Lindbom på franska

Ledaren för den konservativa majoriteten (UMP) i nationalförsamlingen, Jean-Francois Copé driver hårt frågan om ett snabbt förbud mot att bära burqa i offentliga rum i Frankrike. Nu vill han pressa igenom en lag redan i januari och detta har skapat en öppen spänning inom hans och President Sarkozys parti.

Lagförslaget har som motiv att skydda kvinnans jämlika ställning i Frankrike. Det är tänkt som ett medel att stärka de traditionella demokratiska fri- och rättigheterna och markera att Frankrike är ett land där religiösa yttringar i möjligaste mån ska hållas borta från de offentliga institutionerna  och i detta fall med burqan också från gator och torg. Lagen kommer samtidigt att öka misstron från många invandrargrupper gentemot staten. Dess ambition att garantera alla samma fri- och rättigheter  kan utifrån ett muslimskt perspektiv ifrågasättas.

Brådskan att rösta igenom förbud mot burqan kan verka förvånande. Varför vill inte regeringen ha en mer djupgående dialog med moderata muslimer i Frankrike och med den stora andel kristna, judiska och icke-troende människor som är skeptiska till en alltför rigid hållning mot religiösa och kulturella yttringar som att bära burqa? Förmodligen räknar Sarkozy med att en reaktion mot ett sådant lagförslag kan växa sig för stark och kan leda till upplopp i invandrartäta förorter om dialogen får fortsätta ett par månader ytterligare.

Parallellt med beredningen av lagen mot burqa sker en annan dialog, den så kallade dialogen om landets nationella identitet som leds av ministern för invandringsfrågor och frågor om den nationella identiteten, Eric Besson. Det är ingen dialog utan en kampanj för regeringen att inför regionalvalen i mars månad begränsa nationella frontens möjligheter att vinna röster på ett folkligt missnöje med den nuvarande ekonomiska politiken. Det är viktigt för regeringen att få ett beslut i nationalförsamlingen innan Bessons kampanj upphör och därmed dess förväntade påverkan på folkopinionen. Det är bra för regeringen om så många som möjligt av  de högerorienterade väljarna uppfattar att Sarkozy är ett bättre alternativ i försvaret för det gamla Frankrike än Marine Le Pen.

Nu har – olyckligtvis för regeringen – splittringen i frågan om lagen mot burqa skurit rakt in i UMP:s grupp av ledamöter i nationalförsamlingen. Igår undslapp sig en av ledamöterna vid ett internt gruppmöte följande formulering: ”Den dag vi har lika många minareter som katedraler i Frankrike, kommer vi inte längre att leva i Frankrike”. Nora Berra, ledamot av regeringen, blev så upprörd att hon efter detta uttalande trädde ut ur salen och smällde i dörren. Talmannen i nationalförsamlingen, också ledamot av UMP:s grupp, har kallat Jean-Francois Copés agerande att påskynda beslutsprocessen för ”förhastad”. Andra inflytelserika ledamöter hävdar att partiet nu närmar sig gränsen för anständighet. Trots kritiken ställer sig ändå de flesta av UMP:s ledamöter lojalt bakom Copés agerande. Leden sluts och lojaliteten mot Sarkozy är stark.

Dialogen, det vill säga kampanjen, om nationella identiteten, lagförslaget mot burqan och en rad andra uttalanden av ministrar och ledande representanter för majoriteten hänger ihop. Den ger en bild av en intolerant hållning hos den franska högern mot invandrare från utomeuropeiska länder som lever i landet, arbetar och i de flesta fall också är franska medborgare. När en minister, Nadine Morano, klagar på invandrarungdomar  som bär sina kepsar bak och fram tyder det på något mer än ett välmotiverat försvar av kvinnans rättigheter. Det är också oroande att den muslimska befolkningen som i praktiken är i skottgluggen för hela kampanjen så sällan hörs och syns i media. I dagens Le Monde ägnas mycket spaltutrymme åt denna fråga men ingen representant för muslimer eller andra minoriteter får komma till tals. Det är representanter för den konservativa eliten från det vita Frankrike som håller i taktpinnen, skriver lagar och organiserar kampanjer. Det lär pågå ända tills motreaktionen slår till. Ingen vet när den kommer och hur stark den blir. Förr eller senare  lär det brinna i förorterna igen.

