron har medvetet valt en premiärminister som inte ska stjäla något av den strålglans som presidenten hoppas ska falla på honom själv. Castex lär inte ha sådana ambitioner och skulle inte lyckas heller om han försökte. Hans vardaglighet, hans duglighet och arbetsförmåga är perfekta egenskaper under de sista två åren av Macrons mandatperiod. Nu ska en kampregering formas med idoga och framgångsrika ministrar som lägger grunden för en president i kampanjer med sikte på en ny valseger 2022. Macron hade gärna utsett en kvinna men ingen av de kandidaterna passade in i den bild han gjort sig av den perfekta premiärministern. Han ville inte heller ha en stark grön företrädare på posten. Då hade denna person kunnat stjäla uppmärksamhet från Macron kring miljöfrågorna. En lojal premiärminister var viktigt. Allt pekar på att Jean Castex kommer att vara lojal.

Det är tveklöst så att Macron är nöjd med att Castex har sin förankring i högern. Det ger goda förutsättningar att behålla de högerväljare som han vann i valet 2017. Däremot kan Macron med vissa reformer visa att han har ett öra också till vänster. Miljön kan få en tydligare funktion i den tillkommande regeringen om han väljer ett par nya och grönt sinnade ministrar. Han kan också visa större öppenhet mot de fackliga organisationernas inflytande i arbetsmarknadsfrågor. Låta förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden få större betydelse, bland annat i pensionsfrågan som ännu inte är avgjord.

Castex kommer att presentera sin regering, sannolikt på måndag. Presidenten kommer vid lämpligt tillfälle att beskriva hur han vill använda de två återstående åren av sin regenttid på bästa sätt. En sådan deklaration kommer snart.

President Macron följde valvakan på söndagskvällen med bister min. Det gick verkligen inte bra för hans parti, La République en Marche! Hans premiärminister valdes till borgmästare i Le Havre men mycket mer att glädjas åt fick han inte. Det blev en skrällseger för de gröna, EELV och så gick det ganska hyggligt också för den gamla högern, det vill säga Republikanerna, och Socialistpartiet som dels vann övertygande i Paris men också i samverkan med EELV besatte en rad borgmästarposter runt om i landet. Dessa grön-röda segrar kan visa på en ny politisk kraft i Frankrike som kan hota Macron i nästa presidentval.

Emmanuel Macron själv steg upp tidigt på måndag morgon, skakade av sig irritation från föregående kvälls valvaka och mötte 150 ledamöter i den direktdemokratiska församling av vanliga fransmän för att höra deras 149 konkreta förslag på förbättringar i fransk miljöpolitik.

Denna medborgargrupp har sammanträtt under ett halvår. Bland deras förslag fanns krav på att skjuta upp byggandet av stora köpcentra vid städernas utfarter, hellre bygga om gamla fastigheter än riva och bygga nytt, förbjuda inrikesflyglinjer där tåg kan användas. Presidenten sa ja till dessa förslag men motsatte sig kravet på att begränsa hastigheten på motorvägarna till 110 km/timme liksom kravet att beskatta de höga aktievinsterna i företag.  Macron lovade också i sitt tal till de 150 deltagarna i medborgargruppen att han avser genomföra två folkomröstningar i miljö- och klimatfrågor under de två kommande åren.

Macron är en tillskyndare till Parisavtalens krav på utsläppsbegränsningar. Han har själv velat presentera sig som en president som tar miljöfrågorna på allvar. Han är samtidigt medveten om att han tre år in i sin mandatperiod har förlorat vänsterväljarnas stöd. Han vann valet i hög grad på dem. Många besvikna socialistväljare röstade på honom 2017. Så lär det inte bli 2022. Det visar sig också i praktiken att hans parti i kommunerna gått samman med Republikanerna i mycket större omfattning än samverkan med de gröna.  Macron är nu helt beroende av de moderata högerväljarna för att vinna nästa val. Han kläms nu alltmer från olika håll. Marine Le Pen blir säkert en svår motståndare i president. En ny reformistisk vänster håller på att växa fram, kanske med Yannick Jadot, för närvarande ledamot av Europaparlamentet för EELV, som ledande presidentkandidat och med stöd av Socialistpartiet. Och så finns också Republikanerna som under hela mandatperioden varit i opposition mot Macron trots valsamverkan i vissa kommuner nu i kommunalvalet.

