Lindbom på franska

Konstitutionen är en viktig politisk fråga i Frankrike. Den som läst den franska historien vet att landet sedan revolutionen 1789 haft fem republiker och tre kejsardömen och även ett par relativt kortlivade kungadömen. Det är inte oviktigt vilken typ av statschef som landet har, minst lika viktigt som vem det är. Under Macrons mandatperiod har denna debatt snarare ökat i intensitet och skärpts i argumentationen.

Läsaren kanske minns att Emmanuel Macron under de första regeringsåren starkt anklagades för att vara en president med en stark självbild och höga maktambitioner som gav upphov till namnet ”Jupiter”. Till skillnad från sina föregångare saknade han ett parti med folklig förankring. Republiken på väg (LREM) tillkom mer för att bli stödtrupper till hans valkampanj och uppfattades i hög grad som ett transportkompani i nationalförsamlingen efter valet.  Så illa var det inte men en stor del av alla som frivilligt engagerade sig i valkampanjen har förlorat intresset för det politiska livet. Republiken på väg påminner mer om det amerikanska partierna som uppstår före valen och däremellan lever ett mer sömnigt liv.

Medborgarengagemanget har andra brister i Frankrike. Partierna samlar allt färre och allt äldre medlemmar. Det är självfallet inte unikt för västerlandets demokratier. Samtidigt är det politiska intresset stort i detta land och måste kanaliseras på något sätt. Macron själv har försökt med medborgarförsamlingar. En sådan bestod av 150 slumpvis utvalda personer som under ett knappt halvår diskuterade miljöfrågan och kom med 149 förslag till förbättringar på detta område till presidenten. Ett annat var de kommunvisa grupperna av medborgarna som diskuterade olika politiska frågor och lämnade förslag till regeringen. Dessa grupper skapades av Macron när de gula västarna tvingat honom till att förbättra relationerna mellan makten och folket.

Det okuvade Frankrike (LFI) under ledning av Jean Luc Mélenchon har under flera år drivit kravet på en ny konstitution, den sjätte republiken, som ska göra valsystemet mer i linje med röstetalen i valen och öka parlamentets makt på presidentmaktens bekostnad. Krav på mer proportionalitet väcks också, inte oväntat, av Nationell Samling (RN) som förlorar inflytande genom att nuvarande system i hög grad bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar.

Ett originellt förslag kommer från en ledamot av Republikanerna i nationalförsamlingen  Han förordar en tredje kammare vid sidan om nationalförsamlingen och senaten. Den ska fyllas av vanliga medborgare som väljs i direktval för att bidra till mer öppen reflektion kring politiska frågor och därmed stimulera de traditionella, beslutande kamrarna att fatta mer insiktsfulla beslut som också närmar sig folkets ståndpunkter i olika frågor.

Den franska debatten handlar i mycket om det påtagliga och beklagliga avståndet mellan eliten och folket. Nära den debatten finns spänningen mellan dem som förordar mer nationalism och dem som är mer för öppna gränser, ökad frihandel och global samverkan. Marine Le Pens ökade framgångar i opinionsmätningarna kan hänföras till denna spänning. Så många fransmän är så upprörda över den stora makt som president, regering och den starka statsapparaten har i landet. Paris är ett skällsord för merparten av dem som inte bor där. Paris står för överordning, maktmissbruk, oförmåga att förstå vanligt folks uppfattningar och behov. Frustrationen har växt under många år, sedan ekonomin började hacka och gnissla redan på 1970-talet och människor upplevde att de fick det allt sämre ekonomiskt. Så kom sedan invandringen och kriminaliteten verkade öka alltmer. Fältropet från allt fler blev att stänga gränserna mot omvärldens upplevda hot.

Det politiska begreppet souverainisme lyfts fram av flera debattörer, nu senast av Natacha Polony, redaktören för en av de största politiska veckotidningarna i landet, nämligen Marianne. Hennes senaste bok har titeln ”Lever vi fortfarande i en demokrati?” där hon ifrågasätter den nationella suveräniteten i en tid när det globala inflytande växer.

