Lindbom på franska

Det förefaller mig som om EU äntligen får den plats den förtjänar i det politiska samtalet i Sverige. Färre och färre svenskar tror också att all politisk makt ligger i det svenska riksdagshuset och att den svenska regeringen kan agera oberoende av EU:s förslag och beslut. Och tvärtom: alla de som tror att EU:s huvudsakliga roll är att förminska Sveriges oberoende har börjat inse att samarbete inom denna union i hög grad är av godo. Globala frågor som klimatfrågan kan inte lösas nationellt.

Samtidigt framträder ofta en suddig bild av hur Sverige egentligen förhåller sig till det europeiska samarbetet. I varje fall om man lyssnar på olika partiföreträdare och även opinionsbildare. Ett vassare EU är en bra slogan men är det ett försvar för ett federalt Europa där nationer gör det de är bra på och EU tar över de frågor som behöver lösas på europeisk nivå? Knappast när Centerpartiet eller Kristdemokraterna talar på dylikt sätt. Federalism är ett fult ord i Sverige. Enkelt uttryckt vill svenska partier hålla nere EU-bidragen och hindra länder som Tyskland och främst Frankrike som tror på mer politik på europeisk nivå. Frågan är om detta är en tillräckligt tydlig hållning. Är det ett sätt att blidka en misstrogen opinion som går tillbaka till det rena EU-motståndet som dominerade i Sverige för ett halvt sekel sedan. Det är som om ett starkt EU fortfarande vore liktydigt med politiskt självmord om det uttalades av en företrädare för något parti.

Ändå skulle så mycket kunna bli bättre om det officiella Sverige i högre grad talade positivt om vad landet kan göra för att stärka det europeiska samarbetet och EU:s förmåga att göra gott på olika områden. Det är knappast nationalismen som leder EU och Europa i rätt riktning. Det påstår inte heller svenska politiker med undantag för SD:s företrädare. Men att ta steget till att ställa upp för de västeuropeiska länder som vill utveckla EU, göra EU starkare ekonomiskt och även geopolitiskt förstärka unionen verkar vara svårt att ta.

I dagens DN skriver Barbro Hedvall om President Macron som hotet mot att EU förs ut i ”gagnlösa, kostsamma projekt.” Vad det innebär får läsaren inte riktigt klart för sig när hon bara tar ett exempel – förutom den ständiga kritiken mot jordbruksstödet till Frankrike – och då nämner ”deltagandet i diverse franska operationer i Afrika söder om Sahara.” Och ändå slutar Hedvall sin artikel med orden att hon är en gammal EU-vän.

Europa är försvagat gentemot ett USA som under Trump driver linjen om avtal med enskilda länder. Ryssland och Kina stärker sina positioner på olika sätt i världen, visserligen på olika sätt men ändå. Ryssland agerar medvetet för att splittra Europa genom samarbeten med högernationella partier i många länder. Ett land som Sverige har möjligen fortfarande kvar en del av den gamla bilden att vara så stark ekonomisk och så skyddad militärt att landet inte behöver EU så mycket att det är värt vissa uppoffringar. Det är nog dags att istället börja se att ett vasst EU kräver ett starkare svenskt engagemang. Även om det rinner iväg en del pengar till det franska jordbruket.

En engelsk korrespondent i Paris skrev nyligen i tidningen Courrier International att han under mer än två decennier i Paris aldrig upplevt stämningen hos befolkningen så negativ. Ett folk i frustration. Det kan nog stämma. Fransk nutidshistoria har haft svåra konvulsioner men då får vi gå lite längre tillbaka i tiden. Algerietkrisen från 1954 till 1962 och åren därefter var en plågsam period. Likaså majrevoltens vår och sommar 1968 även om den konflikten bilades mycket snabbare. Under senare år har stämningen hos befolkningen skiftat. Vreden mot pensionsreformen 1995-96, konflikterna runt lagen för samkönade äktenskap 2012-13 var perioder så den nationella sammanhållningen ställdes på svåra prov.

