Lindbom på franska

Alla är överens om att Francois Hollande gjort en imponerande insats under den kritiska veckan med terrorattentaten i Paris. Han får nu sin belöning. Lika historisk som hans låga siffror varit under hans första halva ämbetsperiod lika historisk är nu uppgången på 21 procent till cirka 40 procent av medborgare som är nöjda med honom som president.

I en svår tid har de politiska ledarna möjlighet att bli uppskattade och belönas med höga opinionssiffror. Francois Mitterrand ökade sin popularitet 1991 med 19 procent under Golfkriget. Jacques Chirac ökade med 15 procent en gång under sin period som president men det var när Frankrike vann VM i fotboll 1998.

Det råder ändå ingen tvekan om att President Hollande och även premiärminister Manuel Valls har lett nationen genom krisen på ett utmärkt sätt. Oppositionen både till höger och vänster har erkänt det. Det är ovanligt med beröm från oppositionen i detta land. Kritiken inifrån socialistpartiet, från de så kallade frondörerna, har också helt tystnat. Det råder enighet i ett land som så ofta beskylls för ständiga konflikter, ibland även för konflikternas egen skull.

Men allt är förstås inte beständigt. En journalist påpekade i tv idag att Mitterrand sex månader efter sina höga opinionssiffror under golfkriget hade sjunkit till en rekordlåg nivå. Det kan också hända Hollande. Han måste klara de utmaningar som nu kommer. Det kommer konflikter kring invandring och invandrare. Det kommer att på nytt ställas krav på resultat i de frågor som normalt sysselsätter fransmännens politiskt, nämligen ekonomi och arbetsmarknad. Han har fortfarande ingenting att visa upp inom de sistnämnda politikområdena.

Nicolas Sarkozy skär säkert tänder just nu. Han säger ingenting till skillnad från sina konkurrent om ledarplatsen inom sitt parti, Alain Juppé. Den senare var generöst välvillig till Hollandes sätt att leda nationen under terrorhotets mest akuta skede. Sarkozy har svårt att vara generös på det sättet.

Det inrikespolitiska läget är ändå helt förändrat. Hollande har nu en rejäl möjlighet att ompositionera sig och bli ett starkare namn i kampen fram till nästa presidentval. Det finns nu i fransk inrikespolitik ett före och ett efter januari 2015.

För elva dagar sedan inträffade de otäcka dåden i Charlie Hebdos redaktion och inne i kosherbutiken vid Porte de Vincennes, båda i den franska huvudstaden. Offer och förövare är döda. Alla vet att Frankrike inte blir sig likt efter dessa händelser. Frågan är vad som kommer att förändras.

Frankrike har cirka fem miljoner muslimer och en halv miljon judar av en befolkning som 2014 uppgick till 66 miljoner. Landet har en betydande minoritet av både judar och muslimer om man jämför med andra europeiska länder. Någon exakt siffra går inte att få fram eftersom den franska lagen om laïcité, religion är en privatsak, förbjuder officiell folkräkning av religiös tillhörighet.

Det sker en betydande integrering eller till och med assimilering av judar och muslimer i landet. Samtidigt lever många tillsammans i särskilda kvarter, särskilt i storstäderna. I vissa delar av Paris förorter till exempel lever judar med ursprung i Nordafrika sida vid sida med muslimer från samma område.

Det är svårt att inte ana en skärpning av spänningarna i det franska samhället efter dåden den 7 och 8 januari, Både judar och muslimer känner ett ökat hot. Frankrike har visat upp en stark solidaritet mot attentaten men nog har den för de flesta handlat mer om attacken mot de franska och republikanska värderingarna för yttrande- och pressfrihet än om våldet och hot mot religiösa minoriteter. Det faktum att muslimer, i den perverterade formen av extrem islamism, utförde dåden har inte förenklat saken. När människor säger ”Je suis Hebdo” handlar det om det fria ordet och rätten att också i satirens namn attackera alla trosuppfattningar. Men vad händer när vardagens motsättningar mellan folkgrupper, klasser och olika religioner visar sig som de alltid gör. Ibland förstucket, ibland öppet och naket. Kommer grupperingar inom det franska samhället att attackera varandra med än hårdare invektiv än tidigare och kommer våld att användas i ännu större utsträckning?