Det skrivs böcker av journalister som hyllar den franska, traditionella identiteten och dessa böcker säljer bäst. Ett välkänt exempel är journalisten Eric Zemmour vars böcker når upplagesiffror kring en halv miljon. Han beskriver från ett konservativt och muslimkritiskt perspektiv ett Frankrike i moraliskt och politiskt förfall. Hans åsikter talar till väldigt många som är frustrerade över Frankrikes utveckling i stort. Av hans supportrar finns det en del som nu hoppas att han ska presentera sig som kandidat i nästa presidentval. Ryktet går men han tiger än så länge som muren.

Debatten är alltså livlig och spänner över en rad områden, från mer filosofiska till konkreta förslag om förändringar i konstitutionen. Debatten är ju ett tecken på att Frankrike är ett land som inte väjer för nya svåra politiska frågor. Allt pekar på att landet nu håller på att återigen rita om den politiska spelplanen. jag har nämnt Arnaud Montebourgs namn i tidigare blogginlägg. Han kan som politiker räknas in i gruppen av souverainister eller nationella. Där finns förstås Marine Le Pen. Vänsterledaren Jean Luc Mélenchon har starka inslag av nationellt tänkande i sitt program men utan att vara främlingsfientlig. Republikanerna har också en stark falang som drar åt det nationella. Kvar står Macron och hans parti, en del av den mer liberala högern och Socialistpartiet som dock är starkt försvagat. De senare representerar den socialliberala och liberala hållningen. Hur detta ska sluta i valen 2022 är sannerligen inte lätt att säga. Vi får i bloggen anledning att följa debatten noga.

Vi upprepar det ständigt. I ett år nu har vi bara talat om pandemin. Epidemiologer och viruloger har spelat första fiolen i mediesammanhangen. Politiken i klassisk mening har fått träda tillbaka och släppt utrymmet i debatten till dem som anser sig ha något viktigt att säga om virus, testning och vaccinering. Igår kväll sa programledarna för det månatliga politiska magasinet i tv-kanalen France 2 att de tänkte vända blad och börja tala politik igen.

Gårdagskvällens program handlade om det som är det aktuella samtalsämnet i det politiska Frankrike; lagen om separatism – en omskrivning för kampen mot islamismen. Jag har i flera tidigare inlägg här på bloggen försökt redogöra för innehållet i lagförslaget som nu debatteras för andra veckan i nationalförsamlingen. Igår kväll var fokus på två centralgestalter i den frågan men också kring vem som i framtiden kan bli Frankrikes president. Debatten hölls mellan Marine Le Pen och inrikesminister Gerald Darmanin.

Tv-kanalens val av debattmotståndare i den fråga som följer av många års invandrings- och migrationsdebatt var delvis förvånande. Kanske inte att regeringen utmanas av en av de främsta oppositionspolitikerna. Det uppseendeväckande var snarare att de båda står så nära varandra i denna brännande fråga men ändå fick debattera mot varandra. Fanns det då ingen politiker som kunde argumentera i en annan riktning än de två som nu stod i blickfånget?  Darmanin har varit en av tidigare presidenten Nicolas Sarkozys efterföljare i den yngre generationen. Nu står han bakom President Macron och sitter i en regering som försöker ge sken av att vara ”varken vänster eller höger”. Det råder emellertid ingen tvekan om att Darmanin är en utpräglad högerpolitiker och att han är hård i migrationsfrågor.  Han är den som ska plocka högerröster åt Macron i dennes försök att bli omvald som president nästa år. När Macron kan svikta i förtroendet hos högerväljarna i frågor om lag och ordning och stram invandring finns Darmanin till hands för att göra det tuffa jobbet.

