Lindbom på franska

Francois Hollande vann franska presidentvalet med en mindre övervikt än många trott. De sista dagarna krympte försprånget men det var aldrig riktigt dramatiskt. Han fick 51.6 procent av rösterna i ett val där över två miljoner av 44 miljoner röstberättigade röstade blankt med en röstandel på drygt 80 procent. Hollande vann på sitt program och på det utbredda missnöjet med Nicolas Sarkozy.

Frankrike befinner sig i en besvärlig ekonomisk kris. Under de gångna fem åren har President Sarkozy genomfört vissa besparingar, bland annat en pensionsrefom som retade upp stora delar av franska folket men också en del hårda indragningar av personal i den offentliga sektorn. Det har inte hindrat att statsskulden har växt och att alla andra parametrar som är viktiga i den ekonomiska politiken har pekat neråt. Ökad arbetslöshet, minskad köpkraft och ökad utslagning av människor.

Missnöjet med Sarkozy grundas till en del på dessa impopulära reformer som till viss del varit nödvändiga. Sarkozy som person har provocerat väldigt många fransmän och det gällde även väljare som normalt röstar höger. Han har provocerat bilden av hur en fransk president ska uppträda. Han har varit provokativ, uppträtt oförskämt i vissa officiella sammanhang. Han har av folk upplevts som alltför tävlingsinriktad och hans omnipotenta ambitioner har inte uppskattats.

Francois Hollande är i många avseenden motsatsen till Sarkozy och han har också modellerats för att än mer framstå som en president som franska folket behöver i dessa kristider. Hans program är socialt inriktad. Som person söker han gemensamma lösningar och splittrar inte nationen som Sarkozy gjort oupphörligen under sin mandatperiod.

När ungdomar strömmade i tiotusentals till Place de la Bastille i natt var det för att uttycka en lättnad över att de fått en president som visar respekt för alla. ”Vi är här tillsammans oavsett hudfärg,” sa en ung kille. Sarkozy är inte rasist men för många har hans år vid makten släppt fram en ökad xenofobi och till viss del öppnat för ren rasism.

Hollande vänder sig särskilt mycket till de unga. Det är deras utanförskap som han vill råda bot på. Ungdomsarbetslösheten är ett av hans prioriterade områden för de fem år som nu väntar honom som landets president.

Den 15 maj sker officiellt överlämnandet av makten i Elyséepalatset, från Sarkozy till Hollande. Dagen efter lär vi få namnen på ministrarna i den nya regeringen. Kanske blir det Martine Aubry som utnämns till premiärminister men flera andra namn är också aktuella.

I juni sker val till nationalförsamlingen. Troligen kommer väljarna att bekräfta Hollandes seger genom att rösta fram en vänstermajoritet. Ingenting är emellertid säkert. Skulle högern vinna i detta val kommer Hollande i en svår situation. Han ska då försöka driva igenom sina lagförslag i ett parlament med högermajoritet. Det är en situation som han absolut vill förhindra och därför börjar nu omedelbart förberedelserna för en ny intensiv valrörelse.

Francois Hollande har denna vecka en kort smekmånad med franska folket. Men redan den 15 maj kommer allvaret. Stora utrikespolitiska avgöranden väntar och inrikespolitiskt måste han visa prov på kraft redan före junivalet. Den politiska våren fortsätter att vara intensiv i Frankrike.

Fransmännen saknar verkligen inte opinionsmätningar. De duggar lika tätt som regnet över Paris de senaste veckorna. De har fördelen av att vara påfallande samstämmiga. Det har heller inte hänt särskilt mycket under senare valkampanjen. Francois Hollandes försprång har successivt krymt från ett orealistiskt försprång på tolv-fjorton procent till dagens 5-6 procent. Nu pekar alla mätningar sedan några dagar på cirka 53-47 procent med små variationer. Inga utspel, debatter eller ställningstaganden från utslagna kandidater från den första valomgången tycks ändra på detta försprång för den socialistiska utmanaren.

Presidentval i Frankrike ger inga jordskredssegrar. Enda undantaget var valet 2002 när den sittande presidenten Jacques Chirac ställdes mot Nationella Frontens Jean-Marie Le Pen i den andra valomgången och segrade med över 80 procent av rösterna. Nicolas Sarkozy vann valet 2007 över Ségolène Royal med 53-47 och det ansågs vara en klar seger. Det lär därför knappast väckas alltför stora förhoppningar i staben runt Sarkozy att en av flera mätningar i dag på morgonen ger den sittande  presidenten 47.5 procent mot Hollandes 52.5.

