Roland Garros vid Paris lunga
Roland Garros vid Paris lunga 150 150 Tomas Lindbom

Paris är en traditionell storstad. Tunga kvarter av asfalt och tättbebyggda hus och insprängda små parker som ofta är mer fyllda av grus än gräs och där skolbarnen leker i sina vuxenkläder och med sina klassiska attachéliknande väskor som bärs på ryggen. Det är svårt att andas riktigt friskt ens i Tuilerierna eller i Luxembourgträdgården.

I Boulognerskogen däremot kan den som svettas och plågas av den kompakta värmen i innerstaden under sommaren söka viss lindring. Det är Paris stora lunga men den ligger inte centralt utan i västra stan, precis utanför tullarna vid 16:e arrondissemanget, stadens chica, högborgerliga kvarter. Hit går parisarna från området för att promenera, jogga, paddla kanot i de små anlagda sjöarna och för att spela tennis och golf eller rida. Här finns alla möjligheter.

Just nu pågår de franska öppna mästerskapen i tennis vid Roland Garros. Detta tennisstadion är också en del av Boulognerskogen som också erbjuder fotboll på hög nivå på Parc de Prince (PSG:s hemmaarena) och ryttartävlingar på Auteuilbanan. Men som sagt: tennis gäller det denna vecka och tennis är stort i Frankrike. Det finns över en miljon licensierade spelare och över 8 000 klubbar. Frankrike har också haft en hel del toppspelare genom åren men egentligen inte varit så dominerande som man skulle kunna tro med tanke på antalet spelare och det stora intresset. I dagens och morgondagens semifinaler finns ingen fransman eller fransyska. Gaël Monfils åkte ut i kvarten. Men vi minns en del av de stora profilerna som var med under den svenska storhetstiden; Pierre Darmon under 60-talet, Yannick Noah och senare Guy Forget och Henri Leconte. Stora spelare och karaktärer, särskilt Noah. Han är fortfarande superkändis i Frankrike.

Jag älskar Roland Garros. Det är en stor anläggning och under första veckan kan du gå runt och se vilka matcher du vill och de är många. Jag minns Björn Borgs segrar på 70-talet och Mats Wilanders på 80-talet. Sverige la beslag på herrsegern under ett decennium i svit. Publiken uppskattar de starka personligheterna på plan men vänder sig samtidigt snabbt emot en spelare som bryter mot tennisens moralkoder som att inte klaga på ett domslut eller störa motståndaren. Publiken däremot anser sig ha full rätt att kritisera domslut, bua ut spelare och störa med rop och stön mitt under bollarna. Allra mest klagar publiken på motståndare till en fransk spelare. Då gäller det att balansera på en silkestråd för att inte dra på sig missnöje från läktaren. Det finns också ett enklare sätt att se franska öppna än att åka till Paris. Se tävlingarna på Eurosport.

Boulognerskogen är också vägen ut mot Versailles. Åk igenom den om du har bil och vill se slottet från 1600- och 1700-talet. Turistbussarna har inte den rätten av miljöskäl. Men de kör där ändå, förstås. Men njut av skönheten och – helst av allt – ta en cykel och cykla på småvägarna och avsätt en dag av din Parisvistelse bara för att upptäcka Paris vackra lunga, Bois de Boulogne.

EU-valet i Frankrike
EU-valet i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Det pågår förstås en EU-valkampanj också i Frankrike och en utomstående vore böjd att tro att den är mer vital och intensiv än i Sverige. Nej, även i Frankrike är den sval och ofokuserad. 

Senaste väljarmätningen, presenterad i Le Mondes söndagsnummer, pekar på ett valdeltagande som möjligen kan krypa lite över 40%. Väljarna är splittrade och det beror dels på avsaknaden av tydliga valfrågor och dels på den traditionella splittringen i alla val. Frankrike har normalt majoritetsval med två valomgångar, där den andra valomgången genomförs  mellan de två starkaste kandidaterna om ingen kandidat, president eller ledamot i nationalförsamlingen eller borgmästarkandidat, har fått mer än 50% av rösterna i den första. I alla de valen brukar splittringen visa sig i att många väljare stöder kandidater på ytterkanterna. Så är det också nu i Europavalet med skillnaden att det inte blir någon andra valomgång. Enligt TNS Sofres undersökning stöder ungefär 60% någon av partierna inom det s k demokratiska fältet, dvs socialisterna (20%), MoDem (13%) som är ett centerparti lett av Francois Bayrou och UMP (26%), Nicolas Sarkozys parti. Drygt en av tio väljer ett grönt alternativ och resten, knappt tre av tio, stöder ytterlighetspartier till vänster (16% av väljarna) och till höger (10%). 

