Lindbom på franska

President Emmanuel Macron befinner sig nu i ett besvärligt läge under sin mandatperiod. Detta läge delar han med erfarenheter som alla franska presidenter upplevt. När den sociala upprördheten stiger hos delar av franska folket kan det bli svettigt för främst presidenten men också premiärminister och regering. En inneboende konflikt mellan makten/eliten och delar av folket i ett land som bygger på denna konflikt och som förefaller att aldrig kunna ta sig ur den. Hur mycket det än talas om samverkan, dialog och överenskommelser är denna spänning en del av kulturen och det närmast reflexmässiga beteendet. Den konfliktfyllda dualismen förefaller sitta så djupt i den franska karaktären att den aldrig försvinner.

Jag har skrivit det tidigare på denna blogg men det är värt att upprepa det: Presidenten och regeringen möter ständigt två motståndare när den lanserar politiska förslag eller gör uttalanden, den politiska oppositionen och motståndarna på arbetsmarknaden och i sociala grupper som framträder på gator och torg. De fackliga och sociala grupperna är farligare för makten än den politiska oppositionen. Regeringen har genom konstitutionen en rad verktyg för att runda parlamentets kamrar. President Macron har flera gånger använt sig av dekret för att slippa ha långa utskottsbehandlingar och debatter i nationalförsamlingen och senaten. Istället har han i princip fattat besluten i regeringskonselj. Det har gällt lagarna om arbetsrätten och nu även om konkurrensutsättningen av tågbolaget SNCF. Motståndarna i form av facken och de uppretade intressegrupperna är mer oberäkneliga och kan också räkna med stöd hos stora delar av befolkningen, väljare som det gäller att inte tappa för de styrande. Det hör till den franska politiska kulturen att medborgare i stor utsträckning solidariserar sig med dem som gör uppror. Dessa medborgare kan delvis stödja regeringen rent sakligt men tycker om folklig opposition som ger makthavarna en minnesbeta, som får makthavarna att känna att de är dödliga. För i Frankrike upplever så många medborgare att de är maktlösa mot makten och står så långt ifrån den.

Maj 68 var ett utmärkt exempel på revolt, styrd av vänsterextrema grupper men som fick stöd av stora delar av befolkningen. Ett stöd som varade under en månad. När regeringen och General de Gaulle samma sommar genomförde nyval till nationalförsamlingen röstade en förkrossande majoritet för Generalen och hans högerregering.

Nu är tonen uppskruvad igen fast – det måste sägas – inte på samma höga decibeltal som 1968. Ett mindre antal studentgrupper ockuperar en handfull universitetsanläggningar med krav på att Macrons universitetsreform ska stoppas. Macron vill införa någon form av inträdesprov till universiteten. Den stora majoriteten studenter deltar inte i ockupationerna eller stöder dem. Ett  par hundra revolutionära bönder har vägrat att lämna flygplatsområdet Notre-Dame-des-Landes trots att regeringen beslutat att inte bygga den omdiskuterade flygplatsen. Polisen har drivit bort merparten av dem men ett hundratal stannar kvar med sina ekologiska odlingar på ockuperad statlig eller privat mark.

Järnvägskonflikten är mycket mer omfattande och fortsätter med rytmen av två dagars strejk och tre dagars arbete. Cirka var tredje järnvägsanställd deltar i strejken och vänder sig mot regeringens förslag att öka effektiviteten inom SNCF med bland annat avskaffande av särskilda privilegier för dem som i framtiden kommer att anställas i det statliga bolaget. Det ska alltså sägas att Macron inte har några planer på att privatisera SNCF.

Delar av Air France personal strejkar också med krav på att ett mångårigt lönestopp ska ersättas av högre löner. Det finns också hot om strejker inom elsektorn och sjukvården. Missnöjet med pensionerna har tidigare fått ett antal tusen pensionärer att demonstrera. De menar sig ha fått lägre pension under 2018. Macron försvarar sig med att merparten av dem redan nästa år kommer att kompenseras genom minskad boendeskatt. Det är löften som många pensionärer inte litar på.

Misstro och ilska är orden som används. Dessa känslor riktas alltså mot regeringen och mot Macron. Den politiska oppositionen från vänster och höger och från Nationella frontens sida har verkligen lyckats på en punkt. Anklagelsen om att Macron är de rikas president har verkligen etsat sig fast i allas minnen. Hans reformer tolkas genom det filtret. Den modernisering som han vill genomföra tolkas som ett slag emot vanligt folk och deras tunna plånböcker. Hur många är de som tänker så och som stöder upproren som sker nu i Frankrike? Förmodligen inte hälften av befolkningen men inte långt därifrån. Vi får inte glömma att Macron har en folklig höger emot sig och den är stark, inte minst bland Marine Le Pens väljare och en vänster som säkert omfattar 20 procent av väljarkåren. Macron har en rad trumfkort på hand och han har också många fransmäns stöd. Men ett par felsteg och dagens oroliga läge i landet kan utvecklas till en social kris.

