Lindbom på franska

Söndagarna den 6 och 13 december går fransmännen till regionala val. Valrörelsens elfte timme kolliderar med den stora klimatkonferensen som genomförs i Paris med början den 30 november. En het vecka alltså, den första veckan i december. Kommer miljöfrågan att styra regionalvalen, undrar kanske någon. Jag tror inte det. Istället kommer de vanliga franska politiska ämnena att styra; ekonomi och invandring. Och i någon mån de lokala frågorna i varje region. Men politologerna ser årets regionalval som ett nationellt förval inför presidentvalet 2017. Hur kommer det att gå för de tre stora blocken, FN, PS och Les Républicains?

Den politiska temperaturen stiger dag för dag. Det handlar om makten i sammanlagt sjutton regioner i Frankrike med dess administrativa enheter på Korsika och på andra sidan Atlanten. Det är nästan en halvering av antal regioner jämfört med förra regionalvalet under Nicolas Sarkozys tid som president.

Politiska bedömare talar i allmänhet bara om valen till regionerna på fastlandet och Korsika, de tretton regionerna. Efter förra valet styrs alla regioner utom i nordöst av vänstern. Nu räknar de flesta med att Socialisterna riskerar att bara få med sig tre storregioner. PS bör kunna plocka hem Bretagne där förre försvarsministern, den populäre Jean-Yves Le Drian, toppar listan, Languedoc-Roussillon-Midi-Pyrénées och Aquitaine-Limousin-Poitou-Charentes. Det finns hopp om att vinna en fjärde region, Stor-Paris men där lär det bli en hård strid mellan talmannen i nationalförsamlingen, Claude Bartolone som toppar PS lista och högerns Valerie Pecresse. Aktuella opinionssiffror pekar mot seger för Pecresse, ministern för högre utbildning i Sakozys regering.

För socialisterna är det nödvändigt att ta hem tre regioner. Annars kommer trycket öka på Hollande att göra en regeringsombildning. Det vill han absolut inte göra, bara femton månader före presidentvalet. Men missnöjet med landets president och regering spiller över på hur väljarna röstar i de regionala valen. Det finns en risk att PS bara tar hem två regioner och då blir det ett knepigt läge även akut på det nationella planet.

Nicolas Sarkozy driver nu en hård kampanj för sitt parti, Les Républicains. Han hoppas på att plocka hem övriga tio regioner och hotet för honom är Nationella fronten som har goda chanser att vinna i sydöstra Frankrike (Provence-Alpes-Côte d´Azur) och i norra Frankrike (Nord-Pas-de-Calais-Picardie). I dessa regioner toppas FN:s listor av partiledarens systerdotter Marion Maréchal-Le Pen respektive partiledaren själv, Marine Le Pen. Sarkozy har valt att särskilt attackera regeringen för svaga nypor mot brottsligheten. Han presenterar siffror som ska skrämma det franska folket. Brotten ökar och regeringen gör ingenting. Hans satsning på att skrämmas med ökad brottslighet är främst ett sätt att försöka vrida vapnen ur FN:s händer. Ingenting hittills under åren på 2000-talet har visat på att det är en taktik som lönar sig. Tvärtom har FN kontinuerligt stärkt sina positioner och är nu respekterat i vida kretsar för sin världsbild när det gäller immigration och rättssäkerhet.

Hollande hoppas att hans partiföreträdare i regionerna kan vinna på den svaga förbättring av arbetslöshetssiffrorna som visades för september månad. Ingen räknar dock med några positiva överraskningar för Socialistpartiet. Socialisterna bör enligt opinionsundersökningarna få tre regioner. Högern lär vinna tio eller elva av de tretton regionerna och FN bör vinna i Picardie (Marine Le Pen). En del talar för att högerns kandidat, den erfarne och slipade politikern Christian Estrosi, förmår besegra den då blott 26-åriga Marion Maréchal-Le Pen. Estrosi är som en kameleont och kan vrida sin kampanj tillräckligt långt åt höger för att vinna slaget om den sydöstra delen av landet.

Alla räknar med en smutsig valkampanj. Det är en kamp om makten, en förfäktning till presidentvalet. Det gäller att skaffa sig rätt utgångsposition för det hårda loppet mot Elyséepalatset. Ingen kommer att vika ner sig. Alla medel är tillåtna.

