Lindbom på franska

Igår kväll var Jean-Luc Mélenchon inbjuden gäst i det stora politiska helaftonsprogrammet Emission politique i den stora statliga tv-kanalen France 2. Ledaren för den vänsterradikala rörelsen La France Insoumise la fram sitt ekonomiska program och debatterade politiska frågor inom en rad områden med bland andra Christophe Castaner, ledaren för partiet La République en Marche! , det parti som uppstått ur Emmanuel Macrons rörelse En Marche! Hela 34 procent av tittarna ansåg efter programmet  – i en opinionsundersökning som genomfördes – att Mélenchons program var realistiskt. Vänstern håller fortfarande sitt grepp om delar av det franska folket.

Det har länge stått klart att den radikala vänstern tagit över taktpinnen från Socialistpartiet och blivit den viktigaste vänsterkraften i fransk politik. Det skedde successivt under Francois Hollandes regeringsår. Enkelt uttryckt: Socialistpartiet har kluvits i två delar; den vänstra har gått till Mélenchon och den högra till Macron. Spillror av Parti Socialiste försöker nu samla ihop sig till en partikongress i april för att välja en ny generalsekreterare och hjälpligt formulera ett program för framtiden.

Jean-Luc Mélenchon är ingen ungdom, född 1951, och med en lång karriär som politiker. Först trotskist, sedan medlem i Socialistpartiet i många år. Han var bland annat minister i Lionel Jospins regering som satt 1997-2002. År 2008 lämnade han partiet, besviken över dess gradvisa högervridning och bildade först Parti de Gauche och före 2017 års val rörelsen La France Insoumise. Mélenchon är en karismatisk ledare. Övertygad om sina egna åsikters förträfflighet och inte sällan övertygande i sin retorik.  Full av starka känslor som han uttrycker i sina politiska framträdanden. Inte sällan provokativ och även fräck i sina repliker mot politiska motståndare. Det brukar också sägas om Mélenchon att han är en typisk företrädare för la gauche contestataire, den vänster som ställer sig på tvären och ifrågasätter samhällsordningen. Misstror makten och attackerar gärna den finansiella och politiska överheten mer än han talar om sina egna lösningar på problemen i samhället. Det är sant till viss del. Han säger också att han företräder en revolutionär hållning även om den inte ifrågasätter de demokratiska institutionerna. Samtidigt är han också öppen med sina alternativ. Han är  revolutionär och folkbildare i samma person.

Två timmar med Mélenchon i tv ger en bra bild av hans politiska ställningstaganden och hur han fungerar som politiker. Han är totalt oense med den utbudsekonomiska linje som i princip alla partier utom Nationella fronten  företräder. Han ekonomiska program är att likna vid en modern keynesianism. Han tror att skattehöjningar för de rika, ökad offentlig sektor och lånade pengar till statliga investeringar ska skapa två miljoner nya jobb och få fart på ekonomin. Mélenchon och hans rörelse anser att Frankrike sedan länge drivit en hård åtstramningspolitik som varit förödande för landets ekonomi och att stimulanspaketen till företagen varit som att kasta pengar i sjön. De flesta ekonomer och politiker har istället hävdat att landet levt över sina tillgångar och att företagen haft för dåliga förutsättningar för att expandera, våga anställa folk och därmed bidra till tillväxten.

Mélenchon står verkligen för ett tydligt alternativ i fransk politik. Han var inte heller långt ifrån att nå ända fram till en andra valomgång i presidentvalet i april och maj, Det hade behövts en knapp miljon röster för att han hade kunnat gå om Marine Le Pen och utmanat Emmanuel Macron i slutomgången. Inget vet säkert hur en sådan strid mellan en liberal och en socialist hade slutat. Mélenchon hade inte bara kunnat samla en stor del av vänstern utan även delar av Nationella frontens väljare. Det missnöjda Frankrike hade säkert slutit upp bakom honom i kampen mot Macron – sedd av många som bankiren som företräder de rika.

Mélenchon har med åren blivit alltmer EU-kritisk. Han lovar att sätta sig i hårda förhandlingar om ett annat EU med en annan ekonomisk politik och förmodligen också lösare band mellan nationerna. Hans EU-syn står i bjärt kontrast till President Macrons, inte minst när han antyder att Frankrike i ett läge skulle kunna lämna EU. Om förhandlingarna med de starka och tongivande länderna, främst hatobjektet Tyskland, skulle stranda helt.

Mélenchon drömmer om en form av social revolution i Frankrike. Han vill förändra maktbalansen i landet till folkets fördel. Det är klart att en sådan revolution inte kan göras inom ett starkt och delvis federalt EU. Hela Mélenchons politiska projekt förutsätter en form av nationell slutenhet, inte så olik Nationella frontens, om än med andra förtecken.

