Lindbom på franska

I förrgår bestämde sig slutligen Pierre Moscovici. Skulle han som den trogne vapendragaren till Dominique Strauss-Kahn sedan trettio år kandidera själv eller ansluta sig till någon av de två huvudkandidaterna i socialistpartiets primärval? Efter mycket vånda valde han att stödja Francois Hollande och förklarade detta i flera tv-intervjuer. Dagen efter, igår fredag, fick han kommentera nya uppgifter från New York. Skulle DSK nu komma tillbaka  till Frankrike och åter kunna tävla om rollen som presidentkandidat för vänstern?

Tala om dålig tajming för Moscovici när nu möjligheten åter öppnats och den förlorade sonen kanske inom kort återvänder, rentvådd i varje fall i det politiska etablissemanget. Vad ska han göra nu?  Och vad ska de andra göra? Aubry som lovade att bara ställa upp som kandidat i primärvalen om inte DSK gjorde det. Och Hollande som redan börjat räkna in DSK:s anhängare som röstboskap i valet? Hur stark är solidariteten mot en kompis som inte dömts för något brott? Alla inom etablissemanget har hela tiden sagt att det är domstolen som får avgöra om DSK är skyldig eller inte. Nu kanske han förklaras oskyldig och ändå har han inga vänner kvar som vill stödja honom när han återvänder.

Samtidigt finns  det andra scenariot. Högerpolitikerna i landet avvaktar förstås och låter affären rulla på. De tjänar på att förhålla sig passiva. Glädjen bland socialistledarna över att hotellstäderskans vittnesmål tappat i trovärdighet är däremot inte att ta miste på.. Beslutet att häva husarresten och att upphäva skadeståndet på 1 miljon dollar tolkas som en stor seger. Hotellstäderskans lögner och tvivelaktiga kontakter med den undre världen får flera av de socialistiska ledarna att nästan glömma bort att anklagelserna i sak fortfarande finns kvar. Dessa anklagelser kvarstår och kommer att tas upp vid nästa  förhandling den 18 juli.

Det politiska etablissemanget inom socialistpartiet framstår alltmer som ett rö för vinden. Verklighetens dramaturgi är oresonligt avslöjande. Vänskap och makt står mot varandra. Frälsaren från IMF blev under några veckor glömd för nya futtiga personstrider. Nu dyker han upp igen och avslöjar kortsiktigheten i det politiska arbetet och engagemanget.

Den djupare frågan om skuld och ansvar hos en politiker kvarstår. Vi vet inget ännu om vad som faktiskt hände i hotellrummet i New York. Den frågan lär vi heller aldrig få svar på. Vi som beskådar händelseförloppet med ögon utifrån undrar också om den ökade medvetenheten i Frankrike om kopplingen mellan sexuella brott och genusperspektivet på det offentliga livet nu får en backlash. Under några veckor i juni fördes en seriös diskussion i franska medier om de djupa bristerna kring jämställdhet i landet. Kommer ett eventuellt frikännande av DSK att förinta den spirande utveckling mot ökat medvetande på området? Risken är överhängande.

Konspirationsteorierna har varit många under de knappa två månader som denna affär rullat i media, på nätbloggar och i samtal bland människor i Frankrike. Den mest bakåtsträvande konspirationsteorin av alla är den som nu kan bli dominerande i tolkningen av vad som hänt i DSK-affären: ”Kvinnor av folket har allt att tjäna på att utnyttja mäktiga mäns sexuella drift för att skaffa sig ekonomiska fördelar. Runt dessa kvinnor finns också hallickar och andra gangsters som vet att roffa åt sig de skadestånd som domstolarna betalar ut. Låt oss misstro dessa kvinnor och tänk på att det alltid finns ett ekonomiskt intresse bakom en anmälan om sexbrott riktad mot en mäktig och rik man”

Värmen är tryckande i Paris. Luften dallrar och igår kröp termometern upp en bit över 35 grader. I eftermiddag lovar meterologerna åskväder. Men dessförinnan, kl 11.30, ska socialistpartiets generalsekreterare Martine Aubry bekräfta det alla redan vet; att hon blir en av kandidaterna för partiet i de primärval som ska hållas i oktober.

Martine Aubry gör sitt tillkännagivande i staden Lille där hon själv är borgmästare och där socialistpartiet har ett av sin starkaste fästen i landet. Hon kommer att tala direkt till tv-kamerorna och hon talar som en fri kandidat; inte som generalsekreterare i partiet, inte som en ersättare för Dominique Strauss-Kahn. Hon talar utan att hennes pappa, Europakommissionens tidigare ordförande, Jacques Delors, finns vid hennes sida. Hon kommer att stå där ensam – och stark – och för de franska väljarna visa att hon är den kvinna som kan och ska ta över Frankrike efter 5 år av folkligt missnöje med den nuvarande presidenten.

