Sarkozy och den femte republiken
Sarkozy och den femte republiken 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike lever under den femte republiken med rötterna från 1958. Konstitutionen skapades av och för General de Gaulle och var en reaktion mot 40- och 50-talens många regeringskriser. Nu skulle republiken få en ordning med en stark president och ett svagare parlament, med en stark ledare och svagare partier; allt för att trygga en långsiktig maktutövning och ordning i landet.

Så var det tänkt och så var det också under de Gaulles elva år vid makten. Men partiväsendet knäcks inte så lätt och med några svagare presidenter urholkades den exekutiva makten vid Elyséepalatset. En komplikation som de Gaulle i sin upphöjdhet över partierna inte tänkt på var att det politiska läget skulle kunna utvecklas så att presidenten representerade en politisk riktning medan parlamentet, nationalförsamlingen och senaten, hade en annan majoritet. Det läget uppstod så småningom.  Francois Mitterand tvingades under sin andra mandatperiod ta in Jacques Chirac som premiärminister för en ren högerregering. Chirac fick smaka samma beska medicin när han utlyste nyval till nationalförsamlingen 1997 och förlorade. Då bildade Lionel Jospin en socialistregering men alltså fortfarande med Chirac som president. Detta fenomen kallas cohabitation, samregerande, och har blivit en faktor att räkna med, i varje fall så länge som presidenten satt på sjuåriga mandat och parlamentet på femåriga. Numera väljs även presidenten på fem år, en eftergift för ett mer parlamentariskt synsätt. Valen till president och nationalförsamling genomförs numera med bara en månads mellanrum.

Nicolas Sarkozy har alltså endast fem år på sig att bevisa att han bör omväljas och han har i höst suttit halva tiden. Våren 2012 är det dags för en ny presidentvalskampanj. Sarkozys ledarstil är närmast manisk. Allt ska gå fort och sedan fortare och så ännu fortare. Reformer ska snabbt manglas igenom i nationalförsamlingen. Regeringen spelar en mer undanskymd roll än någonsin därför att presidenten också lägger sig i vardagsfrågorna. Det gjorde aldrig de Gaulle, Pompidou eller Valery Giscard d´Estaing. Mitterand spelade golf två förmiddagar i veckan och hade olika älskarinnor och kan ju då knappast ha haft koll på allt och under Chiracs senaste mandatperiod förföll hela presidentämbetet. Han ägnade visst engagemang åt utrikespolitiken men var i övrigt svag och tillbakadragen och överlät de flesta sakfrågorna åt sin premiärminister de Villepin.

I dag styrs Frankrike först och främst från Elyséepalatset, dvs presidentens officiella residens medan Matignon, sätet för premiärministern, har förlorat det mesta av sin makt. Tidningarna beskriver hur Sarkozy byggt upp ett kabinett runt sig själv som är starkare än regeringen. Sarkozy bryr sig i tidens anda också mycket om kommunikationsfrågor och kontakten med media och arbetar mer medvetet än någon tidigare president på att vässa sin egen profil. Som en Napoleon talar han direkt med folket och söker  genom väldiga armar omsluta delar av vänstern så att oppositionen långsamt förlorar sitt syre och kvävs.

Den femte republikens konstitution ger presidenten stora maktbefogenheter. Sarkozy utnyttjar denna möjlighet och dominerar fullständigt det politiska livet. Hans lynnighet leder till att ministrar sätts i frysskåp eller flyttas runt på ganska lösa grunder. Naturligtvis har presidenten enligt konstitutionen rätten att tillsätta och avsätta alla ministrar. Sarkozy har lämnat över ordförandeskapet i sitt parti, UMF, men styr och ställer där ändå och håller samtidigt räfst och rättarting med parlamentsledamöter som röstar fel i olika frågor, senast kring lagen om förbud för fildelning. Presidenten finns överallt och härjar. 