Igår kväll utkämpade Emmanuel Macron en ideologisk strid med två journalister, sannolikt de mest fruktade i Frankrike, i en utfrågning i bland annat BFMTV, den mest framträdande nyhetskanalen på tv i landet. Franska politiska program och debatter knyter ofta samman sakpolitik med en redovisning av olika värdesystem. Söndagskvällens utfrågning blev mer en debatt för och emot en liberalisering av samhället och för eller emot en stark, auktoritär politisk ledning av landet.

Emmanuel Macron hade uppenbarligen själv styrt valet av utfrågare. Jean-Jacques Bourdin på BFMTV var den ene. Han är känd för en hårdför utfrågningsstil när han grillar politiker, ofta med frågor och insinuationer som närmar sig det populistiska. Och så Edwy Plenel, grundaren och ledaren för den grävande nyhetssajten Mediapart. Plenel har en rad skalper i sitt bälte. Han har drivit Nicolas Sarkozy till vansinne genom att avslöja flera av de eknomiska oegentliga affärer som han varit kopplad till. Plenel är känd för sina vänstersocialistiska åsikter. Bourdin är som en tjur i debatterna. Han rusar på motståndarna med bullrande och  anklagande frågor. Som en tjur om anfaller en toreador. Plenel påminner snarare om ett kattdjur som ställer sina frågor med finess, med beräkning och alltid med en dold agenda som kryper fram när intervjuoffret börjar trassla in sig i sina resonemang.

Tjuren Bourdin stod sig ganska slätt i kraftmätningen med en toreador på Macrons nivå. Även Plenel hade svårt att bemästra sin motståndare. Macron har ett makalöst självförtroende och en så blixtrande snabb hjärna och är så påläst ( han lär vara vaken och arbeta 21 timmar per dygn) att han inte luras in i fällor och han drar sig inte heller för att anklaga journalisterna för otydliga resonemang och osakligheter. Han verkade njuta av denna konfrontation som pågick i två och en halv timme utan avbrott. Inte en sekund av andningspaus, inte en tanke på reportage, intervjuer med folk på stan eller ens ett reklamavbrott. En intellektuell kraftmätning mellan tre män, två mot en, som bara kan genomföras i ett land på jorden, Frankrike.

Fick tittarna besked? Det handlade trots allt mer om en uppgörelse mellan Macron – på samma gång liberal, social och auktoritär –  å ena sidan och företrädare för det folkliga missnöjda Frankrike (Bourdin) och det vänsterintellektuella Frankrike (Plenel) å den andra. Det var i första hand en uppgörelse om idéer. Men visst, tittarna fick besked också i sakfrågor. Macron försvarade krigshandlingen mot tre fabriker för framställningar av kemiska stridsvapen i Syrien. Han hänvisade till gamla FN-resolutioner och ett gammalt löfte om att aldrig acceptera kemisk krigföring. Han försvarade asylrätten och menade att Frankrike också skyddade den. Han försvarade förbudet mot slöjor i skolor men ville inte införa slöjförbud på allmänna platser. Han försvarade sitt reformförslag att konkurrensutsätta järnvägen men var tydlig med att han inte vill privatisera järnvägen. Han lovade reformer för att sjukhusköerna ska kortas och villkoren för vårdpersonalen förbättras. Han tror på avreglering för att öka flödet i ekonomin och på sikt skapa bättre villkor för de flesta människor i landet.

Det är svårt att veta hur en kväll som denna påverkar opinionen. Det kommer opinionsinstituten att berätta redan under måndagen. De kommer också att jämföra utgången av denna utfrågning med den som skedde i torsdags kl 13 när Macron grillades i den folkliga tv-kanalen tf 1. Den utfrågningen var mer traditionell och lugnare. Där fick Macron tala till punkt. Igår kväll slogs han med två journalister som ville vinna debatten och helst knäcka sitt intervjuoffer. Det är bara att konstatera att Macron, oavsett hur vi bedömer hans politik, klarade båda sammanhangen med bravur.

Det finns de som hoppas eller oroar sig för ett maj 2018. De tänker förstås på en upprepning av majrevolten 1968 som lamslog Frankrike i flera veckor med studentuppror och en generalstrejk. Det finns tendenser till att landet ska få återuppleva något av den dramatiska våren för femtio år sedan. Det är inte bara järnvägsarbetarna som är arga. Så är också pensionärerna och studenterna. Nåja, en liten minoritet av av de senare men det räcker till våldsamma sammandrabbningar på några universitet.