Emmanuel Macron kan inte driva miljöfrågorna hårdare än han gör nu. Han måste anpassa sig till den borgerliga medelklassen som misstror miljöaktivister och långtgående åtgärder för att begränsa framförallt biltrafiken. Den kategorin är i Paris skeptisk till borgmästaren Anne Hidalgo som vill ta bort 70 000 parkeringsplatser i huvudstaden och öka antalet bilfria gator. Hidalgo vann valet med nästan 50 procent av rösterna vilket är mycket bra men den andra hälften av väljarna delade upp sig mellan högerns kandidat Rachida Dati och regeringspartiets Agnès Buzyn. Och de senare två kandidaterna fångar upp den del av befolkningen som i högre grad hyllar tillväxt, utveckling av teknik, framkomlighet och visar stopphand för de reformer som bär spår av miljömässiga utopier.

Jag satte rubriken häromdagen i mitt förra blogginlägg: Segerchans för de gröna i Lyon och socialisterna i Paris. Det verkade troligt i Paris  men snarare osannolikt i Lyon Men min och andra bedömares förutsägelser slog in. Lyon, en stad som tidigare styrdes av en högersocialist har nu fått en grön borgmästare. Samma utfall blev det i andra stora städer som Grenoble, Strasbourg och Bordeaux.

Anne Hidalgo segrade stort i Paris men hennes socialistiska profil är starkt färgad av gröna idéer. För att göra bilden mer komplett ska sägas att högern behåller majoriteten i en hel del mindre städer och att Perpignan föll i Nationell Samlings händer.

Varför denna framgång för de gröna i valet? För det första fungerar valen mellan presidentvalen som en ventil för de franska väljarna att uttrycka sitt missnöje med den sittande presidenten. Så skedde säkert också i år. Macron uppfattas av många som höger och därför fick vänstern framgångar och det nya och fräscha vänsteralternativet i år är de gröna. Men också Socialistpartiet klarade sig bra på många håll och samarbetade i gemensamma listor också med de gröna och andra vänstergrupper.

För det andra är miljöfrågan het i Frankrike och till skillnad mot Sverige så kan det gröna partiet dra fördel av det. Macron har också engagerat sig för miljön men inte med den profil som den urbana medelklassen av klimat- och miljövänner uppskattar.

Frågan är nu vilka konsekvenser som valresultatet får för fortsättningen. Premiärminister Edouard Philippe ställde  upp som borgmästarkandidat i Le Havre och segrade stort. I veckan kommer President Macron meddela om han behåller Philippe som premiärminister. I så fall får vice borgmästarkandidaten ta ansvaret i Le Havre. Om Philippe får avgå kommer han också  i realiteten att utöva sin borgmästarfunktion i staden.

Det dåliga valresultatet för Macrons parti var väntat. Nu gäller det för presidenten att snabbt göra sin regeringsombildning och peka ut färdriktningen för de kommande två åren fram till presidentvalet 2022. Det är som sagt inte första gången en sittande president förlorar i mellanval. Macron behöver egentligen bara tala om annat; få fransmännen att intressera sig för nationell  politik igen och lyssna på presidenten istället för att fördjupa sig i statistik över La République en Marches  usla valresultat. Det borde fungera. Men de gröna vädrar ändå morgonluft och de tillsammans med andra vänsterpartier hoppas nu kunna skaka fram en presidentkandidat till valrörelsen 2022. Någon kandidat som har karisman att kunna peta ner Marine Le Pen från hennes förväntade första utmanarposition  och bli den tunga konkurrenten till Macron.