Strejkerna och demonstrationerna kring Macrons variant av pensionsreform är också fortsättningen på en folklig vrede mot den politiska makten, en vrede som pågått och växt sedan åren med Nicolas Sarkozy som president.

Uttolkarna av läget i landet just nu är många. De uppträder i tv och radio, i tidningar och sociala medier och i politiska möten och seminarier. Svaren skiftar men några framträder mer tydligt. Vanligt folk har fått det sämre, betonar en del. Varje ny generation upplever att deras föräldrar hade mer pengar i plånboken och ett värdigare liv. Den politiska makten har blivit än mer arrogant, säger andra. Här befinner sig den nuvarande presidenten i skottgluggen. Han uppfattas som teknokratisk. Han reformerar landet utan kärlek till dem som bor där. Kanske fattar han delvis rätt beslut men folk känner sig ändå förödmjukade.

Det ligger mycket i de reflektionerna. Möjligen går det att tillfoga någon ytterligare aspekt på frågan. Fransmännens förhållande till viktiga delar av det postindustriella samhället är minst sagt komplext. En väldigt stor del av befolkningen vill inte ha fri handel som slår sönder de små lokalsamhällena och tvingar människor att flytta till större städer. De finner sig inte i det som möjligen svenskar skulle kalla en nödvändig anpassning till framtidens villkor. De vägrar att gå till kemtvätten för att hämta ut post. De vägrar att underkasta sig de teknikens under som gör människan överflödig på vissa arbetsplatser. De vill i någon mening både ha kakan och äta den. Leva gott och inte utsätta sig för globaliseringens krav Den nationella och antiliberala våg som drar genom Europa avvisas än starkare än i många andra länder. Den resa som Sverige gör mot en  allt större klyvning av befolkningen mellan elit och folk har kommit längre i Frankrike. Och den franska traditionen att göra uppror och revolution när makten inte lyssnar på sina undersåtar betyder naturligtvis en del.

Jag känner inget av denna motsättning i Paris. I dess innerstad lever de som mår bra av utvecklingen. De tjänar mer pengar, de drar fördel av den tekniska och materiella utvecklingen. Jag måste åka utanför de stora städerna för att förstå.

Ingen vet var detta ska sluta. Ingen vet heller vad som kommer att hända i ett land som Sverige. Men våldet ligger närmare i Frankrike. Ärligt talat, ingen vet! Alla paradigmskiften i historien har människor förstått först när de redan inträffat och blivit manifesta. Vem tror att Marine Le Pen en dag blir president i Frankrike innan det skett. Eller att för den delen Sverigedemokraterna bildar regering i Sverige. Först när det sker förstår vi det. Tills dess anser vi att det är osannolikt. Så säger i stort sett alla politiska analytiker i Frankrike. Missnöjet gror mer än på länge. De flesta fransmän ogillar Macron. Ganska många hatar honom. Han anses försvara eliten och uppträda arrogant. Rätt eller fel men dessa uppfattningar driver människor mot att höja rösten alltmer och fjärma sig alltmer från de politiska och demokratiskt valda företrädarna för detta land. Men det är osannolikt att Marine Le Pen blir nästa franska president…

Häromdagen medverkade jag i Europapodden i Sveriges Radio. Vi förde samtal om alla turer kring pensionsreformen och om President Macrons ställning inrikespolitiskt. Vi kom också in på hans EU-politik. För presidenten har EU varit en central del av hans program. Han har ständigt påmint de europeiska grannarna om sin vision på området och de åtgärdspunkter som han vill driva igenom i Bryssel och Strasbourg. Däremot arbetar han i motvind i förhållande dels till ett antal medlemsländer, främst i Österuropa och dels inom sitt eget land.

Macron tror på ett EU med mer makt och mer resurser för att driva gemensamma projekt. För honom är det viktigt att EU och därmed Europa stärker sin ställning inom säkerhetspolitiken för att bli starkare i förhållande till stormakter som Kina, Ryssland och USA: Han är motståndare till den linje som främst Donald Trump driver med mer bilaterala avtal, särskilt mot Europa för att bryta sönder den europeiska gemenskapen. För Macron är och måste Europa genom EU stå enat för att på sikt rädda kontinentens frihet och oberoende.