Frankrike verkar långsamt ta sig ur den långvariga lågkonjunktur som utlöstes i ock med börskraschen 2009 och som hållit nere den franska ekonomin sedan dess. Nu återvänder landet till ett mer normalt tillstånd med viss konjunkturuppgång och lägre arbetslöshet. Det hjälper inte. Många fransmän är istället missnöjda med att de inte tillräckligt snabbt får utdelning i plånböckerna på den positiva utvecklingen på makroplanet. För järnvägarna liksom andra offentliganställda funktionärer är Macron liksom egentligen alla presidenter sedan 1970-talet ett hot mot deras framtid. Privatisering, konkurrensutsättning, internationalisering är skrämmande ord för många av dem. Här gäller istället den gamla parollen: Resistez! (Stå emot!). De mäter inte nöjdhet i om de får mer i plånboken utan om utvecklingen mot så kallade flexibel arbetsmarknad kan stoppas eller inte.

Emmanuel Macron lät sig igår intervjuas i den privata tv-kanalen tf 1. Tf 1 ses i hög utsträckning av sämre bemedlade och företrädesvis äldre. Intervjun gjordes i samband med 13-nyheterna och sändes från en lågstadieskola i Normandie. Det satt visserligen inga barn i salen men tittarna kunde se dekoren från ett vanligt klassrum.  Detta var regisserat från Elyséepalatset som ville visa att Macron med sina reformer vill göra framtiden bättre och särskilt tänker på alla dem som i dag är barn men om några år ska ge sig ut i yrkeslivet. Han hoppades övertyga det folkliga Frankrike om att vägen till bättre levnadsvillkor går genom en flexiblare och liberalare arbetsmarknad.

Macron låter sig intervjuas två gånger denna vecka. Andra gången blir i morgon söndag när han framträder i kanaler som också vänder sig till mer intellektuella, en annan grupp som vanligen tar parti för strejkande och demonstrerande arbetare i den offentliga sektorn. Han har nu övergivit sin tidigare diskreta hållning med få framträdanden i media. Han inser att läget nu är så pass allvarligt att han behöver exponera sig mer och svara på medborgarnas frågor.

Majoriteten fransmän delar hans uppfattning i sakfrågan kring reformer inom järnvägen. Men problemet är att konflikten verkar sprida sig till andra grupper. Det är allmänt oroligt  på flera håll i landet. Fransmännen har också ett drag av att vara revolutionärer. De har förståelse för regeringars och presidenters önskan att reformera landet men också för det folkliga upproret.

Ett exempel på ett farligt läge är när staten sätter in polis för att stoppa studentockupationer och jaga bort ockupanter från hus och mark. Denna vecka har tv-nyheterna varje dag visat exempel på detta. En rektor på ett universitet blev trött på att ett (fåtal) vänsterextrema studenter ockuperade byggnader och hindrade studierna för flertalet studenter som nu förbereder sig för examen. Det blev förstås blodigt och obehagligt. Många tar ställning mot staten och mot presidenten efter att ha sett bilderna. I Notre-Dame-des-Landes i Bretagne har ett antal ockupanter inte lämnat sina tillfälliga bosättningar efter fleråriga demonstrationer mot ett planerat flygplatsbygge. Bygget ska nu inte genomföras enligt beslut från presidenten men dessa ockupanter vägrar ändå att lämna området. I veckan gick polisen in och förstörde deras baracker och jagade iväg ockupanterna. Samma känsla igen hos många fransmän: Det är ovärdigt att sätta in polis mot engagerade medborgare. Med detta sagt finns förstås en ännu större grupp medborgare som tvärtom kräver beslutsamhet och kraftfullt agerande av presidenten för att de inte ska förlora respekten för honom och hans förmåga att styra landet.

En fransk president måste alltid ta hänsyn till en rad konfliktyttringar och samtidigt hantera hur medborgarna reagerar på dessa. Det är en balansgång som verkligen kräver stor känslighet. Macrons första framträdande i veckan, intervjun i skolsalen i Normandie, förefaller ändå ha lyckats ganska bra.

I dag tyder inget på att vi får ett maj 2018. Men några felsteg i förhandlingarna med facken om järnvägen eller några brutala scener med polis inblandad i någon ockupation kan vända läget till det sämre. Och fler grupper kan blanda sig i leken. Vårdpersonalen på sjukhusen kan mycket väl börja strejka och demonstrera. Lärarna på universiteten och i skolorna kan förena sig med studenterna. Inget är omöjligt. I ett sådant läge kommer Macron att ställas på riktigt svåra prov. Vi är inte där nu och troligen kommer vi inte i en sådan situation. Osvuret är ändå bäst.