Darmanin mötte alltså Marine Le Pen i gårdagens tv-debatt. Det var intressant att se hur respektfullt han ändå behandlade henne. Det var en ny strategi från en politiker inom den sfär som traditionellt kallats den republikanska. I alla år sedan Jean-Marie Le Pen skapade Nationella Fronten i början av 1970-talet har andra partier slutit sig samman när uppstickaren hotat att vinna val. Socialister och vanliga högermän har då ingått karteller. Väljare som inte röstade på Nationella Fronten har röstat på det parti som haft störst chans att besegra de högerextrema.

Den gamla strategin har långsamt brutit samman. Nu har de högerextrema blivit normaliserade. Det är svårt att behandla ett parti som parias när dess ledare (Marine Le Pen) har ett bättre opinionsstöd än presidenten. Migrationsfrågan och synen på terroristbekämpning och kamp mot islamism har  suddat ut gränserna mellan höger och extremhöger. Extremhöger blir ett meningslöst ord att använda. Darmanin behandlade följdriktigt Marine Le Pen som en politisk motståndare som andra politiska motståndare. Genom sitt sätt att tilltala henne visade han att hon var en självklar del av den demokratiska, republikanska världen; som en liberal eller en socialdemokrat.

Det är knappt femton månader kvar till nästa presidentval och dessförinnan ska – om nu pandemin tillåter – ett regionalval genomföras i vår. Nu måste de traditionella, partiskiljande politiska frågorna tas upp i debatterna. Efter gårdagens debatt ser vi hur Marine Le Pen placerar sig och av motståndarna blir placerad som en möjligt kandidat till presidentposten. Hon har under tio år som partiledare steg för steg flyttat fram positionerna. Hon har gjort det för att hennes och partiets frågor ständigt stått i förgrunden i debatterna. Hon har också gjort det genom att på ett skickligt sätt skruva och ändra på sitt eget politiska budskap. När ett ställningstagande inte nått gensvar hos tillräckligt många väljare har hon ändrat det. Typexemplet är synen på EU och euron. Så sent som i valrörelsen 2017 var hon kritisk till det mesta som EU stod för. I dag är den profilen starkt nedtonad. Hennes ekonomiska program är också mindre kategoriskt i sin protektionism. Hon skruvar och ändrar för att hela tiden anpassa sig till en stor opinion. Hennes tonläge har också starkt förändrats. I början av sin partiledartid skällde hon på folk, även journalister. Senare blev hon raljant. I dag vill hon mest framstå som klok och sympatisk.

Hon lever på sin hårdföra ton mot radikal islamism och en stram migrationspolitik. Kanske räknar hon med att det räcker att vara ”trovärdig” i den frågan och ”vettig” i alla andra. Möjligen tappar hon i attraktionskraft av att framstå som så pass nedtonad i profilen. Än så länge fungerar det i alla fall. Hon är utan tvivel i dag den enda som på allvar kan utmana Emmanuel Macron om presidentmakten. Hon har dessutom varit skicklig i sin opposition mot hans coronastrategi. Hon har uppenbart rådgivare som hjälper henne framgångsrikt i att fortsatt klättra uppåt på opinionsstegen.

Vi får nu räkna med att den politiska temperaturen stiger i Frankrike. Pandemin hindrar i viss mån men samtidigt har media och politiker hittat former för att föra debatter som kan engagera tittare, lyssnare och läsare. Och de sociala medierna fungerar lika bra om inte bättre i dessa speciella tider. I denna blogg lär jag få återkomma till att närmare bevaka vad som händer under det kommande året. Vilka politiska riktningar stärker nu sin position och vilka kandidater får ökat eller minskat stöd hos väljarna?

Under två veckor med början i måndags debatterar ledamöterna i nationalförsamlingen regeringens så kallade lag om separatism som innebär ett försök att hindra den radikala islamismen att sprida sig i Frankrike.

