Medelklassen och ojämlikheten som växer

Medelklassen och ojämlikheten som växer 150 150 Tomas Lindbom

Den franska debatten om ojämlikhet är livlig. Som alltid förs den parallellt av forskare, politiker, journalister och medborgare i största allmänhet. I media dominerar de tre första  grupperna. Fransk TV saknar den typen av framträdande debattprogram som i Sverige leds av personer som Belinda Olsson och Lennart Ekdahl, program som ger röst åt så kallade vanliga människors tankar om politik.

Den franska debatten om ojämlikhet tar ofta upp spänningen mellan att å ena sidan arbeta för att minska de faktiska sociala och ekonomiska klyftorna i samhället och å andra sidan ge alla samma möjlighet i utgångsläget och bekymra sig mindre om de faktiska klyftor som då alltid uppstår. Vänstern i Frankrike försvarar den första principen och hänvisar ofta till de skandinaviska länderna som förebilder, högern den andra principen som kan betecknas som liberal i grunden.

Frankrike har under den femte republiken som infördes av General de Gaulle 1958 haft en socialistisk president, Francois Mitterrand som satt i fjorton år och i övrigt letts av liberala eller konservativa presidenter. Under en del av tiden har Frankrike haft en så kallad cohabitation, en regering med annan politisk färg än presidenten men dominansen under det senaste halvseklet har varit borgerlig. Dock – Frankrike är i dag ett land med rötter i välfärdstänkandet. Staten spelar inte bara en viktig roll i utrikeshandeln och som en värdeskapare i kulturella frågor genom en medveten och stark skola till exempel. Staten tar också ett ansvar för människors välfärd genom utbyggda system främst för sjukvård men också i ansvaret för att alla fransmän i princip ska ha en viss minimilön och för att garantera goda pensioner. Det är ett system med många skavanker men Frankrike har ambitionen att behålla ett fungerande ekonomiskt skyddsnät för sina medborgare.

Frankrike försvarar på flera punkter värden som i snabb takt överges i de skandinaviska länderna, i Danmark och i Sverige inte minst. Detta märktes tydligt i spåren av den senaste internationella krisen. Frankrikes president och högerregering har agerat starkare för att hindra företagsnedläggelser och motarbeta ökad arbetslöshet än den svenska tycks ha gjort och förmodligen även en socialdemokratisk regering haft ambition att göra.

Den franska debatten tar upp klassfrågorna på ett tydligare sätt. Den stora lägre medelklassens rädsla att förlora i materiell välfärd och i pengar är ett ständigt tema. Hög arbetslöshet, dåliga statsfinanser med problem att garantera välfärden och minskad köpkraft har slagit hård mot den lägre medelklassen. Det är många i den gruppen som känner främlingskap inför överklassen som lagt beslag på det mesta av makten och rikedomarna och mot  invandrare och grupper som lever under ännu sämre materiella betingelser. Den lägre medelklassen är helt enkelt rädd för att sjunka ner bland de fattigaste grupperna och förlora den materiella standard och den lilla stolthet den skaffat sig under de framgångsrika åren fram till mitten av 70-talet. Den lägre medelklassens stora oro är hur deras barn ska klara framtiden.

Vanliga människor i Frankrike sitter inte i TV-soffor som i Sverige men deras röster hörs betydligt starkare. Trots Belinda Olsson och Lenart Ekdahl har den svenska debatten fått en Stockholmsdominerad slagsida. I den franska debatten sitter professorer  och höga politiker på rad i TV men tvingas faktiskt ta ställning till hur klassklyftorna växer och tvingas konfronteras med ilskan i slagorden vid gatudemonstrationerna och under arbetsnedläggelserna som följer på varje social konflikt.

Frankrike har varit och är på många sätt fortfarande ett mer segregerat samhälle än det svenska och det förklarar också varför klassfrågan är mer levande där. Samtidigt sker ju en mycket snabb – en del säger att den är snabbare – vidgning av inkomstklyftorna i vårt land men den sker utan verklig analys. Fortfarande är självbilden i Sverige att alla medborgare har en god grundtrygghet, att privatiseringarna bara stimulerar till ökad tillväxt och arbete för alla. Ingen tittar på vilka negativa konsekvenser den extremt snabba liberaliseringen av vårt samhälle ger. Inga röster från oroliga medborgare tränger fram ordentligt i debatten. Kanske är Belinda Olsson och Lennart Ekdahl en klagomur för att människor ska tro att de äger en röst, inte för att rösten ska tas på allvar. Kanske saknar den svenska vänsteroppositionen de professorer och intellektuellt mer skarpsinniga politiker som kunde bidra till att verbalisera och grundligt analysera vad som händer med jämlikheten i Sverige. På den punkten inspireras av Frankrike: börja med att  göra en klassanalys värd namnet.

Leave a Reply

Your email address will not be published.