Var tredje fransman och fransyska som såg tv-programmet igår ansåg ändå att Mélenchons politiska agenda var realistisk. Det visar hur starkt den revolutionära andan lever kvar i detta land, så präglat av 1789 års idéer eller i varje fall dess mentalitet. När det väl gäller i valbåset brukar de flesta väljare göra ett mer pragmatiskt val. Mélenchon får inte majoritet liksom inte heller Le Pen. Men drömmen om ett folkligt, radikalt, revolutionärt Frankrike lockar trots allt väldigt många.

Det råder ingen tvekan om att den nye presidenten Emmanuel Macron har en modernare syn på förhållandet mellan män och kvinnor än tidigare presidenter. Han har vid flera tillfällen gjort uttalanden om #metoo-kampanjen och dess betydelse, bland annat i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Häromdagen presenterade han också åtgärder för 2018 i ämnet.

En äldre manlig politolog förklarade nyligen  lite torrt för mig att Macron är yngre så han ser på relationen man-kvinna och homosexuella på ett annat sätt. Eric Fassin, en känd fransk forskare med inriktning på diskriminering mellan kön och kring sexuell läggning, menar att det tagit tid för den franska opinionen att svänga i frågor om rättvisa mellan kön och kommuniteter. Det gamla klassamhället har länge attackerats men överordning i fråga om kön, etnicitet och sexuell läggning har inte uppmärksammats. Sådana analyser har tvärtom befunnit sig i motsättning mot den franska universalismen där teoretiskt sett alla fransmän har samma utgångsläge och förväntas ha samma rättigheter.

Nu händer en hel del också i Frankrike. Emmanuel Macron visar inte vägen men han inser trots allt att frågor om jämställdhet är viktiga och att det inte går att blunda för en strukturell orättvisa mellan könen. Hans förslag inför 2018 handlar om att frågor om sexuellt ofredande mellan könen måste lyftas upp i skolundervisningen. Han vill också att företagen ska uppmärksamma och beivra hittills dolt förtryck från manliga chefer mot kvinnor och han kommer också att ge polisen ökade resurser att stoppa sexuella övergrepp i det offentliga rummet. Macron överväger också att införa lagar som försvårar att en viss typ av pornografi når barn. Han vill bland annat försöka stoppa en del av det verbala och visuella sexuella förtrycket som sker på sociala medier. Hur han utformar lagstiftningen konkret blir offentligt först om några månader.

Det nya med Macron är att han ändå förefaller inse att frågan om manligt våld mot kvinnor dels är allvarlig och måste bearbetas på högsta politiska nivå men också att den inte är en företeelse som går att separera från andra brister i samhället. Det handlar inte bara om enskilda män som bär sig illa åt och som tydliga lagar kan komma tillrätta med. Han inser att det handlar om makt mer än om sexualitet. Skulle vissa manliga chefer har mer behov av att utöva sexuella handlingar? Knappast! Därför vill Macron både skärpa lagstiftningen och förändra attityder.

Jag lyssnar på Carlos Diaz när han talar till franska företagare som har ambitionen att starta nya företag och som sneglar på vad som händer i Silicon Valley i Kalifornien. Var unik och gör annorlunda, är hans budskap. Carlos Diaz har bott i norra Kalifornien i många år. Han har hjälpt franska företagare att installera sig på den kaliforniska marknaden med sina start up-företag. Han är rätt person för det uppdraget: Han kan den framgångsrika amerikanska techbranschen med dess astronomiskt stora företag som Google, Amazon, Facebook och många andra. Det är företag som har ambitionen att ta över världen. Hans fråga till de franska företagarna är om de har viljan att göra detsamma. Frågan är om de vill det. Europa och särskilt ett traditionellt land som Frankrike har ett folk med värderingar som är så olika dem som präglar det kapitalistiska USA.

Emmanuel Macron vill uppenbarligen förändra attityden hos det folk som han nu styr som president. Jag anar att han drömmer om att förmå sina landsmän att tänka och handla mer entreprenöriellt. Inspirera dem att våga investera, ta risker och pröva att lansera en helt ny idé. Och faktiskt med sitt företag bidra till att göra världen bättre i något avseenden. Inte göra som så många européer: föraktfullt fnysa åt dem som påstår sig ha andra mål med sina företag än att tjäna pengar. Entreprenören från Kalifornien vill göra både och : Blanda drömmen om att skapa en bättre värld med sitt företag med drömmen att expandera, segra och tjäna ruskigt mycket pengar.

I den här meningen är Macron ett hot mot stora delar av den franska befolkningen och den franska identiteten. Frankrike liksom stora delar av Europa har sin traditionella uppfattning om det goda samhället där institutionerna reglerar människornas liv för att fullfölja den samhällsordning som i huvudsak funnits under lång tid. Staten garanterar välfärden. Juridiken med sina hundraåriga traditioner reglerar människors sätt att interagera. Katolicismen och det sekulära tänkandet reglerar de etiska och kulturella värderingarna. Ett liberalt tänkande hotar ordningen liksom också globaliseringen. Även invandringen hotar ordningen eftersom den enligt många fransmäns uppfattning stör de etiska och kulturella grundvärderingarna.