En glad nyhet: I september månad minskade arbetslösheten för heltidsinskrivna på arbetsförmedlingarna med 0,7 procent eller 23 000 personer. Det är ett uppmuntrande brott i en ständigt nedåtgående kurva sedan 2009. Frågan är om det är en tillfällig minskning och om den kommer att följas av större minskningar. För det behövs. Och det behövs mer aktivitet i den franska ekonomin och en mer positiv inställning och mer tilltro bland fransmän till läget på arbetsmarknaden.

Francois Hollande står nu inför slutåret innan han förhoppningsvis för egen del väljs om som president för ännu en valperiod på fem år. Valet sker i maj 2017. Han politiska instinkt säger honom att han nu måste balansera på två i sig närmast motsatta brädor. Den ena är reformerandet som han påbörjade i januari 2014 med reformer som gav näringslivet mer stöd för att kunna få fart på sina företag och anställa fler. Den andra brädan är samlandet av sina politiska grupperingar som ska ge honom tillräckligt med röster i valet. Han vill reformera genom att höja antalet arbetstimmar och på sikt slakta 35-timmarsveckan. Han vill höja pensionsåldern från 60 till 62 eller 63 år. Han vill driva igenom lagar som digitaliserar stora delar av den offentliga sektorn. Han väljare och de partier som han behöver stöd av gillar knappast någon av dessa reformförslag. Hollande är ett politiskt djur som därför kommer att vara mer försiktig i sitt reformarbete men inte så försiktig att tillväxten sackar igen och att företagen inte expanderar och anställer fler. Då får han heller inte sina väljare med sig.

Arbetslösheten är ett gissel i Frankrike men det är svårt att lösa problemet utan radikala förändringar och kanske framförallt en mer expansiv näringslivsverksamhet utanför Frankrikes och Europas gränser. Vi vet alla att stora företag som Google och Facebook har starkare muskler än till exempel den franska staten. Google kan köpa upp franska företag, flytta runt verksamheter runt jorden utan att staten kan mer än lamt protestera. Den politiska debatten kring ekonomi i Frankrike tar inte upp dessa frågor utan sysslar med inrikespolitisk debatt som får det att verka som om arbetslöshetsfrågan och tillväxten kan lösas innanför landets gränser.

Hollandes taktiska manöverutrymme är alltså begränsat. Kan han emellertid lyckas med att av egen kraft eller av konjunkturen nå positiva siffror fram till maj 2017 så kan han bli omvald och under en andra och sista mandatperiod genomföra tuffare reformer. Eller också klarar han inte balansnumret med de två brädorna, reformer och samling av vänsterns väljare. Då blir han inte omvald och Frankrike står förmodligen ännu sämre rustat inför 2020-talet. Och kanske i värsta fall med Marine Le Pen som president

Igår torsdag var det upplagt för en stor politisk kväll i den statliga tv-kanalen France 2. Programmet Des paroles et des actes som går en gång i månaden och sträcker sig uppåt tre timmar, alltså hela kvällen skulle ägnas åt Marine Le Pen. Tre timmar före sändning hoppade hon av. Och hon vinner ändå det politiska maktspelet.

Marine Le Pen är den politiker som oftast framträtt i denna programserie som är den viktigaste plattformen för Frankrikes stora politiker. Fem gånger har hon uppträtt där. ”Hon är Nationella fronten och därför får hon fler inbjudningar än politiker från andra partier”, säger programmets producent. Hon är kontroversiell eftersom hela det övriga politiska etablissemanget vill se så lite av henne och hennes parti som möjligt i tv. Hon är också kontroversiell därför att hon spelar taktiskt skickligare kring medienärvaro än någon annan. Nationella fronten är i stor utsträckning ett parti med ett huvud men utan kropp. Hon och några av hennes närmast är huvudet. Så många starka politiker från detta parti finns inte men däremot har partiet nu seglat upp som nummer ett bland väljarna.

Marine Le Pen hoppade alltså av gårdagskvällens program sen eftermiddag samma dag. Hur är det möjligt? Och hur vågar hon missa en chans  att visa upp sig bara en och en halv månad före det viktiga regionalvalet, det sista lokala valet före presidentvalet i maj 2017? Jo, därför att hon lyckas lägga skulden på att programmet ställs in på alla andra. Nu pekar hon finger åt tv-kanalen som går de andra partiernas ärenden och de andra partierna som av olika skäl krånglar med vem som kan ställa upp mot henne i de debatter som programmet bland annat består av. Det är sant att flera av de ledande företrädarna för både Socialistpartiet och Les Républicains (f d UMP, det vill säga högern) tackade nej. De båda andra partierna skyller också på varandra för att på olika sätt bidra till att lyfta fram Marine Le Pen i opinionen.