Den stora grupp, kanske en  tredjedel av befolkningen, som ser sig som religiöst likgiltiga och inte tillhör något samfund, ser sig också som bärare av de sanna repubilkanska värderingarna. Denna grupp tolkar också tillsammans med många troende inom alla de tre stora religionerna dessa grundvärderingar. De dominerar i statsapparaten, inklusive bland politiker av alla schatteringar, i den statliga skolan och inom den mediala opinionsapparaten. De tolkar med stöd av miljoner vanliga franska medborgare en klassisk fransk upplysningstradition och för den vidare från generation till generation. Så har skett, lite överdrivet, sedan 1700-talet. Detta är för många Frankrike. I en tid av starkare folkomflyttning befinner sig nu denna grupp i konflikt med en annan grupp av människor som inte förstår rättvisan och demokratin i en klassisk laïcité och som dessutom ofta  befinner sig socialt och ekonomiskt i ett underläge. Den goda franska demokratiska staten, uttryckt i de republikanska grundvärdena frihet, jämlikhet, broderskap och laïcité kan inte hantera utanförskapet hos tre, fyra, fem miljoner invånare som har sina rötter i en annan tradition där religionen är en del av samhället.

Det går att utkristallisera tre grupper av fransmän med rötterna i den klassiska republikanska traditionen: Den första gruppen vill att kampen mot terrorism inte ska ses som en kamp mot muslimer. Det måste gå att skilja mellan en muslim och en islamist. Så säger inte minst President Hollande och Premiärminister Valls och den största delen av landets politiska etablissemang.

Den andra gruppen kräver att muslimerna tar ett annat ansvar för att inordna sig i det franska samhället. Denna grupp, som  består av många vanliga fransmän och som sannolikt kommer att växa på bekostnad av den första gruppen, menar att det åligger muslimer att ändra sig. Muslimer måste assimileras in i den kulturella ordning som funnits i så många generationer i Frankrike.

Det finns också en tredje grupp av medborgare. Dessa människor gör ingen skillnad mellan islamister och muslimer. Bland dem finns förstås många av Nationella frontens väljare.

Den andra gruppen fördjupar ett vi-och-dom-förhållande precis som den tredje gruppen gör. Detta vi och dom är visserligen mjukare, mindre repressivt men leder till en låsning i det samhälle som är tänkt vara ett och odelbart.

Judarna råkar illa ut genom att islamisterna kopplar dessa religionsutövare i Frankrike till konflikten i Mellanöstern och kampen mellan väst och övriga världen. Antisemitismen finns där latent i delar av den traditionella franska befolkningen. Den riskerar att väckas när radikala muslimer attackerar judiska synagogor, institutioner, affärer med mera.Antisemitismen förekommer sannerligen inte bara bland islamister.

Vi och dom är komplext.Det är ett vi och dom mellan islamister och alla andra. Det är ett vi och dom mellan fransmän som inte är muslimer och muslimerna. Det är ett vi och dom mellan judar å ena sidan och vissa antisemitiska grupper å den andra.Det är också ett vi och dom mellan å ena sidan den grupp som ideologiskt försvarar Charlie Hebdo (som säger ”Je suis Charlie” därför att de inte bara försvarar yttrandefriheten utan också delar tidningens åsikter) och – å andra sidan – katoliker, judar och muslimer som utan att vara fundamentalister  upprörs över att religionen inte får någon plats alls i det offentliga rummet och även bemöts med hädelse och förakt för det heliga.Det är slutligen ett vi och dom mellan högerextremister och islamister å ena sidan mot gruppen som försvarar upplysningsidéerna. Högerextremister och islamister delar i stor utsträckning samma världsbild av nationalism, konservatism, traditionalism och teokrati. De bekämpar alla upplysningsidéer och Charlie Hebdo är som ett rött skynke för dem. Det är helt i sin ordning av Jean-Marie Le Pen direkt efter attentatet den 7 januari sa: ”Je ne suis pas Charlie”.