Nu är det allvar. Emmanuel Macron står för första gången inför en konflikt mot delar av det franska samhället. Arbetsrättsreformen i höstas gick igenom mot en maktlös vänster och ett svagt fackligt motstånd. Annat är läget nu när han vill förändra järnvägen från ett offentligt bolag till ett statligt bolag i aktiebolagsform. Dagens strejk blev en framgång för de militanta facken. Den politiska vänstern skramlar med vapnen och halva väljarkåren stöder motståndet. Macron och regeringen verkar inte heller ha funnit rätt strategi och många frågar sig om målen med reformprogrammet är tillräckligt tydliga.

Detta är en i hög grad politisk konflikt men striden drivs av regeringen med teknokratiska argument. Transportministern Elisabeth Borne har själv varit en ledande tjänsteman inom den statliga järnvägen, SNCF. Hon kan allt om järnvägar men hon hittar inte in till de strejkande som ser reformen som ett hot mot den franska identiteten av att ha en statlig, landstäckande järnväg. Det är självklart att dessa statliga funktionärer som bär upp järnvägen också ska ha sociala villkor som garanterad livstidsanställning och bättre pensionsvillkor, tänker de om sig själva och får stöd av facken.

De strejkande inom SNCF ser inte heller hur deras goda sociala villkor ska behöva rivas ner för att tågen ska gå i tid eller underskottet i budgeten för järnvägen ska minskas. Ett antal regeringar har spätt på underskottet och nu vill Macron ge de järnvägsanställda skulden för dagens kritiska situation rent ekonomiskt.

Regeringen har svårt att förklara för de strejkande men också för medborgarna vad reformpaketet egentligen har för syfte. Varför måste bolaget förändras juridiskt? Premiärministern talade i dag i nationalförsamlingen om vad reformen inte är men hade svårare att visa varför den måste genomföras.

Det är uppenbart att regeringen inte räknat med denna storm av indignation hos de järnvägsanställda. Hela 34 procent strejkade i dag. Bara ett fåtal snabbtåg var i gång. I Parisregionen verkade bara ett av fem tåg rulla. Även pendeltågens trafik var i hög grad berörd. Air France ställde in ett stort antal flygavgångar. Själv har jag fått skjuta upp min avresa till Paris med ett dygn och åker i morgon.

Det finns andra orosmoln på himlen. Vissa radikala studentgrupper rör på sig och kan komma att ansluta sig till demonstrationer framöver. I år är det femtio år sedan majrevolten 1968. Det är många mycket medvetna om och detta faktum att studentrevolten firar jubileum kan påverka viljan hos en del studenter att solidarisera sig med arbetarna – precis som 1968.  Som en fransk intellektuell uttryckte det häromdagen i en tidningsartikel: ”Studenterna 1968 revolterade för att de var uttråkade. Studenterna i år kan komma att revoltera därför att de är förtvivlade”. Han syftar på att arbetslösheten hos de unga är hög i dag och var låg för femtio år sedan. Även studenterna oroar sig över en osäker arbetsmarknad.

Emmanuel Macron säger inte mycket. Han kanske tror att det går att trumfa igenom reformen kring SNCF lika enkelt som den om arbetsrätten. Kanske har han fel. Kanske håller inte längre hans tuffa och  självsäkra framtoning. Kanske har han skyndat på sitt reformarbete för snabbt. Kanske har han börjat tro på sin odödlighet när han lanserar tuffa reformer i ett land som är konservativare än vi kan ana och där gamla strukturer kring offentlig sektor inte rubbas så lätt.

CGT och de andra militanta facken spelar också högt. De har sannolikt inte mycket pengar i sina strejkkassor. Frågan är hur länge de kan hålla på. De har sagt tre månader men det är tveksamt om de klarar en så lång strejkperiod även om de lagt ett schema på två strejkdagar följda av tre dagar på jobbet.

Det handlar nu om en kraftmätning mellan facken och regeringen. Dag 1 blev en seger för facken. Regeringen måste också tänka på medborgarna. Det är högst osäkert hur opinionen kommer att reagera om strejken fortsätter. Frustrationen var stor redan i morse med överfulla tåg och timslång väntan för alla som skulle till sina arbeten. Det är inte säkert att facken får skulden. Opinonsundersökaren Brice Teinturier på Ipsos kunde berätta i tv i eftermiddags att medborgarna brukar ställa regeringarna till svars om saker och ting går i en för dem dålig riktning. Det kan alltså bli Macron som måste krypa till korset så småningom och göra koncessioner mot facken. Är han mannen som gör det? Eller kör han enligt devisen ”det må bära eller brista”. ”Jag ska få igenom mina reformer och jag ska förändra det franska samhället. Nu!”