Det går ändå dåligt för Nicolas Sarkozy i opinionsmätningarna. I juli 2007, två månader efter valet, låg hans popularitet på rekordhöga 65 %. Därefter har den dalat och ligger i dag på 32 %. Egentligen är det en katastrof. Fransmännen var först missnöjda med hans ledarstil som uppfattades som ovärdig en fransk president. Hans kärleksaffär med Carla Bruni störde många konservativa fransmän. Redan före den internationella finanskrisen var hans siffror låga. Många uppfattade redan på våren och sommaren förra året att Sarkozy inte kunde uppfylla de löften han ställt ut före valet om ökad köpkraft för fransmännen. Tvärtom upplevde alltfler att privatekonomin blivit sämre.

Sarkozy har en enda ledarstil och det är att agera intensivt, hyperaktivt och göra allting själv. Så har han agerat också i försöken att lindra finanskrisens verkningar. Men i ett land som redan har hög arbetslöshet, en statlig budget som bärs fram till största delen på lånade pengar, med en svag köpkraft hos stora befolkningsgrupper och starka sociala spänningar blir det svårt för vilken president som helst att klara uppgiften och dessutom höja sin popularitet. Majoriteten av fransmännen tror alltså inte på Sarkozys förmåga att lösa landets problem och den har heller inte särskilt mycket tålamod. Vid två tillfällen i vinter lyckades de stora fackliga organisationerna trumma ihop två till tre miljoner missnöjda löntagare och arbetslösa som demonstrerade på gatorna i alla de stora städerna.

Det ska samtidigt sägas att Sarkozy klarat vintern utan totalt sammanbrott i landet. Det råder starkt missnöje men ändå inte revoltstämning. Oppositionen till vänster kan inte leverera något lockande alternativ och landet saknar lyckligtvis populistiska ledare som skulle kunna piska upp konfrontativa och våldsamma stämningar. Det är ju ett gammalt känt faktum att det politiska läget i Frankrike ofta känns som kritiskt. Verbalt befinner sig olika grupper i krig med varandra och med makten och de politiska analytikerna ser krisbränder ta fart överallt i samhället. På något märkligt sätt lugnar sedan allt ner sig när semestrarna närmar sig och regeringarna och presidenterna kan andas ut. Frampå höstkanten börjar så den politiska temperaturen stiga igen med nya strejker och oroligheter. Det politiska livet verkar gå i jämna årscykler.

Nicolas Sarkozy sitter kvar till 2012. Han kommer att använda presidentens alla befogenheter konstitutionellt och all sin manipulativa förmåga mot sin politiska omgivning och mot media för att få sin vilja igenom och visa handlingskraft inför sitt folk. Men han behöver komma igenom finanskrisen och ge de breda grupperna i samhället ökad köpkraft  för att vinna nästa val. Trots en svag opposition kan han inte bli omvald – och det tror alla han vill –  om inte det ekonomiska läget förbättras och framtidstron återvänder i landet.

Kouchner velar i valet
Kouchner velar i valet 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner har inte bestämt sig för vilken lista han röstar i Europavalet. Valet borde vara självklart då han tog ställning för Nicolas Sarkozy och dennes politik i ock med inträdet i regeringen 2007. Bernard Kouchner säger nu till Le Nouvel Observateur att han stöder regeringens politik men att han inte bestämt sig än för vilken lista han ska rösta i juni.

Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det speglar samtidigt karaktären i det franska politiska livet. Partistrukturen är inte lika fast och beständig som i de germanska länderna. Både till höger och vänster läggs partier ner och återuppstår i delvis nya organisatoriska skepnader och med nya partinamn. Kommunisterna består men det partiet är å andra sidan bara en spillra i dag av vad som fanns så sent som på 70- och 80-talen. 

Bernard Kouchner har alltid räknat sig som vänster och satt i Lionel Jospins socialistregering i början av 2000-talet. Han gjorde en saklig bedömning 2007 att han kunde bidra positivt med sin utrikespolitiska doktrin även i en högerregering styrd av Sarkozy. Många tror ju också att hans val styrdes av makthunger. Men Kouchner är ingen pålitlig anhängare till regeringspartiet UMP och säkert inte heller medlem. Så nu kan denne libero i politiken tänka sig att rösta mot sina egna kamrater i regeringen vid kommande europaval. 