Det är alltså ingen enkel karta som måste ritas upp i Frankrike. Denna kartbild är mer utmanande i detta land eftersom principer spelar en så stor roll. Ingen viker undan i ambitionen att söka överenskommelser. Ändå har vi säkert samma motsättningar i Sverige om vi börjar granska denna fråga. Det är nog dags att vi svenskar också lägger ner mer tankemöda på att förstå vilket samhälle vi är på väg mot och förbereda oss. Var står vi själva? Vad är vi beredda att försvara till sista droppen i vårt samhälle? Vilken nivå på yttrande- och pressfrihet begär vi? Om och när ska begrepp som respekt för religiösa värderingar och helighet hindra yttrandefriheten?

Och klarar vi av att tillåta komplexiteten av åsikter hos alla dem som invandrar från andra kulturer? Hur mycket mångfald i form av olika samhällsvärderingar tål ett land som Frankrike och ett land som Sverige?

Den 11 januari 2015 blir en historisk dag i Frankrike. Inte sedan befrielsen av landet från tyska naziregimen 1944 har så många människor demonstrerat på gator och torg i franska städer. Bara i Paris är det förmodligen flera miljoner som i den stund detta skrivs samlas på Place de la République och långsamt rör sig mot Place de la Nation. Någon journalist säger att det går med en hastighet av 50 m i halvtimmen. Denna magnifika manifestation mot våld och för yttrandefrihet och demokratiska värden har också samlat ett femtiotal statschefer och regeringschefer från främst  Europa och Mellanöstern. Israels och Palestinas ledare gick i samma tåg tillsammans med Angela Merkel, David Cameroun och även vår svenske statsminister Stefan Löfvén.

Frankrike har förmågan att lyfta händelser till ett högre plan. Någon kommentator i fransk tv konstaterar att dagens manifestation är un communion laîque. Ordet laïque eller substantivet laïcité innebär enkelt översatt att dagen varit som en nattvardsgång (=communion)  men i namn av de republikanska värden som respekterar allas rätt att tillhöra en religion eller ingen religion. Det betyder också att manifestationen uttryckt att inget våld får skrämma människor till tystnad och ingen journalist ska tvingas att upphöra att uttrycka sin mening oberoende av hur kritisk, hur satirisk och hur religiöst kränkande en sådan mening än uttrycks.

Frankrike har denna dag formulerat sin demokratiska tradition som formuleras i republikens grundvärderingar av frihet, jämlikhet, broderskap och laïcité. Dessa grundvärderingar lärs ut i skolorna och för majoriteten fransmän är detta basen för nationen. Det är alltså en märklig styrkedemonstration av Frankrikes filosofiska och politiska samhörighet som det officiella Frankrike står bakom och som de flesta fransmän också försvarar.

Det är en för omvärlden imponerande styrkedemonstration av en nation. Få nationer skulle kunna skapa denna enighet som alltså inte bara är demokratisk utan närmast organiskt bunden till nationens historia. Fransmännen är ett folk i Europa, en del av västvärlden och en av många demokratier.Men nationen Frankrike bär på dessa grundvärderingar som gör  nationen unik och som gör att fransmännen aldrig släpper sin nationella särart.

Franska republikens värderingar är inte okomplicerade. En värld med omfattande migration utmanar försvaret för denna nationella särart. Det finns mycket att grubbla över kring denna fråga och hur Frankrike under de närmaste decennierna ska klara av att integrera allt fler invandrare och samtidigt fortsätta att hålla fast vid en nationell filosofisk särart.

Denna dag går det ändå inte annat än beundra Frankrike för dess magnifika försvar för yttrandefriheten. För den solidaritet som människor visar genom att i miljoner gå ut på gatorna. Det går inte att annat än beundra myndigheternas organisation  som klarat av att ta emot så många utländska statchefer och hela nomenklaturan i det franska samhället och låta dem röra sig öppet på Paris gator  i ett demonstrationståg, arm i arm. Det var en mäktig uppvisning av ett land som är exceptionellt och som vem som helst måste beundra för dess många unika kvaliteter.

