Cohn-Bendit visar vägen politiskt
Cohn-Bendit visar vägen politiskt 150 150 Tomas Lindbom

Den statsägda franska TV-kanalen France 2 har ett suveränt politiskt program, A vous de juger, som sänds en torsdag i månaden. Som Agenda men fyra gånger så långt och med ett politiskt innehåll som griper tag i tittaren timme efter timme. Jag springer ut i köket för att göra lite kaffe efter två timmar men håller köksdörren öppen så jag inte missar några repliker. Den rutinerade programledaren Arlette Chabot tänker på tittarens behov av begriplighet och (!) avstår från alla fördummande frågor. Det ligger faktiskt ingen motsättning i det.

Igår kväll var den gröna politiska stjärnan Daniel Cohn-Bendit huvudgäst. Han ledde de gröna till en stor framgång i Frankrike i samband med Europavalen i juni månad men han vägrar att ställa upp som presidentkandidat. ”Jag är bra i kampen för Europa men jag skulle bli en dålig president i Frankrike”,  säger han. Han vill inte ikäda sig den franska presidentrollen av att vara den enda som kan och vet hur landet ska styras. Han vill inte heller ikläda sig frack och ordnar som presidenter måste göra  vid vissa tillfällen, ja, inte ens sätta på sig en slips. ”Jag äger ingen slips”, säger röde Danny som han kallades under sina revolutionsår på 60-talet.

Under programmet tog han ställning för det ekologiskt hållbara samhället i en kortare debatt med socialisten och förre utbildningsministern Claude Allègre, en riktig gammaldags socialist som låter tillväxten överordnas miljöhänsynen. Efter en kvarts holmgång var Allègres argument från industrisamhällets tid söndersmulade.

Debatten med den unge socialisten Manuel Valls blev däremot ett intressant samtal som ger verkligt hopp för europeisk vänster. ”Vi behöver en bred vänstersamling för ett synsätt präglat av ekologiskt, socialt och demokratiskt tänkande”, slog Cohn-Bendit fast flera gånger under kvällen och Manuel Valls var helt med på noterna. De nuvarande partierna behöver inte läggas ner men samlingen ska inte byggas på förhandlingar mellan partierna utan i en vilja från vänstersinnade personer från olika miljöer och partier att skapa en ny modern vänster som kan erbjuda människor ett alternativ till Sarkozy. Vem som blir presidentkandidat 2012 vet vi inte i dag, sa också Manuel Valls. För honom var det en möjlighet att i en ny och fräsch samling skapa en jordmån för nya kandidater att växa upp. Det var ett samtal med framtidshopp mellan två i sinnet unga politiker.

Nicolas Sarkozy drev i valrörelsen temat ”arbeta mer för att tjäna mer pengar”. Nu rasar en debatt i Frankrike om det ökade antalet självmord kopplat till arbetslivet. Cohn-Bendit attackerade med kraft den franska presidentens effektivitetsfilosofi och menade att arbetsmiljöfrågorna nu måste bli en viktig fråga för vänstern. Vår effektivitet i samhället måste också handla om att skapa mänskliga förhållanden på arbetsplatsen, var hans budskap.

Höstens stora skandal
Höstens stora skandal 150 150 Tomas Lindbom

Den politiska hösten i Frankrike lovar att bli het. Mycket kommer att hända som vi ännu inte känner till men den juridiska processen kring den s k Clearstreamskandalen kommer att följas intensivt av media och det franska folket när den startar den 21 september. Två av huvudkaraktärerna i detta drama är President Nicolas Sarkozy och förre premiärministern, Dominique de Villepin.

Clearstream är ett finansbolag med säte i Luxemburg och inriktat på clearingverksamhet med banker och stora företagsaffärer. Skandalen kring Clearstream har många bottnar men den politiska och juridiska delen handlar om att listor med kända politiker och affärsmän började cirkulera under 2004 och att dessa personer på listorna skulle ha sysslat med penningtvätt och andra oegentligheter för att skaffa sig ekonomiska fördelar. Bland namnen återfanns bl a dåvarande finansministern Nicolas Sarkozy.

Snart visade det sig att listorna var falska och misstankar väcktes mot främst dåvarande premiärministern de Villepin som under den tiden hade ambitioner att bli högerns presidentkandidat istället för Sarkozyvid valet 2007. de Villepin har förnekat all inblandning i Clearstreamaffären men kommer nu att sitta på de anklagades bänk i rättegången i Paris om någon vecka.

Sarkozy och de Villepin har aldrig varit såta bröder och är i dag bittra fiender. I bakgrunden har de Villepin stöd av förre presidenten Jacques Chirac men denne kan inte hjälpa till i någon större utsträckning. Honom väntar också rättegång så småningom för mutanklagelser och andra ekonomiska brott som han påstås ha utfört under sin tid som borgmästare i Paris. Sarkozy har däremot en riktig tungviktare som sin företrädare i förhandlingarna, hans vän och en av Frankrikes främsta advokater, Thierry Herzog. Stor och massiv och en vilde i rättssalen. Han lär inte ha tagit en enda semesterdag i sommar för att tillräckligt kunna förbereda sig för det som kommer att bli slaget mot de Villepin och dennes försvarare.