En stor majoritet av fransmännen oroar sig över islamismen. Det tar en större del av debatten, inte bara bland politiker utan sannolikt mest i stor grupper i den franska befolkningen. Det är nästa steg i motståndskampen  mot muslimer. Först var fokus inriktat på invandringen. Nu handlar det om oron och faran för att landet islamiseras. Som senatorn Stéphane Ravier, Nationell samling, sa i ett publikt sammanhang: ”En dag kan den svarta fanan komma att hissas på taket av rådhuset i en fransk stad.”

Regeringens proposition handlar om att stärka myndigheternas möjligheter att bestraffa islamisters brott mot republikens lagar om de sekulära principerna i det offentliga livet (laïcité). Propositionen ska kunna tvinga muslimska föräldrar att lämna ifrån sig sina barn till förskolan och inte ge undervisning i hemmen. Det ska också bli möjligt med en ökat transparens när det gäller på vilka grunder muslimska församlingar driver sin verksamhet och hur församlingar, misstänkta för radikal islamism, finansieras.

Propositionen är ett lapptäcke av olika förslag inom olika områden och kan också kritiseras från olika utgångspunkter. Vänstern kritiserar förslagen för att det redan finns lagar som kan användas för att stoppa brottslig verksamhet från muslimska grupper. Kritiken går dessutom längre. Vänsterpartiets ledare, Jean-Luc Mélenchon, höll ett längre tal  häromdagen i nationalförsamlingen där han menade att regeringens proposition är kontraproduktiv därför att den i sig angriper de två viktigaste republikanska principerna. Friheten och broderskapet kommer att beskäras genom lagarna men också genom de följder som lagarna leder till. Från vänster finns en oro, som rimligen är befogad, att polisen kommer att sätta ökat tryck på fler än islamisterna i den muslimska befolkningen och att opinionen delas än mer i landet. Majoritetsbefolkningens misstro mot islamister kan leda till att också muslimer i allmänhet möts med ökad skepsis.

Nationell samling driver på från sin utgångspunkt. Partiet vill ha en lag som specifikt pekar ut islamisterna. I regeringens förslag nämns inte gruppen utan målgruppen är så att säga anonymiserad. Marine Le Pen talar om att islamisterna inte är separatistiska. De vill erövra Frankrike och lägga under sig nationen. Det rör sig för deras del om ett synsätt som kan betecknas som ett kulturkrig. Om inte lagarna skärps tillräckligt kommer nationen på sikt att tas över av islamisterna. För att citera senator Stéphane Ravier igen: ”Det finns två sorters islamister. De otåliga som genomför terrordåd och de mer tålmodiga som steg för steg omvandlar Frankrike till ett islamistiskt land genom att förändra förorterna till att börja med och på sikt utvidga sina territorier.”

Nationell Samling föreslår en rad lagar som kan döma personer för en rad förseelser som det kan vara svårt att bedöma juridiskt. Den som anses vara islamist ska dömas för att ordna möten, dela ut flygblad, driva undervisning och verka i moskéer. Frågan är förstås vem som ska dra gränsen mellan radikal islamism och annat. Hur klarar rättsväsendet av att göra den distinktionen om partiets förslag skulle gå igenom och partiet också har makten i landet?

Franska debatter låter ofta mer dramatiska än det som blir resultatet i omröstningarna i parlamentet. Dock är denna fråga het i Frankrike. Det ska sägas att vänsterns position i landet är mycket svag. Macron skärper tonen och partierna till höger om honom, Republikanerna och särskilt Nationell Samling, vill gå mycket längre. Marine Le Pen blir också belönad i opinionen för sin hårda ton. Som jag påpekade i förra inlägget har hon i dag i stort sett samma möjlighet att bli president i Frankrike som Emmanuel Macron. Hennes tonläge och förslag – mycket detaljerade – om hur islamismen ska bekämpas hjälper till att höja siffrorna.

Minns någon av bloggens läsare namnet Arnaud Montebourg? Det är förlåtet att ha glömt bort honom men han var minister för produktiv utveckling inom finansdepartementet under några av åren med socialistregering 2012-17. Utnämningen av honom var ett av många exempel på Francois Hollandes ofta märkliga – huvudlösa – försök att förena det oförenliga inom det parti han först ledde som generalsekreterare och den regering som  han därefter styrde över som president.