Francois Hollande har som president i Frankrike manat till nationell samling mot terrordåden i Charlie Hebdos lokaler i östra Paris den 7 januari. Han har inbjudit till en särskild demonstration i Paris i morgon söndag, med undantag för Nationella frontens ledning. Marine Le Pen går nu ut till sina medlemmar och väljare med uppmaningen att delta i olika demonstrationståg och möten runt om i landet – flera sådan möten leds av lokala borgmästare som tillhör Nationella fronten – men bojkotta Parisdemonstrationen. Samtidigt förklarar hennes far, Jean-Marie Le Pen: ”Je ne suis pas Charlie”. Han hänsyftar förstås på detta uttryck av solidaritet med tidningsredaktionen som blivit en samlande paroll för alla som försvarar yttrandefriheten runt om i världen i dessa dagar. och tar avstånd från den solidaritetshandlingen.

Nationella fronten har hamnat i fokus i förberedelserna inför helgens manifestationer mot våld och för yttrandefrihet. Partiet står för värderingar som är synnerligen frånstötande för den sittande regeringen och för de flesta också inom den vanliga högeroppositionen.

Partiet genom sin ledare Marine Le Pen har sagt sig vilja delta i den nationella samling som regeringen inbjudit till. Samtidigt är detta parti anhängare av en politisk filosofi som inte samlar hela folket. Partiet accepterar inte en medborgerlig hållning som inte öppet ansluter sig till de traditionella franska värderingar och där invandrare måste underordna sig en total assimilering av den gammelfranska kulturen för att accepteras.

Det är begripligt att President Hollande vägrar att gå i armkrok med Marine Le Pen längst fram i ett demonstrationståg som inte bara hyllar en nationell samling utan också uttrycker ett försvar för grundläggande demokratiska värden.Han har samtidigt varit tydlig med att  alla fransmän oberoende av åsikter har rätten att delta i de olika manifestationer som genomförs under helgen runt om i landet.

Nationella fronten utnyttjar den svårighet för regeringen som ändå finns. Partiet utnyttjar den besvikelse som många Le Pen-väljare kan känna när de ser att deras partiledare inte är välkommen till en nationell samling kring yttrandefriheten. Än en gång kan detta högerextrema parti utnyttja den känsla av utanförskap som fleratalet fransmän som röstar på Le Pen upplever visavi de etablerade partierna.

Francois Hollande och hans regering har säkert ändå gjort rätt. En nationell samling som i denna fråga inkluderat Nationella fronten hade kunnat bli i högsta grad prejudicerande. Det hade varit svårt att därefter kunna hålla partiet utanför samarbeten i olika politiska sammanhang. Hittills har både vänstern och den så kallade republikanska högern i varje fall nödtorftigt hållit extrempartiet utanför politisk samverkan nationellt, regionalt och lokalt.

Jean-Marie Le Pens uttalande om att han ”inte är Charlie” visar också hur svagt detta partis stöd till yttrandefriheten är. Hans uttalande handlar visserligen om att han ogillar tidningens politiska linje men det är ett sällsynt dåligt tillfälle att göra denna negativa markering. Han talar genom sitt utspel till stora delar av partiets väljarkår som sannolikt står för en mer högerradikal hållning än den som representeras av Marine och hennes närmaste rådgivare. Han gör som detta parti så ofta gjort genom åren. Uttalar sig kritiskt i en sakfråga men låter den indirekt bli ett angrepp på hela den demokratiska ordningen. Charlie Hebdo må vara ”anarko-trotskistiskt” som Jean-Marie Le Pen säger och han må ha all rätt att tycka det. Men att säga så tre dagar efter ett av de mest brutala terrordåden i modern fransk historia tyder inte på något starkare engagemang för de mänskliga rättigheterna och för ett obrottsligt försvar mot våldet.

Uppslutningen i Frankrike kring offren för attentatet mot Charlie Hebdos redaktion i onsdags imponerar. Denna uppslutning sträcker sig också till ledarna för de stora religionerna i Frankrike. Tillsammans har de gjort en manifestation mot den avskyvärda attacken mot det fria ordet. Politiker från vänster till höger uppträder gemensamt för att visa nationell enighet mot våld och för yttrandefrihet.