Macron ser – och den bilden delar han förstås med många andra i Europa – behovet av gemensamma överenskommelser inom klimat- och miljöområdet. Men han vill gå längre när det gäller ekonomi och skatter. Han har också en bild av Europa som en gemensam kulturell enhet. Europa har sin historia från andra världskriget gemensam. Europa behöver söka den kulturella identiteten som är förutsättningen för fred, också mellan europeiska länder.

Den franska presidenten har hållit några linjetal om EU. Det mest minnesvärda är sannolikt det tal han höll i Sorbonneuniversitetets aula några månader efter sitt tillträde som president 2017. Han lyfte där europapolitiken över de enskilda sakfrågornas nivå till en idé om det framtida Europa med kopplingar till dess historia. Han visar också främst  i sina utrikespolitiska tal hur han framstår som mer statsmannalik än någon annan ledare inom EU. Små länder som Sverige kan ha svårt att uppskatta denna sida hos Macron. Små länder kämpar alltid med att uppnå fördelar i sakfrågor där det egna intresset framstår som avgörande. Macron söker ta ledarskapet för hela EU och –  trots att han också beaktar franska särintressen –  resonerar  på en högre och mer långsiktig nivå. Som svensk kan det ändå vara  av värde att luta sig mot politiska ledare som tar detta ansvar för de större och gemensamma, närmast filosofiskt inriktade europeiska frågorna.

Emmanuel Macron har svårigheter att uppnå sina mål. Nu har han och hans parti en förhållandevis stark ställning inom EU. Storbritannien är på väg ur unionen. Tyskland lär inte sätta käppar i hjulen för den franska linjen. Å andra sidan finns det en rad länder i Östeuropa som är konservativa och motsätter sig en aktiv EU-politik för att lösa invandrings- och intregrationspolitiken och skynda på arbetet för en bättre klimatpolitik. Macron må vara den tydligaste visionären i Europa men ändå kringskuren.

Framförallt har den franska presidenten svårt att bli respekterad i sitt eget land för sin EU-politik. Kritiken mot den europeiska unionen har ökat i omfattning sedan folkomröstningen om EU-avtalen 2005.  I valrörelsen till senaste EU-valet märktes kritiken alltför väl. Nationell samling är känd för sin EU-kritiska linje men den delas också av stora delar av vänstern. Även republikanerna är inte odelat förtjusta i ett starkare EU som är Macrons tanke. Den franska högerväljaren i gemen är förhållandevis nationell och EU accepteras om unionen påminner om Frankrike till sin struktur och ger franskt näringsliv och jordbruk fördelar.

Det är kallt i dag i Paris. När temperaturen går ner under 5 plusgrader och himlen är klarblå i januari känns det som riktig vinter. Det är första dagen när nästan alla tunnelbanelinjer rullar som vanligt och jag går ner för trapporna till stationen Porte de Bagnolet i norra delen av stan. En iskall vind drar igenom biljetthallen. Jag är tacksam att jag tagit med min varma dunjacka från Stockholm. Men inte får jag väl klaga över kylan? Tunnelbanan rullar och jag tar mig till Bastiljen på 20 minuter. Anländer till mitt möte 15 minuter för tidigt. Jag har inte vant mig vid att kollektivtrafiken fungerar.

Konflikten är inte över. Nya strejker väntar garanterat. Nu ska snart pensionsfrågan behandlas i parlamentet och förhandlingar ska återupptas mellan olika parter på arbetsmarknaden och med regeringen. Det mesta kan hända. Eller som CGT uttryckt det i sin presskommuniké häromdagen. ”Vi flyttar över fokus på andra stridsåtgärder i vår eviga kamp mot pensionsförslaget.”