Macron vill inte riva upp institutionerna. Han är en son av fransk kulturell tradition. Men han ifrågasätter ändå viktiga element i det konservativa Frankrike som är både höger och vänster rent politiskt. Han stöder därför de fransmän som skapar start ups. Han vill därför avreglera delar av den gamla arbetsrättslagstiftningen. Han är inte särskilt radikal. Han vill skydda medborgarna med socialt skyddsnät som i vissa avseenden går längre än nuvarande lagstiftning. Men han talar till fransmännen på ett annat sätt. Kanske vågar jag säga att han tror på människor som sedan länge slutat tro på sig själva. Det handlar inte om nyliberalism och liknande skällsord som slängs mot honom. Han är väldigt europeisk och långt ifrån den amerikanska livsstilen. Men han har lånat några takter från den musik som spelas upp i Los Angeles och San Fransisco.

Emmanuel Macron var nyligen i Göteborg för att medverka i EU-toppmötet om den sociala pelaren. Han lovordade vid det tillfället den svenska modellen. Han är motståndare till lönedumpning. Han har delvis andra lösningar än en svensk socialdemokrat. Han följer den franska traditionen om lagstadgad minimilön för att ta ett exempel. Men han talar på ett sätt som gör så många fransmän frustrerade. Det är förmodligen inte hans politik som gör att han kallas för ”bankiren” eller ”de rikas president”. Han skrämmer så många när han lovordar entreprenörskapet. En sådan president kan inte styra i en riktning som gynnar merparten av befolkningen. En sådan president känner vi inte igen och vågar inte lita på.

I dag för två år sedan utförde islamistiska terrorister den hittills mest brutala attacken mot Frankrike och direkt mot civilbefolkningen. Under denna fredagskväll genomfördes samtidigt attacker mot olika platser i Paris östra delar och utanför fotbollsstadion Stade de France i förorten Saint Denis.

Minnena är starka. Parisarna kan säkerligen alla påminna sig var de befann sig denna kväll. Jag minns det väl. Hade intervjuat biträdande politiska chefredaktören på L´Express i dess lokaler på Rue de Châteaudun och senare ätit middag på en restaurang i latinkvarteren. Gick till hotellet och  slog på tv:n och fick då följa förloppet från dess början med oklara faktauppgifter och så småningom till att ges en allt klarare bild av händelserna. Jag minns också följande dag, lördagen den 14 november, när Paris var i stort sett tomt på folk. President Hollande hade uppmanat människor att stanna hemma. Jag åt lunch med dotter och svärson på en kinesisk restaurang som var öppen i latinkvarteren. De flesta matställen var stängda. Jag åkte sedan ut med pendeltåget till Nanterre för att intervjua en fransk journalist om fransk sekularism och katolska kyrkans roll i landet. En märklig dagen-efter-känsla att sitta i en nästan helt tom tågvagn och  sedan bli mottagen av honom utanför en pendeltågsstation där några ungdomar rörde sig ensamma mellan huskropparna och alla andra tycktes skydda sig bakom gardinerna i sina hem.

I dag, två år senare, besöker President Macron de olika caféer och restauranger som blev måltavla för attackerna. Han talar med familj och släktingar till de avlidna. Tv-bilderna visar hur laddade dessa ögonblick är. Drygt fem hundra dödade och skadade i attackerna. Mina begränsade kontakter med vänner i Paris visar hur många som i denna mångmiljonstad ändå var direkt berörda. Jag har två vänner som i sin tur haft vänner som avlidit till följd av terroristernas härjningar.

President Macron har beslutat att upphäva undantagstillståndet efter två år. Det skulle ha upphävts sommaren 2016 men då inträffade attacken i Nice. En terrorist körde våldsamt med en lastbil på Promenade des Anglais utefter Medelhavets strand mitt i stan och under kvällsfestligheterna på nationaldagen den 14 juli. Dåvarande presidenten Francois Hollande beslöt som en konsekvens av den händelsen att förlänga undantagstillståndet.

Macron föreslår nu istället lagar som ger polisen ökade rättigheter att kontrollera och internera misstänkta terrorister. Frankrike pendlar alltid mellan rättsstat och gränslandet till en stat med tveksamt rättsskydd för medborgarna. Samma sak hände under Algerietkriget. Det är inte svårt att få en majoritet av medborgarna med sig. Rättsprinciper kring frågor som hemfrid, internering av personer i häkten och fängelser utan klara bevis och rättegång kommer lätt i skymundan när rädslan för en yttre eller inre fiende blir stark. Det behövs ökade kontroller och ökade befogenheter i krissituationer. Samtidigt skapas ökade spänningar mellan folkgrupper när polis och militär och domstolar frångår demokratiska rättsprinciper. Historikerna kommer att ha ett digert material att studera när denna tidsepok av terrorism är över och det går att se kyligare på vad som hänt med den muslimska befolkningen i Frankrike. Då kommer sannolikt inte bara organisationer som Amnesty International att skriva rapporter och anklaga ansvariga politiker, domare och poliser för övergrepp och brott mot goda rättsprinciper.