Arnaud Montebourg tillhör den reformistiska vänster i Frankrike som är nästan utdöd i de flesta västländer. En socialism som håller fast vid protektionism,  frikostiga, statliga bidrag till och styrning av franska industriföretags verksamhet. Traditionen från merkantilismens dagar – i Frankrike talas det om colbertism – lever vidare i olika politiska kretsar. Montebourg tillhör statskramarna till vänster och gick helt på tvärs mot den mer marknadsliberala linje som Hollande trots alla tveksamheter ändå slog in på när han blev president. Finansminister och chef över Montebourg var också en typisk representant för den franska socialdemokratin, Pierre Moscovici. Denne ville istället vrida politiken mot mer av globalisering och dessutom var han en övertygad förespråkare för ett mer federalistiskt EU  i linje med näste president Emmanuel Macron. Konflikten blev omedelbart tydlig och den minskades inte av att Montebourg dessutom var och är en både karismatisk och kaxig person som pratade i media, gick in i ordkrig med företagsledare som ville lägga ner fabriker eller flyta dem utomlands. Han genomförde också reformer utan att först fråga finansministern eller presidenten.

Montebourg fick till slut sparken av Hollande och ersattes av Emmauel Macron. En ödets ironi. Under några år sysslade Montebourg med privat affärsverksamhet. Politiken lockade ändå för mycket och nu är hans avsikt uppenbarligen att kandidera som president i valet nästa år.

Montebourg skulle vara helt chanslös i nästa presidentval om han bara förlitade sig på den traditionella vänstern. Kanske skulle han kunna vinna Vänsterpartiets väljare men dess ledare Jean-Luc Mélenchon släpper aldrig in honom – eller någon annan – i sin politiska värld. Det finns däremot öppningar åt höger. Det är detta som gör fransk politik så fascinerande. En stor del av Marine Le Pens väljarkår borde i hög grad kunna attraheras av Montebourgs budskap. Nu åker han runt på fabriker i landet och predikar sitt budskap om att rädda industrin från nedläggningar och lova att staten ska få en aktivare roll för att rädda alla de företag som går på knäna. Det är förstås särskilt intressant i dessa pandemitider när ekonomin i landet är i kris.

Montebourg får uppskattande ord från enstaka mer nationalistiska politiker inom den republikanska högern men också av Marine Le Pen som häromdagen lovordade hans deklarationer. Hittills har ingen lyckats att förena partier från vänster och höger i en gemensam front mot den urbana, socialliberala politiken som förts konsekvent sedan Nicolas Sarkozys makttillträde 2007. Marine Le Pen har kommit längst genom att locka till sig i stort sett hela det gamla kommunistpartiets väljare och på senare år gnagt av en del av det nuvarande Vänsterpartiets väljarkår.

Frågan är förstås hur Montebourg ska kunna övertyga tillräckligt många väljare för att själv bli president. Det förefaller vara en omänsklig uppgift. Vad som är möjligt är om han kan bli vägröjare för Nationell Samling in i nya vänstergrupper. Tänk tanken att Marine Le Pen blir nästa president och hennes premiärminister är han som  några år tidigare varit minister i Hollandes regering. Större under har skett.

Ny opinionsundersökningar visar att Marine Le Pen i en tänkt andra valomgång får 48 procent av väljarna mot Emmanuel Macrons 52 procent. Bland många fransmän råder en stark misstro mot den sittande presidenten. Det är ”globalisten Macron” som röner sådant motstånd. Detta motstånd finns främst hos arbetare och lägre medelklass, i glesbygd och mindre städer runt om i landet. Kanske har Montebourg förstått att det franska folket nu är berett till vad som helst för att fälla en representant för den mondäna eliten i Paris. Kanske går det att då acceptera en kandidat som har sina rötter i försvaret för det franska kolonialväldet och Vichy. Åren går, minnet förgås och vi lever i en ny tid. Och se, där kommer en traditionell, protektionistisk socialist och skulle möjligen kunna bistå i arbetet att till slut likvidera denna parisiska elit.