Hennes stöd i partiet finns i delar av vänsterflygeln. Där återfinns hennes egen unga talesman, Benoit Hamon, och den förre premiärministern Laurent Fabius, mannen som gick emot partilinjen och pläderade för ett nej till Maastrichtfördraget. Hon har samtidigt stöd hos många så kallade socialdemokrater inom partiet, den falang som brukar kopplas till Dominique Strauss-Kahn och som står för en mer liberal ekonomisk politik. Hon har också genom skickligt manövrerande och med hjälp av sin roll som generalsekreterare fått visst stöd av Cecile Duflot som representerar de gröna (EELV). Socialistpartiet som är ett i grunden traditionellt industriparti inser att det aldrig kan vinna slaget om storstädernas vänsterorienterade medelklass utan ett ambitiöst miljöprogram. Och precis som i Sverige; när vänstern förlorar storstäderna förlorar den också den politiska makten i landet.

På startlinjen för den interna valkampanjen om rollen som socialisternas presidentkandidat står redan Francois Hollande, Ségolène Royal, Arnaud Montebourg och Manuel Valls. Ytterligare några kandidater kan tänkas bestämma sig för att delta under de närmaste dagarna.

Francois Hollande attraherar vissa delar av det klassiska socialistpartiet och dess mittfåra. Han betonar den franska republikens traditionella värden och är förankrad i det franska. Sällan talar han utrikespolitik. Han är inte heller  särskilt miljöengagerad. Hollande har sin styrka i kontaktnätet i partiet och är ett känt ansikte i politiken. En vänlig man som alla tycker om men få blir riktigt engagerade av att lyssna till. Trots sin vaga framtoning har han goda chanser att bli vald som socialisternas kandidat. Han kommer säkert att få stöd av stora delar av partiets mitt- och högerfalang. Redan före sommaren lär vi få veta hur starkt stöd Hollande får av alla de politiker och aktiva socialister som tidigare hoppades på DSK som deras kandidat.

Ségolène Royal stöder sig på väljare och medlemmar som står i opposition till partiapparaten. Ingen av de tunga socialisterna i parlament och i kommunalopolitiken stöder henne. Hon är populär bland många kvinnor. Hennes politiska linje är snarare höger än vänster inom partiet. Hon är tuff i kriminalfrågan och skolfrågan. Jan Björklund skulle kunna få en del inspiration från henne. Hon talar samtidigt gärna om den välfärdsmodell som finns (fanns) i Sverige.

Manuel Valls representerar det lilla som finns kvar av blairismen inom PS. Hans idéer om skola och rättssäkerhet stämmer väl med Royals men han är mer trovärdig eftersom han själv är borgmästare i Evry, en förort med stora fattiga invandrargrupper. Valls är förhållandevis ung och en vital och charmig men också hetlevrad, naturaliserad spanjor. Hans chanser att vinna är små. Hans politiska plattform är helt enkelt för smal.

Arnaud Montebourgs chanser att vinna är också små. Han har valt att positionera sig mer till vänster genom att ta upp de globala frågorna och peka ut globaliseringen som en viktig orsak till fransmännens ekonomiska problem. I det fallet står han inte så långt ifrån Marine Le Pen som drar många väljare till sig genom sin kritik av det internationella finanskapitalet och av EMU-samarbetet. Montebourg får säkert en del av vänsterfalangen med sig i sin kritik. Han attackerar också den nuvarande konstitutionen och pläderar för en ny, sjätte republik med starkare parlament och svagare presidentmakt.

Kampen lär stå mellan Aubry och Hollande. Royal är alltid en dark horse men alltför isolerad i partiets topp för att kunna blanda sig in i toppstriden. De andra lär spela statistroller. Det intressanta blir snarare vilken huvudkandidat som de så småningom stöder.

När partierna till vänster ska positionera sig inför valet nästa år är de gröna viktiga. Inget är klart men det finns tendenser till en öppning från socialisternas sida gentemot det nya gröna partiet, EELV, sammanslagningen av les Verts och Europaparlamentets grupp av miljöpolitiker, Europe Écologie.

De gröna i Frankrike står i en mening starkare genom sin sammanslagning till EELV, Europe Écologie – les Verts. Den förra gruppen leddes av Daniel Cohn-Bendit med säte i Europaparlamentet. Ur den gruppen kommer också norskfödda åklagaren Eva Joly som också sitter i Europaparlamentet. Det gröna partiet, les Verts, har letts av Cecile Duflot som nu också är nationalsekreterare för den sammanslagna konstellationen.

EELV samlade 8,22 procent av de avgivna rösterna i de kantonala valen (en form av lokala val) i mars månad. Valdeltagandet var och är alltid svagt, kring 50 procent, vid dessa lokala val men resultatet placerade ändå partiet på tredje plats bland vänsterpartierna, efter socialisterna och Front de gauche, det senare en gruppering med kommunister och vänstersocialister.