Det kommer framförallt att avgöras hur dessa falska listor kommit i omlopp och vilka som stått bakom det. Fyra personer är åtalade för att rent konkret ha utfört handlingarna men bakom dem menar åklagaren att de Villepin funnits som regissör.

För Nicolas Sarkozy kan höstens domstolsförhandlingar bli den fråga som kan lyfta honom i popularitetsmätningarna. Han har i jämförelse med den förre premiärministern uppfattats som buffligare och kanske också med ett visst mått av skamfilat moraliskt rykte. Dominique de Villepin däremot var utrikesministern som sa nej till invasionen i Irak och premiärministern med en mer liberal och tolerant framtoning mot marginaliserade samhällsgrupper. En man som gärna uppträder i litterära TV-soffor och skrivit en tung biografi i flera band om Napoleon Bonaparte. Helgonglorian över den ädle ädlingen börjar verkligen att hamna på sned och en dom i Clearstreamrättegången gör honom förstås död som framträdande politiker och intellektuell för lång tid framöver.

Åk till Normandie
Åk till Normandie 150 150 Tomas Lindbom

Jag älskar Normandie, särskilt kusten och särskilt de små fiskebyarna. Nåja, de gamla fiskebyarna är förstås invaderade av ett annat slags folk även här. Av parisare som köpt sommarhus eller hyrt in sig i någon av alla våningshus som ligger med utsikt över havet. Det finns liksom inte plats för röda stugor med vita knutar för alla fransmän som vill ha ett fritidsboende. Eller av turister av alla slag och från olika länder.

Trots invasionen från Paris och från den övriga världen har många av dessa byar behållit sin charm. Och de är inte varandra lika. En del är påfallande karga och skillnaden mellan Deauville och Cabourg är stor.

Deauville är drottningen av Normandie. Här känns det som någon borstat trottoarerna rena med nagelborste. Varenda gatsten lyser. Stan andas överklass. Affärerna säljer den mest exklusiva chokladen och du kan handla märkeskläder precis som i de mest välbeställda kvarteren i Paris. Nere på stranden promenerar rika parisare på träplankorna som är utlagda över stenbumlingarna vid vattnet. Och så tronar det berömda Casinot vid strandvägen.

Cabourg ligger en bit söderut på väg mot Bretagne. Cabourg är ingen vacker by. Den saknar en naturlig stadsplanering. När jag promenerar där undrar jag hur jag ska hitta rätt väg trots att byn är liten. Cabourg har en pärla och det är Grand Hôtel. Den ligger precis vid strandbrynet. Jag minns en novembersöndag när jag åt skaldjursbrunch i hotellets matsal med gigantiska fönster som vetter mot havet. Atlanten brusade, vågorna slog höga och där inne satt vi och njöt av havets frukter.

Cabourg heter Balbec i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Här bodde Proust själv men han låter berättaren Marcel i romanen besöka Cabourg och bo på hotellet med sin mormor. Det sker i den andra delen. Det är på stranden framför Grand Hôtel som han ser gruppen av unga flickor i blom – en grupp av friare, fräckare flickor från en samhällsklass som han dittills inte stiftat bekantskap med men som fascinerar honom. Det rör sig om flickor men förebilden är förstås ett gäng killar eftersom Proust själv var homosexuell men låter Marcel i romanen vara attraherad av kvinnor.

Cabourg och Deauville är värda ett besök. Cabourg för Prousts skull. Deauville för lyxens skull och för voyeurismen kring det mondäna i Frankrike. En nog så lustig sysselsättning att studera franska överklass i full frihet.

Vad bryr sig de rika om krisen?
Vad bryr sig de rika om krisen? 150 150 Tomas Lindbom

Det är ju intressant att följa kommentarerna kring den största ekonomiska krisen sedan 1929. Först panik i finanskretsar men snart övergick det i känslan att det inte berör dem. Nu blåser de flesta bedömare inom banker och storföretag faran över och med en glad börsuppgång under 2009 kan vi konstatera att allt nu återgår till det normala. Det normala betyder ökat välstånd för de rika, större arbetslöshet, en svår omställning för många människor inom industrin och en fortsatt ökad klyfta mellan de välbeställda och de underprivilegierade.

Västvärlden är sig så lik i dag. Det som tänks och sägs i Frankrike känner vi igen från den svenska debatten. Möjligen är den franska debatten lite råare och rakare, lite mer skeptisk mot den hyperkapitalism som råder i världen. Jag läser i Le Nouvel Observateur hur landets mest kända nationalekonom, Daniel Cohen konstaterar att globaliseringen bär skulden för krisen. Däremot hävdar han att krisen kunnat avhjälpas så snabbt tack vare staternas kloka politik, så olik den som fördes efter börskraschen i New York 1929. Statsmakten, inte minst i USA, har räddat bankerna. De flesta staterna har genomfört en mer expansiv ekonomisk politik och inte som den tyske kanslern Brüning som i början av 30-talet höll fast vid en balanserad budget trots krisen och den skyhöga arbetslösheten. För det tredje, menar Cohen, att länderna i väst i stort sett undvikit att falla i protektionismens fälla.