Samtidigt finns en oro för hur stämningarna mot muslimer i allmänhet kommer att se ut framöver. Redan har flera moskéer attackerats. En taxichaufför berättar hur det blir tyst i hans bil när han nämner att han är muslim. Det finns en stark antimuslimsk hållning i landet och den riskerar att förstärkas efter detta dåd. Enighet kan snabbt förbytas i nya konflikter.

Dessa konflikter har de senare åren ständigt funnits både ovan och under ytan. De förstärks när en särskild händelse med koppling till islam inträffar. Dödsskjutningen mot den judiska skolan under valrörelsen 2012 var ett sådant tillfälle. Förövaren, en ung islamist, fick bland annat Marine Le Pen att dra stora växlar på påstådd antifransk verksamhet i invandrartäta förorter.

Den politiska konflikten mellan Nationella fronten och de andra partierna kan komma att intensifieras om några veckor när offren sörjts vid en begravning. Då ligger fältet öppet för den klassiska högerextrema sammanblandningen mellan våldsbenägna antidemokratiska islamister och vanliga muslimer som vill leva ett liv i fred och harmoni i det franska samhället. Nationella fronten är redan ett stort parti i Frankrike. Många bedömare tror att partiet kan visa sig bli det största i de val till departementen (101 län i Frankrike) som genomförs i mars månad. Nationella fronten har redan en stark politisk ställning och kan komma att utnyttja den efter en stor valseger på ett obehagligt sätt. Det är bara att hoppas att de demokratiska partierna förmår tala till och med det franska folket på ett sådant sätt att spänningarna mellan olika etniska grupper inte försämras ytterligare.

För det tredje har Frankrike ett antal högerextrema kulturprofiler; skådespelare, essäister och författare. Michel Houllebecq, en av landets största romanförfattare men också en man med högst kontroversiella åsikter, planerade att ge ut sin senaste roman Soumission samma dag som attentatet inträffade. Nu har han, starkt berörd särskilt av mordet på hans vän Bernard Maris, skjutit på lanseringen. Men romanen handlar om hur ett parti med rötter i det muslimska brödraskapet, lanserar en ledare som blir Frankrikes nya president 2022 med stöd av både socialisterna och de konservativa i dessa partiers ambition att motarbeta Nationella fronten. Houllebecq lär i romanen beskriva hur Frankrike islamiseras bland annat på utbildningens område. Frankrike, förstår man, tappar sin egen själ och identitet om muslimerna ”tar över makten” i landet.

Under 2014 har också essäisten och journalisten Eric Zemmour gjort försäljningssuccé med sin bok Le suicide francais (Det franska självmordet) I denna bok beskriver Zemmour hur Frankrike förlorat sin stolta identitet och kultur genom postmodernismens och kulturradikalismens landvinningar, främst under det senaste halvseklet. Boken är en attack mot det antiauktoritära, mot homosexuellas ökade rättigheter, mot invandringen från muslimska länder och allt annat som brukar vara huvudfrågor för en reaktionärt tänkande person. Boken har hittills sålts i 500 000 exemplar vilket bara under 2014 slogs av Valérie Trierweilers bok om sina år med mannen, presidenten, i Elyséepalatset.

Attackerna mot muslimer och islam blandas med det fullt nödvändiga motståndet mot islamistiskt våld. Det är många fransmän som i sin frustration över sin egen livssituation ekonomiskt och socialt riktar vreden mot muslimer och inte gör denna viktiga distinktion mellan islam och islamism. Många fransmän som i dag gläds över en stark uppslutning för goda nationella värden efter attentatet mot Charlie Hebdo är samtidigt oroade över hur stämningen kommer att se ut i den valrörelse som drar igång om någon månad. Valet till departementen får inte bli en debatt för eller emot islam och muslimer i Frankrike. Då skulle traumat den 7 januari följas av ännu ett. Än så länge är vi många som höjer plakatet med Je suis Charlie och gläds åt en internationellt stark opinion mot morden på fria journalister och oskyldigt avrättade poliser.