UMP är starkare än socialisterna som lär få svårt att nå mycket högre än 20%. Det kommer ytterligare att försvaga en redan skör ställning för Martine Aubry i ett sargat socialistparti. Hon lyckades i förra veckan skapa (tillfällig?) försoning med Ségolène Royal som efter den knappa förlusten i striden om posten som partiets generalsekreterare i höstas legat i ständig fejd med sin gamla partikamrat och ministerkollega i Jospins regering från 1997 till 2002. Ett dåligt resultat i Europavalet kommer att öka spänningen och förmodligen leda till att Aubry ifrågasätts som presidentkandidat 2012.

Trotskisten Olivier Besancenot är populär bland fransmännen i dag men hans Nouveau Parti Anticapitaliste är bara ett av  flera partier på vänsterkanten som samlar röster. Hans framgång kan komma i presidentvalet. Inför valet 2007 gav en fransk journalist ut en satirroman som före valet beskrev en valrörelse där Besancenot slutade som president. Alla tyckte boken var dråplig och elak mot de etablerade politikerna men ingen tyckte självfallet att bokens slutkapitel med trotskisten i Elyséepalatset hade någon trovärdighet. Men, men… i dag ligger Besancenot bara 8% efter Sarkozy i popularitetsmätningarna. Fransmän älskar att ta ut svängarna i sina politiska val. Varför inte en trotskist i vår?

De franska väljarna har lika svårt som de svenska att hitta fram till de frågor som berör kring Europavalet. Särskilt ointresserade är de väljare som röstade nej till konstitutionsförslaget för några år sedan. Men flera av de ledande politikerna pekar på ett tydligare sätt än de svenska på Europas roll i världen och behovet av en europeisk samling, inte minst i dessa kristider. Och så gäller alltid frågan om höger eller vänster i Europa. Fransmän tänker bipolärt i politiken i större utsträckning än svenskar. Det är därför som MoDem har så svårt att göra sig gällande när det blir skarpt läge i valen. Och många tvekar inte att rösta på mer utrerade kandidater. Som sagt, Olivier Besancenot tränar för presidentvalet 2012 och några trotskister kan han säkert få väljarna att rösta in i parlamentet i Strasbourg och Bryssel.

Provokativ film med dotter Gainsbourg
Provokativ film med dotter Gainsbourg 150 150 Tomas Lindbom

Charlotte Gainsbourg fick priset för den bästa kvinnliga rolltolkningen vid senaste Cannesfestivalen. Hon spelar en av  huvudrollerna i Lars von Triers film Antichrist. En utmärkelse som ger anledning för Fréderic Taddei att i sitt kvällsprogram Ce soir ou jamais i France 3 måndagen den 25 maj  intervjua skådespelaren, en intervju som verkligen kryper in under hennes skinn.

Den välkända skådespelaren, dotter till Serge Gainsbourg och Jane Birkin, är en laddad personlighet uttryckt i ett sparsmakat tal och kroppsspråk. Hon som gjorde sin filmdebut vid 13 års ålder i Paroles et musique av Elie Chouraqui där hon bl a spelade i starkt erotiska scener med sin far i filmen, och som nu är med i utmanande sexuella scener i den senaste omtalade filmen konstaterar i intervjun: ”Jag har inte ägnat mitt liv åt att provocera”. Men filmen har redan klippts av censuren och kan förbjudas i vissa länder, bl a i USA. 

Charlotte Gainsbourg förstår upprördheten samtidigt som hon inte vill tala om ett budskap. Hon har heller inte fått veta av regissören hur han tänker kring de religiösa utspelen, som den mening han lägger i hennes mun i filmen: ”Naturen är Satans kyrka. Vinden är hans andetag.” Hon respekterar von Triers vägran att förklara. Hennes stora konstnärsskap är att uttrycka något utan att riktigt förstå.