Det franska partilivet är inte förankrat i kollektiv utan formas av starka ledare med starka program, ofta retoriskt färgade av filosofiska proklamationer. Kouchner känner sig därför fri att offentligt berätta att han kan tänka sig att inte rösta på UMP. Han får kritik förstås internt för detta men frågan blir inte så het i den franska debatten som den blivit i den svenska. Tänk om Carl Bildt förklarade att han inte visste hur han skulle rösta i kommande val…

Läckra kvarter i Paris
Läckra kvarter i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Månaden maj är underbar i Paris. Om du inte redan bokat en helgresa dit så dröj inte! Vädret är ingen pålitlig faktor i nordfrankrike men maj och juni brukar vara soliga och lagom varma för en storstadssemester. Värre är det med april. Jag minns en valborgsmässoafton på den tiden jag arbetade som guide i Paris. Vi skulle ta emot flygresenärerna från Sverige den dagen och vi gjorde det i snöblandat regn. En ung kvinna landade i tunn sommarkläning och sandaletter. Hon hade inget varmare med sig så det blev raka spåret till Galerie Lafayette och inköp av långbyxor och varma tröjor.

Vänner  frågar mig ofta om råd inför resan till Paris. En vanlig fråga rör val av hotell och i vilket kvarter de bör bo. Var är det livligt? Var kan man finna den parisiska atmosfären? Vilken fråga, svarar jag. Det beror på om du är nostalgiker – och upplevde Paris när du var yngre och det var för många år sedan – eller om du vill leva i bostadskvarter eller mitt i nöjesvimlet. Och så beror det på om du gillar den lyxiga touchen eller om du gillar folkligare kvarter. Det är mycket att ta ställning till.

När jag började åka till Paris på 70-talet fanns det fyra roliga kvarter; Champs Elysées, Montmartre, Montparnasse och Saint-Germain des Près. I dag finns det också andra kvarter.

Saint-Germain har i dag blivit stelare och Jean Paul Sartre har ersatts av miljardärer. I de kvarteren är bostadspriserna högst i hela stan, en bit över 10 000 € per kvadratmeter. Visst är det roligt att ta ett glas på Café Flore vid Boulevard Saint Germain, där ju Sartre och de Beauvoir satt åren efter kriget och skrev på sina odödliga verk. Där finns fortfarande den intellektuella vitaliteten och dit går också många av stadens vassaste pennor och intressanta opinionsbildare. Men området har förlorat det mesta av sin ungdomliga karaktär och glada nöjesprägel.

Montmartre hade sin storhetstid fram till första världskriget 1914 så nog är området lite passé och profilerar sig på ett rätt vulgärt sätt som konstnärernas kvarter. Samtidigt finns det charmiga gator vid foten av kullen med Sacré Coeur,  la butte som parisarna kallar den. Precis ovanför Pigalle vid metrostationen Abesses dit ingen vågade sig på 70-talet är i dag husen fyllda av roliga affärer och restauranger och dit flyttar yngre människor som har pengar men vill slippa de lite stelare borgerliga kvarteren i västra Paris. 

Montparnasse tog över som konstnärskvarter efter första världskriget och hade sin storhetstid fram till 1940. Till skillnad mot Montmartre lever Montparnasse vidare som ett livligt bio- och teaterkvarter och kaféerna som blev berömda mellan krigen är fortfarande populära. Där finns Dôme, Select och Rotonde och så förstås brasseriet La Coupole som alltid attraherat svenskar. När jag någon gång genom åren besökt La Coupole stöter jag näsan alltid på en känd svensk. Jag minns en gång på 80-talet när jag i ett gäng av ett tiotal svenskar hänvisades till ett bord mitt i restaurangen och hamnade bredvid Olof Buckard. Han satt där ensam och poserade med tidningen Le Monde som om han förstod vad det stod i den. Vi i svenskgänget antog i alla fall att han inte förstod.

Champs Elyseées har definitivt blivit en tragisk gata och hela området är hjälpligt uppspacklat på ytan och ruttet inuti. Restaurangerna är  dyra och serverar dålig mat. Nattlivet är sisådär. Du gäspar när du ser cabareten på Lido som successivt genom åren  bytt ut flickorna i baletten utan att det märkts någon skillnad. Det är inte heller helt tryggt att promenera på avenyn efter midnatt. Champs Elysées lever bara upp den 14 juli när presidenten och militären paraderar och folkmassorna fyller trottoarerna.