Samtidigt visar det sig att näringslivet och dess skolor inte drar några nya slutsatser alls av krisen. Florence Noiville som är journalist på dagstidningen Le Monde har skrivit en bok om den franska motsvarigheten till Handelshögskolan med den avslöjande titeln ”J´ai fait HEC et je m´en excuse” (ung: Jag har gjort HEC och jag ber om ursäkt för det) Hon konstaterar att på den främsta av alla franska ekonomskolor har inget nytt tillförts vad gäller analys och slutsater kring krisens orsaker. Inga frågor väcks, enligt författaren till boken, om elitens ansvar för krisen. Bara en känsla av oförmåga att göra något åt saken.

Det självklara, tänker jag, vore ju att fråga sig om det är något fel på en skola som format dagens företagsledare, dessa män och kvinnor som trots allt har ett oerhört ansvar för miljoners människor elände. Ingen tänker så. I HEC:s lärarrum liksom förmodligen i de flesta ekonomiska högskolor i västvärlden är systemet skyldigt men ingen funderar på att ändra på systemet. En märklig, närmast metafysisk hållning till den globala marknaden. Den bara finns där och vi får leva med dess uppgångar och fall, med de offer som den skördar med jämna mellanrum. Människan må erövra månen men har ett ekonomiskt system som ingen tror sig kunna påverka. Har nutidens furstar, finansmännen och företagsledarna, drabbats av en total intellektuell kollaps?

Den politiska hösten i startgroparna
Den politiska hösten i startgroparna 150 150 Tomas Lindbom

Det är verkligen sömnigt i Frankrike i halva juli och i augusti. Det gäller särskilt det politiska livet. De franska tidningarna och TV/radio är tomma på innehåll. Den 1 september går emellertid startskottet för ett intensivt politiskt år. Alla år är politiskt intensiva. Från och med måndag är det värt att börja följa franska media igen.

I maj 2012 blir det åter presidentval och val till nationalförsamlingen någon månad senare. Men redan i mars nästa år är det regionalval och det är viktigt, inte minst som mätare av stämningarna i landet. Ofta vinner oppositionen regionalvalen. Det franska folket älskar att sätta käppar i hjulet för den sittande regeringen. Det är mindre sannolikt denna gång eftersom Frankrike har en svagare opposition än på mycket länge. Det går nästan inte att rösta på något av vänsterpartierna och tro att de tillsammans kan forma en ny politisk maktbas i landet.

Under sommaren har Sarkozy stärkt sin ställning numerärt genom att bjuda in Philippe de Villiers och hans lilla högerparti Mouvement pour la France att bli en del av presidentens bas av högerpartier inför regionalvalen. de Villiers är stark nationalist, EU-kritisk och främlingsfientlig. Hans politiska linje är måhända något mer värdekonservativ än Front National men i övrigt går det att likställa dessa partier med varandra. Det är förvånande att Sarkozys inbjudan till samarbete med de Villiers inte har mött mer motstånd men anledningen är säkert att  samarbetet grundats under den stilla sommarledighetens tid.

Socialistpartiet har i dagarna sitt s k sommaruniversitet i La Rochelle. Deras stora fråga handlar om hur presidentkandidaten 2012 ska väljas. De flesta ledande socialister verkar nu ha bestämt sig för en form av öppna primärval av amerikansk modell. Några av de gamla elefanterna i partiet som nuvarande generalsekreteraren Martin Aubry och förre premiärministern Laurent Fabius försöker streta emot, särskilt när det gäller att låta andra vänsterpartiers väljare vara med i valproceduren men allt pekar mot en ökad öppenhet i valproceduren. De flesta av partiets ledande politiker inser att partiet behöver nytt syre, att det egna partiet dör sotdöden om inte det sker en radikal fönyelse både av organisationen och av politiken.

Le Nouvel Observateur visar i sitt senaste nummer att den kandidat som franska folket i allmänhet och vänsterväljarna i synnerhet föredrar som vänsterns kandidat 2012 är Dominique Strauss-Kahn. Han är i dag chef för Internationella valutafonden i New York och har inte visat några tecken på att vilja kandidera. Men han är den som har störst förtroende. Kanske för att han sedan flera år inte deltagit i de interna striderna om makten i PS.

Det blir en spännande höst. Sarkozy och regeringen har uppdraget att lyfta landet ur krisen, börja uppfylla de löften som ställdes ut i valrörelsen 2007 och tygla fackföreningsrörelsens ständiga attacker mot regeringens ekonomiska politik. Vänstern ska försöka samla sig till en oppositionspolitik som kan övertyga väljarna om att det finns ett alternativ till Sarkozy 2012. Regionalvalen om ett halvår kommer att ge vissa svar på frågan om det överhuvudtaget blir ett spännande presidentval nästa gång eller om oppositionen – som bl a socialisten Manuel Valls  säger – ska inrikta sig på 2017

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.