Däremot hoppas hon ha kunnat provocera likgiltigheten genom sin medverkan i filmen. I sitt tal som hon höll i Cannes sedan hon fått utmärkelsen tackar hon både sina barn och sin pappa. Till sin pappa säger hon: ”Hoppas du är både stolt och chockad.” Dessa ord, menar hon i intervjun, är en hyllning till Serge Gainsbourgs förmåga att provocera. Så innerst inne verkar hon också vara en rebell – fast med små gester och skickligt framlockat av intervjuaren Taddei.

USA-Frankrike (2)
USA-Frankrike (2) 150 150 Tomas Lindbom

Igår deltog jag som stolt pappa vid  min dotters s k graduation vid San Fransisco State University. Alla studenter som under året tagit examen vid universitet – och de var över 2 000 – samlades på ett fotbollsstadiums matta med föräldrar och vänner på läktarna runtom och fick motta diplom. Vi alla lyssnade också bl a till tal från skolans rektor, en berömd före detta baseballstjärna och en framgångsrik advokat som enligt presentationen aldrig förlorat ett mål i rätten.

Det franska och amerikanska universitetssystemet skiljer sig ju åt på flera punkter och enligt alla mätningar till de amerikanska universitetens fördel. Studieresultaten är i varje bättre om man jämför de bästa amerikanska och de bästa franska universiteten. Förklaringarna kan vara många men ett nyckelord är, tror jag, flexibilitet. Den postmoderna världen belönar förändring och det franska samhället, inklusive utbildningsvärlden, belönar mer tradition. Den amerikanska flexibiliteten handlar också om anpassning till en etnisk mångfald som märks när man ser ut över dessa två tusen studenter på stadion. Minst hundra kineser eller sydostasiater  tog igår sin universitetsexamen vid San Fransisco State University. Och det fanns studenter från alla världens kontinenter.

Mest fascinerande är universitetets förhållande till samhället. Rektorn talade hela tiden om de etiska och politiska värderingarna som universitetet stod för. Han framhävde starkt frågan om social rättvisa och kampen för ökade mänskliga rättigheter. Den högre utbildningen har uppenbarligen i detta land syftet att påverka samhället. Det handlar inte bara om att stödja de vetenskapliga framstegen i rationell mening. Diplomerade från San Fransisco State University har också ett uppdrag att gå ut i världen och göra den bättre.

Europa och USA verkar skilja sig åt på denna punkt. God bless America säger den amerikanska presidenten. Vive la république, säger den franska. Och den franska republiken skulle aldrig tillåta en präst att tala på en examensdag i ett franskt statligt universitet men det skedde här i San Fransisco.

USA-Frankrike
USA-Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Naer den daavarande utrikesministern Dominique de Villepin kritiserade USA:s invasion i Irak utloestes latenta antifranska kaenslor bland maanga amerikaneer. French fries doeptes om till freedom fries och fransmaen i USA fick huka foer attackerna mot deras land och kultur.

Det finns en gammal animositet mellan laenderna. En amerikan jag moette redan paa planet hit till San Fransisco uttryckte sin uppfattning om laeget i Frankrike just nu: ”Den daer Sarkozy har det inte laett med att aendra paa fransmaennen. Han vill ju faa dem att boerja arbeta”. Bilden av Sarkozy aer ganska positiv eftersom han foerefaller mer oeeppen foer den amerikanska livsstilen aen de tidigare presidenterna som uppfattas som uppstyltade, stela och artistokratiska. 

Naer jag promenerar paa gatorna i San Fransisco och faar leenden fraan maenniskor jag aldrig moett och ser hur klassloest ett moete mellan tvaa personer kan kaennas haer taenker jag paa den formella stilen i Paris. Det blir i naagra oegonblicksbilder en foerklaring av skillnaderna mellan den gamla och den nya vaerlden. Historia, tradition, vaerdighet, komplexitet mot oeppenhet, jaemlikhet, prestigeloeshet och foerenkling. 

Jag vet att detta inte aer helt sant. Allt har en baksida, ocksaa den amerikanska folkligheten och det raka moetet mellan maenniskor.  Den franska slutenheten doeljer  passionen som alltid ocksaa aer naervarande, Men jag foerstaar att de baada folken kan ha svaarigheter att naa varandra och att de kaenner misstro maanga gaanger mot varandra. 

En svensk som jag, dessutom ohjaelpligt foeraelskad i den franska kulturen, kaenner mig kluven. Svaart att vaelja mellan Bonjour Monsieur och Hi Tom! Men de fransmaen som foeraktar den amerikanska kulturen har jag ingen foerstaaelse foer.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.