På söndag är det dags för den andra valomgången i de franska kommunalvalen. President Macron försöker föra folk bort ifrån ett alltför stort intresse på detta val. Det kommer nämligen inte att gå särskilt bra för hans parti La Republique en Marche! Istället ska fransmännen fundera över vad han kommer att säga i nästa vecka om sin regeringsombildning och vad han vill göra under de två sista åren av sin mandatperiod. Ett tips är att Socialisterna vinner Paris och Marseille medan det kan bli en grön seger i Lyon.

Ni hör hur det låter. Det finns två tunga partier i fransk politik på nationell nivå; La République en Marche och Nationell samling (Marine Le Pens parti) och med Republikanerna (Sarkozys parti) som utmanare. Och så kommer möjligen de tre stora städerna att få helt annan färg på borgmästarna. Det är förstås ett tecken som är intressant att tolka.

Om Socialisternas borgmästare Anne Hidalgo väljs om för ännu en sexårsperiod i Paris är det inte helt oväntat. Länge har hon legat bra till i opinionsundersökningarna. De första åren efter Macrons valseger 2017 såg det inte lika bra ut för henne. Faktum är att Paris är själva centrum för Macrons rörelse. I huvudstaden finns verkligen hans väljare.  De är urbant lagda, har hyggligt med pengar, tror på framsteget och är globala i sitt tänkande. Även parisarna vill nu straffa Macron och vänder sig vänsterut. Även Republikanernas borgmästarkandidat, den högerinriktade Rachida Dati, leder över LREM:s kandidat Agnès Buzyn i opinionsmätningarna. Det ska sägas att Paris i många år lutat åt vänster och faktiskt haft röda borgmästare sedan strax efter millennieskiftet. Hidalgo har också med en markerat grön politik kunnat hålla de gröna ifrån sig och kan alltså på det sättet samla hela vänstern bakom sin kandidatur.

I Marseille har Republikanerna regerat under flera mandatperioder men den nuvarande borgmästaren Jean-Claude Gaudin i ledning för staden sedan 1995. Nu har han fallit för åldersstrecket. Han har ingen naturlig efterträdare och högern är splittrad mellan flera kandidater inför detta val. Däremot har vänstern samlat sig brett och har goda utsikter att vinna.

I Lyon är bilden än mer splittrad. Gérard Collomb som varit socialist i alla år men var en av de första som anslöt sig till Macron ett år före valsegern och blev också inrikesminister under en period. Collomb har mer och mer distanserat sig från Macron och har inför valet på söndag ingått en allians med Republikanernas toppkandidat för att stoppa de gröna som har stor chans att vinna men som  från högerhåll och uppenbarligen också av Collomb uppfattas som alltför vänster och benägen att samarbeta med än mer radikala partier. Ingen vet hur denna högst osäkra andra valomgång slutar men det kan mycket väl bli en delseger för de gröna.

De gröna gjorde ett bra Europaval förra året. Det förvånade mindre. Däremot kan det bli en riktig skräll i årets kommunalval om detta parti plockar några städer på söndag. Det är inga små städer som ligger inom möjlighetens gräns. Toulouse och Strasbourg kan partiet plocka och en del andra halvstora städer också. Och som sagt Lyon.

Coronan har lett till att det inte förekommer någon valrörelse. Sannolikt kommer valdeltagandet dessutom att bli lågt. I första valomgången röstade 44 procent av väljarna. Det kan bli ännu sämre på söndag. Ändå har valet lika stor betydelse som vid tidigare tillfällen. Bara svagare stöd i befolkningen. Republikanerna riskerar att gå dåligt liksom La République en Marche! Nationell samling kan vinna Perpignan men har annars inte mycket att hoppas på. Däremot ser de gröna och delvis också Socialistpartiet fram emot söndagen med viss tillförsikt.