Mellan valomgångarna på fjorton dagar har det inträffat några händelser som skulle ha kunnat påverka valutgången. Den första är Sarkozys tydliga justering av sin politiska position denna andra vecka. Han har tonat ner sin extremt aggressiva hållning mot invandrare och börjat tala mer som en klassiskt gaullist  . Han har helt enkelt lyssnat mer på sina moderata rådgivare som konstaterat att den hårda högerlinjen inte hjälper honom att ta fler väljare från Le Pen.

Den andra händelsen är Marine Le Pens personliga ställningstagande – som kom i talet vid Operan i Paris den första maj – att rösta blankt nu på söndag. Det har visat sig i mätningarna att det inte påverkat i någon riktning. Tvärtom har några fler väljare från Nationella fronten valt att stödja Sarkozy de senaste dagarna. Det rör sig dock om marginella förändringar.

Den tredje händelsen som hade kunnat påverka utgången är förstås valduellen i onsdags kväll i de stora tevekanalerna. Hollande klarade den galant och franska folket gav honom till och med segern i duellen.

Den fjärde händelsen inträffade igår när centerkandidaten Francois Bayrou oväntat meddelade att han personligen stödjer Hollande. Han uppmanade däremot inte sina väljare att göra detsamma. I likhet med Marine Le Pen gjorde han bara en personlig deklaration. Detta ställningstagande kom sent igår och har inte hunnit påverka mätningarna som publiceras i dag på morgonen. Det kan ändå knappast påverka opinionen i favör för den sittande presidenten.

Det är svårt att se att någon ny händelse ska förändra styrkebalansen mellan kandidaterna. Nicolas Sarkozy lär kämpa tappert fram till ikväll när valrörelsen avslutas men har troligen inga större förhoppningar på en ny mandatperiod i Elyséepalatset. Han skulle bli lika häpen på söndag kväll om väljarna ger honom nytt förtroende som alla andra; hans huvudkonkurrent i valet och alla politiskt initierade i Frankrike. Osvuret är bäst men allt pekar mot maktskifte på presidentposten i ett av Europas stora länder. Det får betydelse för landet men också för hela kontinenten.

Igår kväll satte sig minst 20 miljoner fransmän vid teveapparaterna. Nu skulle det avgöras. Duellen mellan President Nicolas Sarkozy och utmanaren Francois Hollande. Tevekanalerna hade själva skapat en spänning kring mötet som i deras dramaturgi utmålades som direkt avgörande för utgången av presidentvalet på söndag. Torra, sakliga forskare har kunnat konstatera att slutdueller i teve aldrig kastat om styrkeförhållandena mellan kandidaterna, knappt ens ändrat mer än en decimal i de siffermätningar som gjorts före och efter debatterna. Igår kväll blev det en hetsig och spännande kraftmätning men… den lär inte heller denna gång förändra styrkebalansen.

Nicolas Sarkozy är alltid på offensiven. Hans temperament är sådant. Han attackerar, han insinuerar, han utmanar och är fräck. Han vinklar som en sensationsjournalist. Han är oberäknelig eftersom han sällan håller en fast kurs över en längre tid. Men han är en fighter och en förförare av gigantiska mått. Lyssna till Sarkozy och du kan väldigt lätt bli övertygad om hans förträfflighet, hans förmåga att lösa alla problem.

Francois Hollande är motsatsen. Han talar långsamt, lite hackande. Han övertygar mer med sin framtoning som klok farbror. Han är egentligen retsam, sticker hela tiden motståndare med lilla nålen på obehagliga ställen på kroppen. Han är inte så vänlig som man kan tro. Du blir heller inte riktigt berörd av vad han säger men i sin lätt gråmelerade personlighet anar betraktaren att han nog har rätt och att han är en sansad man som vi andra bör kunna överlämna våra liv till.

Sarkozy och hans stab lät i förväg meddela att nu skulle alla korten på bordet. Presidenten skulle berätta sanningen om sina fem år vid makten och om Hollandes fallfärdiga förslag. Utmanarens program skulle falla i bitar under duellens gång. En vital och engagerad Sarkozy skulle i stort sett förinta sin utmanare.

Det blev inte så. Det är bara att imponeras av Hollande och hans stab. Deras förberedelser för att möta Sarkozy med rätt taktik lyckades till hundra procent. Hans strategi under hela debatten var att hacka sönder alla försök från Sarkozys sida att med målande beskrivningar, försmädliga kommentarer och andra retoriska grepp söka lyssnarens och tittarens bifall och stöd. Hollande avbröt mer än Sarkozy. Ömsom hackade han med sitt spett och ömsom stack han med sin lilla nål. Varje gång Sarkozy försökte tänja på sanningen om hans egna insatser under mandatperioden eller försökte nagla fast motståndaren med hjälp av en lögn eller halvsanning var Hollande direkt framme med en invändning och med motstånd.