Fransmännen  trodde inte att det skulle fortsätta att vara så här illa. Nu är det snart ett år sedan den första nedstängningen av landet. Nu oroas människor av en tredje total lock down. Det är alldeles uppenbart att en sådan åtgärd från regeringens sida – inte helt orimlig – skulle få svåra konsekvenser på ekonomi och det allmänna mentala tillståndet hos människorna i landet. En lock down skulle också kunna sätta i gång en stark och möjligen våldsam revolt i det offentliga rummet.

I höstas skedde en andra karantän, veckorna före jul. Den kunde genomföras i god ordning eftersom många hoppades att jul och nyår därmed kunde firas under bättre omständigheter. Först låsa in sig i några veckor för att därefter få njuta av julbordet och dricka champagne på nyår med släkt och vänner.

Nu kan det bli en tredje lockdown. Risken är stor att det blir svårare att övertyga folk om att den leder till bättre tider inom en snar framtid. Människor har sett hur månader av olika former av restriktioner inte lett till önskade förbättringar.Trots alla mer eller mindre tyngande inskränkningar i vardagslivet och i yrkeslivet är  sjukhusen mer överfulla än någonsin och krisen verkar snarare  öka. Antalet patienter i intensivvård ökar. Fler kommer in på sjukhus än lämnar. Visserligen har antalet smittade minskat men siffrorna är fortfarande höga. Och sedan en tid tillbaka råder utegångsförbud från kl 18. Och munskydd och stängda affärer och restauranger och barer och kaféer.Inte verkar det bli bättre av alla restriktioner som regeringen inför.

Nu väntar alla på besked från President Macron och Premiärminister Castex. Det spekuleras om allt från status quo till skärpta bestämmelser. Ingen tror på lättnader. En total nedstängning av Frankrike är ett av flera alternativ som sannolikt övervägs i regeringskretsen. Jag lyssnade på en medicinsk expert häromdagen i fransk tv som inte ville se en stängning av skolorna  som faktiskt varit öppna sedan i våras. Riskerna är för stora om barnen måste stanna hemma. Det är inte bra för deras utbildning. De mår inte bra av det psykiskt och det hindrar många föräldrar från att arbeta vilket ytterligare försämrar ekonomin.

Däremot kunde han vilja se ytterligare skärpningar i de vuxnas rörelsefrihet. Han och många av hans kollegor kan tänka sig en lock down som i princip innebär att tillvaron blir lika inlåst som i våras. Böter för dem som vistas utomhus utan särskilt intyg.

Regeringen fattar beslut och det lär komma om några dagar. Den vill först invänta utvecklingen. Har möjligen de inskränkningar som hittills skett haft en så god effekt att de räcker för att hindra ytterligare spridning av viruset.

För människor i allmänhet verkar allt hopp stå till vaccinet. Men även här oroas fransmännen av att leveranserna av doserna inte är tillräckligt omfattande och dessutom dröjer. Och en stor del av befolkningen tvekar eller är direkt avvisande till att själv vaccinera sig. Frankrike och Sverige verkar vara bland de länder i Europa som är mest vaccinationskritiska.

Delar av den franska opinionen börjar mullra och nu ser vi en del demonstrationer på gatorna mot den förda restriktiva politiken från regeringens sida. Det handlar om ett ökande motstånd mot frihetsinskränkningarna. Det är inte förvånande att de unga går i spetsen för de opinionsyttringarna, inspirerade av Nederländerna där revolten redan är starkt utvecklad.

Fransk politik förs på flera arenor. En av dessa arenor är gator och torg. En tredje nedstängning kan mycket väl leda till fler demonstrationer och de kan bli våldsamma. Det blir i så fall ännu en utmaning för en pressad president och hans regering.