Frankrikes nye minister för immigration och nationell identitet – så är titeln på ministeriet – heter Eric Besson och har gjort en snabb karriär i fransk politik. Inte bara det faktum att han på kort tid blivit minister för en av regeringens viktigaste frågor utan för hans resa från central rådgivare åt presidentkandidaten Ségolène Royal inför valet 2007 till att nu med sin invandringspolitik inom Sarkozy regering flörta öppet med Front National, Jean-Marie Le Pens skapelse.

Eric Besson övertygade Nicolas Sarkozy om behovet av en folklig öppen dialog kring begreppet nationell identitet och fick som minister för dessa frågor också uppdraget att under några månader föra samtalet med människor, bland annat på en blogg han öppnat på Internet. Dialogen har delvis tillkommit för att avväpna Nationella fronten som oskadliggjordes vid förra valet men som nu vädrat morgonluft i spåren av finanskrisen där många fransmän förlorat sina jobb och lätt vill rikta sin vrede mot både regeringen och invandrarna.

Frågan om hur debatten om den nationella identiteten förs är ett obehagligt exempel på förtäckt rasism. Definitionen av republikens grundvärderingar blir snävare och kraven på invandrarna för att accepteras som fransmän ökar. Religionen är ett exempel. Sarkozy och Besson skulle aldrig kräva förbud av minaretbyggen men öppnar en debatt där frågan blir möjlig att diskutera. Och förbudet mot att bära burqa på offentliga platser kommer med all sannolikhet att klubbas igenom av högern i nationalförsamlingen nästa år.

Språket är en annan fråga där Besson aktivt driver på. Kraven på språkkunskaper i franska kopplas till identiteten. Så har det inte varit tidigare men  nu är signalerna tydliga. Han kräver också att marseljäsen ska sjungas regelbundet  i skolorna och ingen slipper undan. Alla – och det innebär i synnerhet fattiga invandrargrupper  – ska älska Frankrike. ”Annars ska de åka hem”, som Sarkozy sa i ett tal. Och Besson håller förstås med.

Ett öppet samtal om nationell identitet är inget öppet samtal. Muslimer i fattiga förorter med eller utan papper som styrker fransk nationalitet är inga subjekt i debatten. De är bara objekt för majoritetens kritiska ögon. Det öppna samtalet tillhör de vita fransmännen eller dem som bott länge i landet och är etablerade. Ingen frågar heller etablerade personer som lever i Frankrike med svenska eller tyska pass om de älskar Frankrike eller inte. Detta gör samtalet till en form av ovärdig inkvisition, dessutom med det starkaste stödet av de mest invandrarfientliga grupperna.

Oppositionen till vänster är kritisk. Det gäller också en del mer moderata företrädare för majoriteten som förre premiärministern Dominique de Villepin – också glad över att de en känga till sin ärkerival Nicolas Sarkozy. Det finns därför ett visst hopp om att hela projektet kapsejsar. Hur det än går har det skapat tillräckligt mycket hat och misstro redan. Det är ibland otroligt med vilken sömngångaraktig säkerhet vissa högergrupper som kallar sig moderata och värnar republikens grundvärderingar om frihet och jämlikhet istället lägger grunden för mer konflikter och risk för upplopp och ännu mer polisbrutalitet och splittring i landet. Ett samtal om en gemensam identitet riskerar att öka klyftorna, inte minska dem. Varför? För att dialogen egentligen är en monolog och styrs av makt, hat och oförstånd istället för av öppenhet, generositet och inbjudan till lyssnande och respekt.