Vi och dom i Frankrike

Vi och dom i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

För elva dagar sedan inträffade de otäcka dåden i Charlie Hebdos redaktion och inne i kosherbutiken vid Porte de Vincennes, båda i den franska huvudstaden. Offer och förövare är döda. Alla vet att Frankrike inte blir sig likt efter dessa händelser. Frågan är vad som kommer att förändras.

Frankrike har cirka fem miljoner muslimer och en halv miljon judar av en befolkning som 2014 uppgick till 66 miljoner. Landet har en betydande minoritet av både judar och muslimer om man jämför med andra europeiska länder. Någon exakt siffra går inte att få fram eftersom den franska lagen om laïcité, religion är en privatsak, förbjuder officiell folkräkning av religiös tillhörighet.

Det sker en betydande integrering eller till och med assimilering av judar och muslimer i landet. Samtidigt lever många tillsammans i särskilda kvarter, särskilt i storstäderna. I vissa delar av Paris förorter till exempel lever judar med ursprung i Nordafrika sida vid sida med muslimer från samma område.

Det är svårt att inte ana en skärpning av spänningarna i det franska samhället efter dåden den 7 och 8 januari, Både judar och muslimer känner ett ökat hot. Frankrike har visat upp en stark solidaritet mot attentaten men nog har den för de flesta handlat mer om attacken mot de franska och republikanska värderingarna för yttrande- och pressfrihet än om våldet och hot mot religiösa minoriteter. Det faktum att muslimer, i den perverterade formen av extrem islamism, utförde dåden har inte förenklat saken. När människor säger “Je suis Hebdo” handlar det om det fria ordet och rätten att också i satirens namn attackera alla trosuppfattningar. Men vad händer när vardagens motsättningar mellan folkgrupper, klasser och olika religioner visar sig som de alltid gör. Ibland förstucket, ibland öppet och naket. Kommer grupperingar inom det franska samhället att attackera varandra med än hårdare invektiv än tidigare och kommer våld att användas i ännu större utsträckning?

Den stora grupp, kanske en  tredjedel av befolkningen, som ser sig som religiöst likgiltiga och inte tillhör något samfund, ser sig också som bärare av de sanna repubilkanska värderingarna. Denna grupp tolkar också tillsammans med många troende inom alla de tre stora religionerna dessa grundvärderingar. De dominerar i statsapparaten, inklusive bland politiker av alla schatteringar, i den statliga skolan och inom den mediala opinionsapparaten. De tolkar med stöd av miljoner vanliga franska medborgare en klassisk fransk upplysningstradition och för den vidare från generation till generation. Så har skett, lite överdrivet, sedan 1700-talet. Detta är för många Frankrike. I en tid av starkare folkomflyttning befinner sig nu denna grupp i konflikt med en annan grupp av människor som inte förstår rättvisan och demokratin i en klassisk laïcité och som dessutom ofta  befinner sig socialt och ekonomiskt i ett underläge. Den goda franska demokratiska staten, uttryckt i de republikanska grundvärdena frihet, jämlikhet, broderskap och laïcité kan inte hantera utanförskapet hos tre, fyra, fem miljoner invånare som har sina rötter i en annan tradition där religionen är en del av samhället.

Det går att utkristallisera tre grupper av fransmän med rötterna i den klassiska republikanska traditionen: Den första gruppen vill att kampen mot terrorism inte ska ses som en kamp mot muslimer. Det måste gå att skilja mellan en muslim och en islamist. Så säger inte minst President Hollande och Premiärminister Valls och den största delen av landets politiska etablissemang.

Den andra gruppen kräver att muslimerna tar ett annat ansvar för att inordna sig i det franska samhället. Denna grupp, som  består av många vanliga fransmän och som sannolikt kommer att växa på bekostnad av den första gruppen, menar att det åligger muslimer att ändra sig. Muslimer måste assimileras in i den kulturella ordning som funnits i så många generationer i Frankrike.

Det finns också en tredje grupp av medborgare. Dessa människor gör ingen skillnad mellan islamister och muslimer. Bland dem finns förstås många av Nationella frontens väljare.

Den andra gruppen fördjupar ett vi-och-dom-förhållande precis som den tredje gruppen gör. Detta vi och dom är visserligen mjukare, mindre repressivt men leder till en låsning i det samhälle som är tänkt vara ett och odelbart.

Judarna råkar illa ut genom att islamisterna kopplar dessa religionsutövare i Frankrike till konflikten i Mellanöstern och kampen mellan väst och övriga världen. Antisemitismen finns där latent i delar av den traditionella franska befolkningen. Den riskerar att väckas när radikala muslimer attackerar judiska synagogor, institutioner, affärer med mera.Antisemitismen förekommer sannerligen inte bara bland islamister.

Vi och dom är komplext.Det är ett vi och dom mellan islamister och alla andra. Det är ett vi och dom mellan fransmän som inte är muslimer och muslimerna. Det är ett vi och dom mellan judar å ena sidan och vissa antisemitiska grupper å den andra.Det är också ett vi och dom mellan å ena sidan den grupp som ideologiskt försvarar Charlie Hebdo (som säger “Je suis Charlie” därför att de inte bara försvarar yttrandefriheten utan också delar tidningens åsikter) och – å andra sidan – katoliker, judar och muslimer som utan att vara fundamentalister  upprörs över att religionen inte får någon plats alls i det offentliga rummet och även bemöts med hädelse och förakt för det heliga.Det är slutligen ett vi och dom mellan högerextremister och islamister å ena sidan mot gruppen som försvarar upplysningsidéerna. Högerextremister och islamister delar i stor utsträckning samma världsbild av nationalism, konservatism, traditionalism och teokrati. De bekämpar alla upplysningsidéer och Charlie Hebdo är som ett rött skynke för dem. Det är helt i sin ordning av Jean-Marie Le Pen direkt efter attentatet den 7 januari sa: “Je ne suis pas Charlie”.

Det är alltså ingen enkel karta som måste ritas upp i Frankrike. Denna kartbild är mer utmanande i detta land eftersom principer spelar en så stor roll. Ingen viker undan i ambitionen att söka överenskommelser. Ändå har vi säkert samma motsättningar i Sverige om vi börjar granska denna fråga. Det är nog dags att vi svenskar också lägger ner mer tankemöda på att förstå vilket samhälle vi är på väg mot och förbereda oss. Var står vi själva? Vad är vi beredda att försvara till sista droppen i vårt samhälle? Vilken nivå på yttrande- och pressfrihet begär vi? Om och när ska begrepp som respekt för religiösa värderingar och helighet hindra yttrandefriheten?

Och klarar vi av att tillåta komplexiteten av åsikter hos alla dem som invandrar från andra kulturer? Hur mycket mångfald i form av olika samhällsvärderingar tål ett land som Frankrike och ett land som Sverige?

2 comments
  • Tyrgils Saxlund

    Det är alltid lätt att stå upp för frihetens värden när allt löper på i lugn och ro, ungefär som det varit i Sverige under många år. Men när det börjar slira i maskineriet, när motsättningarna kommer till ytan, när olika former av extrema rörelser gör sig påminda och vinner mark, då blir det svårare Det är då man börjar se hur starkt försvaret för friheten egentligen är. Det är då man ställs inför provet. Även inför provet på vem som skall sätta gränserna och var de sättas. Och där är vi nu.

Leave a Reply

Your email address will not be published.