Mot slutet av den närmare tre timmar långa duellen – utan paus – verkade faktiskt den sittande presidenten något stukad för att inte säga förtvivlad. Han kom ingen vart. Det var som om Barcelona spelat en match mot Milan och haft 70 procent av spelet men mött ett försvar som trasat sönder alla anfall med Messi och Xavi och så i 89:e minuten förlorat med 1-0 på en kontring. Sarkozy orkade inte riktigt hålla masken hela tiden. Det blev några oförskämdheter som ”du din lilla lögnare”. Kommentarer som Hollande tog väl vara på och vände till sin fördel.  ”Se hur Sarkozy talar till mig. Sådan är han…”

I sak gav debatten inte mycket nytt. Det växlades hårda ord och debatten innehöll såväl principiella uttalanden som konkreta sakpåståenden. De flesta väljare vet att Sarkozy inte är orsaken till allt negativt som kommer i krisens spår. De vet också att Hollande vid makten inte kommer att ändra särskilt mycket. Det politiska utrymmet för en vänsterpresident i ett liberalt Europa är ändå väldigt begränsat. Men franska folket verkar ha bestämt sig. Det räcker med fem år med Sarkozy. Han har egenskaper som gör honom så illa omtyckt bland stora grupper i samhället. Han må ha gjort en del bra och varit oskyldig till många av de svårigheter som människor lever under. Det hjälper inte. Manegen krattas nu för skifte på presidentposten. Det är svårt att tro att Hollande skulle förlora när rösterna räknas på söndag.

Duellen var Sarkozys sista chans att vända ett väntat nederlag till seger. Nu blev det oavgjort eller en liten seger för Hollande. Sarkozy åkte hem nästan omedelbart efter konfrontationen med sin motståndare. Hollande dröjde sig kvar och svarade på journalisters frågor med ett leende på läpparna.

Nu är det 1 maj. I Paris har morgonen varit grå men nu tittar solen fram. Det ska bli en hyggligt fin eftermiddag i huvudstaden och det krävs nästan med tanke på alla utomhusaktiviteter som ska genomföras innan kvällsmörkret lägger sig vid 21-tiden. En blandning av höger och vänster. Alla tycks vilja marschera den 1 maj och ingen har ensamrätt på begreppet arbetets eller arbetarnas dag.

Jag var vid Palais Royal framför ingången till Louvren för en knapp timme sedan. Då samlades Le Pens anhängare för ett demonstrationståg mot Operan. Klockan 12 talar Marine Le Pen och meddelar hur hon ställer sig till kampen mellan Hollande och Sarkozy i den andra valomgången på söndag.

Vid Trocaderoplatsen invid Eiffeltornet talar Nicolas Sarkozy klockan 14. Han har lovat ett tal om det verkliga arbetet. Uppenbarligen är inte arbetslösa och de som går på bidrag välkomna. Hans uttalande om ”det verkliga arbetet” har väckt mycket ont blod och ingen har väl heller förstått vad han menat. Utom en sak: Sarkozy har en besynnerlig förmåga att alltid klyva landet i olika delar och döma ut respektive hylla olika samhälls- eller yrkesgrupper.

Senare i eftermiddag demonstrerar de fackliga organisationerna. En del socialistpolitiker men framförallt ledningen för Front de gauche med Jean-Luc Mélanchon kommer att gå i slutet av tåget.

De politiska ledarna går alltså inte i början av tåget, är det sagt. Denna demonstration är facklig och inte politisk. Det är viktigt i Frankrike att inte blanda ihop de fackliga med vänsterpartierna. Dock har i denna valrörelse CGT:s ledare Bernard Thibault förklarat att han stödjer Hollande i den andra valomgången.

Paris är stort men risken finns för sammandrabbningar. Le Pens anhängare har bussats från hela Frankrike och frågan är vad en del av dem gör efter det att Marine Le Pen slutat tala kl 13. Jag satt på ett kafé vid Palais Royal och studerade anhängarna när de förberedde sig för demonstationen med en kaffe. De flesta var prydliga farbröder och tanter från Frankrikes alla hörn, jag gissar den tysta majoriteten. Insprängda bland dessa fanns också en och annan yngre man med snaggat hår och skinnjacka, men…. man får inte vara fördomsfull. Det rörde sig säkert om snälla småbarnspappor.

I alla händelser är polisbevakningen stor och mäktig, som alltid i Paris vid demonstrationer. Det finns poliser i den här stan. De lär klara även tre jättedemonstrationer under en och samma dag. Må solen lysa och göra människorna glada i Paris och låt oss slippa tumult. Låt också solen lysa över Francois Hollande som väljer att tala i en mindre stad utanför Parisregionen. Han gör inget av  1 maj. Fortsätter att uppträda som kandidaten som vill samla hela folket. Särintressena får Sarkozy stå för, lär han tänka rent taktiskt.