Just nu pågår en primärvalskampanj inom EELV där striden står mellan Eva Joly och Nicolas Hulot. Ingen av dem är särskilt garvad som kampanjpolitiker. Joly åtnjuter stor respekt för sina insatser att ha rett upp flera mutaffärer i Frankrike. Hulot har varit en stark opinionsbildare i Frankrike för miljöfrågor. Ingen tror ändå att någon av dem kan lyfta sig till att spela en avgörande roll i den avslutande kampen om presidentposten nästa år. Nicolas Sarkozy, socialisternas kandidat vem det än blir och Marine Le Pen är starkare namn.

Socialisterna är nu angelägna om att hitta samarbetsformer med EELV inför valet. Partiernas två generalsekreterare, Martine Aubry och Cecile Duflot, träffas i dagarna för samtal om att hitta en gemensam valplattform. EELV är ett tydligt vänsterparti. I den ekonomiska politiken och  i välfärdsfrågorna råder stor konsensus med socialisterna. Problemet är socialisternas bindning till den gamla franska industrin som förstås är väldigt energislukande. De gröna vill ha en folkomröstning om kärnkraften som står för cirka tre fjärdedelar av all energiproduktion i landet. Aubry kan aldrig gå Duflot helt till mötes i denna fråga. Möjligen kommer hon och partiet att göra koncessioner som aldrig tidigare. Krisen i Japan och Tysklands ställningstagande nyligen kan hjälpa till i en sådan omorientering.

Flera ledande socialistpolitiker börjar också på ett idémässigt plan  tala om en sammansmältning av klassisk klassanalys med ett grundläggande miljöperspektiv på samhällsfrågorna. En som driver denna fråga är Dominique Strauss-Kahns närmaste man sedan trettio år, Pierre Moscovici. Han överväger i dessa dagar om han ska ställa upp som kandidat för den socialdemokratiska falangen inom socialistpartiet, sedan hans läromästare och ledare DSK av kända skäl inte längre är aktuell som kandidat till primärvalen.

Miljöpartiet är radikalare än socialistpartiet i frågor om jämställdhet, feminism och förhållandet till hbtq-frågor. Eva Joly uttalar sig kring dessa frågor med en självklarhet som inte alla socialister klarar av. Ett rödgrönt samarbete skulle förmodligen ge socialisterna en modernare profil och flytta in de gröna från en marginell position till att bli en del av ett kraftfullare vänsteralternativ i fransk politik.

Jacques Chirac har blivit gammal. Nästa år  fyller han 80. Han går lite illa, hör dåligt. I kretsen kring hans efterträdare Nicolas Sarkozy vill många säga att han också är senil. Några säger det gärna sedan den förre presidenten bland kinesiska skålar på ett museum  i regionen Corrèze tydligt så alla kunde höra det uttalade vem han såg som sin personliga favorit i nästa presidentval: En av socialistpartiets två toppkandidater i de stundande primärvalen, Francois Hollande.

Ett litet skämt, en lustighet som ingen kan ta på allvar, säger andra i majoritetspartiet UMP och en del journalister. Visst lär inte Chirac med sitt högst informella uttalande under en promenad i muséet och direkt till Francois Hollande som gick bredvid honom mena riktigt allvar. Han kommer förmodligen inte att rösta på en socialist i nästa val. Men han vill säkert tala om att han är högst missnöjd med sin efterträdare. Han vill säkert också genom sitt uttalande försvåra för Sarkozy att samla ihop de väljare inom högern som denne behöver för att vinna nästa år.

Det finns en gammal personlig spänning mellan Chirac och Sarkozy. Sarkozy förrådde honom genom att byta sida och stödja en annan presidentkandidat på högerkanten, Edouard Balladur,  inför valet 1995. Chirac vann till slut nomineringen inom högern och också presidentmakten. Sarkozy befann sig genom sveket i kylan i sju år och deras ansträngda relation har  bestått.

Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy representerar också två olika riktningar inom den franska högern. Chirac följer en linje i rakt nedstigande led från General de Gaulle. Chirac är en klassisk gaullist, antiliberal, social, försvarare av den franska civilisationen till den grad att han aldrig skulle fira semester i USA som Sarkozy gjorde direkt efter sin valseger. Sarkozy är mer förtjust i pengar än fransk kultur. Han öppnar för starkare relationer med den anglosaxiska världen även om han som fransman alltid håller en viss distans till USA och Storbritannien.

Francois Hollande är i vissa avseenden en mer tilltalande politikertyp för Chirac än Sarkozy. Hollande är ingen internationalist. President Hollande skulle vårda de republikanska värdena lika bra som Chirac och han skulle inte utmana medborgarna med bling bling och brista i värdighet i sin framtoning i officiella sammanhang.

Ett förfluget ord som nog inte var så förfluget i ett inofficiellt ögonblick i en liten stad långt från Paris visar på politiska spänningar inom högern. Sarkozy och hans kampanjmakare rasar eftersom de vet att det nu blir ännu svårare att övertyga den gaullistiska högern inom väljarkåren om att Sarkozy är deras man i valet och att han är så mycket bättre än vilken annan presidentkandidat som helst. Hollande får inga fler röster men Sarkozy riskerar att få färre än han tänkt sig.