De roliga kvarteren och de flesta yngre söker sig österut. Först intogs Marais, ett charmigt kvarter som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Nu flyttas tyngdpunkten alltmer mot områden kring Bastille och République och gatorna vid Canal St Martin. Det är de gamla arbetarkvarteren som nu gentrifieras på ett sätt som möjligen Södermalm och vissa söderförorter i Stockholm i någon mån kan jämföra sig med. Myllret finns kvar. Du går runt hörnet, kommer in på en sidogata, går in på en gård och nya intryck uppenbaras för dig.  Gång på gång ramlar du över en originell krog eller står vid skyltfönstret till en butik med ett  sortiment som du inte hittar i kvarteren runt Operan och Champs Elysées. I östra Paris går det också att hitta lite billigare hotell. De tvåstjärniga hotellen brukar fungera bra för dem som inte har speciella krav på komfort och då bör man i östra Paris hitta hotell med hygglig standard och priser under 100 € per natt för ett dubbelrum.

Ju mer man lär känna Paris desto mer sönderfaller staden i sina olika kvarter som vart och ett fyller en med så starka intryck att allt annat runtomkring just i den stunden förbleknar. Därför är det en upplevelse att stanna kvar länge i ett visst område, upptäcka dess karaktär och vila i alla intryck som du får där. Bo och lev ett par dagar vid foten av Montmartre eller på ett hotell vid Canal St Martin. Mitt bästa råd till en Parisresenär!

Papperslösas vänner lever farligt
Papperslösas vänner lever farligt 150 150 Tomas Lindbom

I Sverige blev dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy berömd eller snarare ökänd för sina uttalanden i samband med upploppen i Parisförorterna i november 2005 när han kallade de ungdomar som tänt eld på bilar för slödder. Det chockerade lika mycket människor i Frankrike som i övriga Europa men det var 2005. I dag är jag inte säker på att reaktionen blivit lika stark. Sarkozys seger i valet 2007 var till inte ringa del en seger för hårdare tag och han vann ju också extremhögerns röster genom att närmast utradera Front National i det val till nationalförsamlingen som genomfördes en månad efter presidentvalet.

Sarkozy skapade ett särskilt departement för sin gamle trotjänare Brice Hortefeux, nämligen ministeriet för immigration, integration, nationell identitet och solidarisk utveckling. Smaka på det namnet. Hortefeux har också varit flitig som ett bi och helt i sin herres smak. En viktig insats har varit att inte bara skärpa jakten på de s k papperslösa utan även låta polisen störa dem som skyddar de papperslösa och i möjligaste mån utnyttja lagen för att bestraffa dem. Det finns en lag i Frankrike – som tilkom för ett år sedan –  som förbjuder medborgare att skydda papperslösa. Straffet är böter eller fängelse.

I januari i år genomförde presidenten en mindre regeringsombildning och den nye ministern för dessa frågor heter Eric Besson. Hans historia är i sig uppseendeväckande. Han var en av Ségolène Royals närmaste rådgivare i valrörelsen 2007 men övergick månaden före valet till hennes huvudmotståndare och fick som belöning omedelbart en ministerpost, dock av lägre dignitet. Som nybliven integrationsminister ska han nu förverkliga en av högerns valfrågor; få ordning och reda på invandringen genom att öka trycket mot de illegala invandrarna och lagen mot skydd av papperslösa verkar nu börja användas mer konkret. Enligt Kyrkans Tidning som rapporterat från Frankrike i sitt nummer 19/2009 har uppemot ett hundratal personer, bland dem präster, suttit i häkte ett dygn eller längre för förhör. Om inte annat är lagen avpassad för att kunna skrämma människor, också inom kyrkan, som vågar trotsa den.

Eric Besson menar i ock för sig att lagen används för att jaga människosmugglare men det är ett påstående som inte tycks stämma enligt vad katolska aktivister fått erfara, också enligt Kyrkans Tidnings källor som menar att Besson som gammal socialist har mer att bevisa för att bli accepterad i sin nya politiska familj.