Alla spelar ett övertaktiskt spel men till slut verkar Marine Le Pen vinna. Hon är alltid den som får offerrollen. De andra, inklusive tv, använder sig av klassisk härskarteknik för att stoppa uppstickaren, folkets röst i debatten.

Hur länge ska detta pågå? Uppenbarligen ett tag till. Det folkliga missnöjet med de gamla politikerna består. Misstron mot Paris gamla maktstrukturer består och misstron smittar också av sig på medierna. Och det är förstås sant att nästan ingen av de kända journalisterna på tv tillhör Nationella fronten. Vi och dom är gångbart i Frankrike. Det gäller det mesta, inte minst politiken. I kristider är denna uppdelning ännu tydligare.

Det blev alltså inget politiskt program igår kväll. Marine Le Pen såg till att boka av kvällen så sent att det inte  gick att få fram en ersättare. Och socialister och högermän fortsätter att skälla på varandra för att de bidrar till att stärka hennes position inför regionalvalet.

I slutet av förra veckan såg ett nytt parti dagens ljus i Frankrike. Inte ett till, utbrister säkert en del fransmän med hjärtat till vänster. UDE, L´Union des Democrates et Ecologistes, leds av senatorn Jean-Vincent Placé och han tar med sig en ytterligare senator och tre ledamöter i nationalförsamlingen från EELV, Europe Ecologie les Verts, som varit det gröna partiet i Frankrike sedan några år. UDE vill samarbeta med den socialistiska regeringen och hoppas säkert på ministerposter. Majoriteten av de gröna stannar kvar i EELV och vill inte ingå i någon regering som leds av så utpräglat  socialliberala politiker som premiärminister Manuel Valls och finansminister Emmanuel Macron.

Samtidigt som det nya gröna partiet etablerade sig och visade upp sig för media genomförde Socialistpartiet en så kallad omröstning bland sina medlemmar och sympatisörer om inställningen till en gemensam vänster inför kommande val, närmast de regionala valen i december. Valproceduren kan verkligen ifrågasättas. Ingen valkampanj och flera länsavdelningar inom Socialistpartiet vägrade att ens organisera omröstningen. Det var enkelt – för enkelt – att rösta. Vem som helst kunde rösta hur många gånger som helst. Några hundratusen röster noterades och 89 procent ansåg att det var bra att vänstern höll ihop inför kommande val. En journalist har räknat ut att 1,8 procent av Hollandes väljarkår i presidentvalet 2012 avgav röst(er) vid denna omröstning.

Socialistpartiet har uppenbarligen använt denna omröstning för att få fram en känsla hos vänstern om att den är enad. Så är inte fallet. Exemplet med splittringen inom det gröna partiet är inte det minsta unik. Sedan 2012 har vänstern som gemensam rörelse totalt splittrats. Vänstern kan heller inte räkna med mer än en tredjedel av rösterna i regionalvalen. Frankrike har idag tre block, Nationella fronten, högern ohc vänstern. Och vänstern är som sagt splittrad i kommunister, trotskister, vänsterpartister, två gröna partier, socialistpartiet och de så kallade vänsterradikala (les radicaux de gauche) som är ett mer socialliberalt parti som stöder Socialistpartiet. Socialistpartiet med den lilla gröna utbrytningen UDE och med Les Radicaux de gauche kan rimligen inte räkna med mer än 20 procent i genomsnitt i val som det ser ut i dag. Politiska bedömare  tror att vänstern kan ta hem segern i två eller möjligen tre av de tretton regionerna. De andra går till högern eller Nationella fronten.

Socialistpartiet med en regering som driver en socialliberal politik kan inte frigöra sig från det  gamla paradigmet att styra med ett vänsterblock. Det kan inte tänka sig att bygga en allians med mitten. Traditionens makt är stor och i Frankrike tänker människor i vänster-höger och att det finns en barriär däremellan som ingen kan överträda. Det är därför mycket bekymmersamt för den vänster som ändå vill ta ansvar i landet och regera det. Med nuvarande blockering mot mitten kommer det att bli närmast omöjligt.