Det finns förstås i Frankrike som i andra länder ett tryck på invandrare i tider av ekonomisk kris och ökad arbetslöshet. Sarkozy och hans parti UMP kunde ju konstatera vid valet 2007 att det gick att plocka åt sig värdefulla röster från extremhögern och det vore märkligt om inte den erfarenheten påverkar regeringens politik i invandrarfrågan under de närmast kommande krisåren. Det sorgliga med fransk invandrarpolitik är ju också att landet med sin koloniala historia borde känna ett särskilt ansvar för alla dem som kommit från de forna kolonierna i Afrika. Man kan fråga sig hur den franska regeringen tänker kring den nationella identiteten när den avvisar människor som kommer från länder, så helt präglade av ett par hundra års kulturell dominans från just Frankrike. Borde inte dessa människor redan vid ankomsten till landet vara självklart integrerade i det franska samhället?

Skolan ska rädda samhällsmoralen
Skolan ska rädda samhällsmoralen 150 150 Tomas Lindbom

Den franska samhällsdebatten sysslar med medborgarskapstanken – en absurd tankeverksamhet i Sverige. Orsaken är , tror jag, den starka bindning till en nationell identitet som finns i Frankrike. Deras land har i flera århundraden burit  på en gemensam idé om en sammanhållen samhällsordning som är filosofisk, juridisk, moralisk, politisk och social. Den  innefattar också ekonomin ungefär som en marxist tänker sig produktionsförhållandena som grunden för en samhällsordning. Denna identitet måste vårdas och föras vidare till nya generationer. Därför blir politiker och intellektuella centralfigurer i samhället. Därför blir staten central och de statliga institutionerna, särskilt skolan. Staten får en roll som skiljer sig från stater i de anglosaxiska länderna. Staten bär den nationella identiteten och uttrycker medborgarnas gemensamma vilja. 

Jag påstår inte att detta gäller på ett absolut sätt därför att den postmoderna tiden gör sitt intåg även i Frankrike. Jag påstår att detta intellektuella och politiska engagemang bland stora delar av befolkningen och som är större än i t ex de anglosaxiska länderna  beror på att samhället ytterst inte består av individer som ska samsas på en gemensam areal utan består av en gemenskap. Hur ska moralen i denna nationella gemenskap utformas och föras vidare till nästa generation? Hur ska rättskänslan vårdas? Hur ska upplysningsfilosfin föras vidare till nästa generation och hållas ren från religiös fundamentalism och främmande kulturer som solkar dess värdegrund?

Skolan blir i Frankrike den statliga institution som traditionalisterna vill mobilisera. Observera att ett förslag att kommunalisera skolan vore omöjligt redan på tankestadiet. Nu diskuteras om skolan ska undervisa i moralfrågor redan i de första klasserna. Motivet är att medborgarskapstankens innehåll försvagats, att många unga inte till fullo förstår dess grundvärden och att detta skulle hota samhällsordningen – inte polisiärt i första hand utan filosofiskt och moraliskt, möjligen också juridiskt.

Problemet för den franska överhet som vårdat de traditionella värdena kring rätt och moral och en försiktig reformering av samhällsordningen är att Frankrike dels blivit ett mångkulturellt land, att globaliseringen steg för steg urholkar den franska identiteten och att auktoritetsbegreppet blivit ifrågasatt alltmer, inte minst barn gentemot föräldrar och lärare. Skolan kan därför inte fylla den roll som de hoppas på. Förslag om att införa moralundervisning i småklasserna kommer inte att lyckas. Medborgarskapstanken lever ännu kvar i högtidstalen och omsätts fortfarande i vissa nya lagar och reglementen men den är förstås död i verkligheten. Även i Frankrike mals ju idén om en gemensam nationell kultur ner när stora delar av befolkningen inte kan identifiera sig med Voltaire och Balzac. Som inte förstår att det är ett uttryck för demokrati att i lag förbjuda slöjor i skolor och i andra offentliga institutioner. Som inte förstår att den kulturella och territoriella gränsen är densamma.

Det finns mycket gott att säga om den franska omsorgen om rättskänsla och moral och att människor ska engagera sig i ett samhälle inte bara som konsumenter utan framförallt som sociala varelser i samspel med andra. Men den franska ivern att göra dessa frågor nationella och vidmakthålla den nationella säridentiteten som en kulturell egen identitet känns alltför förlegat.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.