President Macron möter utländska investerare i Paris. De vill utveckla nya affärer i landet trots alla strejker. Kanske är det så enkelt att fackliga protester är ett tecken i skyn för dessa investerare att regeringen är i färd med att genomföra reformer som förbättrar företagsamheten. Ett Frankrike utan strejker är ett Frankrike som saknar en president med ambitioner att reformera. Förmodligen tänker också dessa utländska investerare att de fackliga protesterna är en naturlig del av det franska samhällslivet. Det fungerar så, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Värre om samma kaos utbröt i Sverige. Flera franska ekonomer menar dessutom att strejkerna inte påverkat det franska näringslivet särskilt mycket. Den privata sektorn har skonats. Problemen har varit svårigheterna att transportera människor, främst i Paris. Och turismen har lidit bakslag. I stort har dock  Frankrike inte tagit alltför mycket stryk av konflikten.

Frankrike mår bättre än på många år. Det gäller inte alla grupper utan befolkningen i stort. De liberaliseringar som infördes av Francois Hollande och fullföljts av Emmanuel Macron anses ha stimulerat näringslivet. Företagen vågar investera mer och uppenbarligen anställa fler. Macron talar nu om nya stimulanser riktade till den privata sektorn.

Frankrike framträder med olika röster. När en talar tystnar den andra. De offentliganställdas Frankrike har stått på scenen sedan november. Deras företrädare som den fackliga organisationen CGT har fått dominera och skaffat sig ett opinionsmässigt stöd hos en majoritet av befolkningen. Vem vill ha sämre pensioner? Knappast någon och Macrons och regeringens pensionsreform innebär försämringar för de flesta. Men nu drar sig de strejkande tillbaka när plånboken är ton. Istället lämnar de  plats för andra röster. Nu lyssnar fransmännen på företagarna som vill investera och tror på ett dynamiskt och föränderligt land där initiativkraft och mod att investera och ta risker bör premieras. Under en tid får vi nog höra mer av de tongångarna. En tid men inte för gott. Snart har vi nya strejker och nya former av aktioner som grundas i misstro och raseri hos dem som är fattiga och känner utanförskap i befolkningen.

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet 2016 kom som en chock för det liberala USA och för det flesta västeuropéer. Samtidigt sa många av oss  att en sådan galning inte kunde sitta hela mandatperioden. Han skulle göra bort sig till den milda grad att han via riksrätt eller av egen vilja skulle tvingas bort från Vita huset. Ett halvt år senare valdes Emmanuel Macron till president i Frankrike. Till honom knöts däremot starka förväntningar. Han lovade en nödvändig modernisering av landet och hans utrikespolitiska visioner, inte minst i EU-frågan, gjorde många upprymda. Hans politiska program verkade genomtänkt och tillräckligt rimligt för att få genomslag i praktisk politik.

Låt oss vara ärliga. Det har snarare blivit tvärtom och det säger rätt mycket om hur opinionsströmmarna går i västerlandet i dessa tider. Donald Trump står visserligen inför riksrätt men hela den processen riskerar istället att gräva demokraternas grav och ge den amerikanska presidenten mer råg i ryggen. Dennes bilaterala utrikespolitik med hot och eftergifter i olika riktningar – som i förstone förefallit oss oansvarigt och ogenomtänkt – uppfattas numera som alltmer framgångsrikt. Det är Europa som får dansa efter hans pipa och Kina som sluter handelsavtal med honom trots förnedrande behandling. Dessutom kan Trump peka på en stark uppgång i den amerikanska ekonomin. Han har också skaffat sig en stark trovärdighet hos sina republikanska väljare och strömlinjeformat partiet bakom sig.

Emmanuel Macron står med ryggen mot väggen såväl utrikes- som inrikespolitiskt. Under sitt första regeringsår bjöd han in världsledarna till Versailles. Han höll för Trumps smärtsamma tryck i handslaget. Han sa ifrån om mänskliga rättigheter när Putin besökte Paris. I dag är hans inflytande internationellt marginellt. Han gick in i sin mandatperiod med ett högt tonläge i försvar för ett starkare och enigare EU och ett EU som skulle försvara en liberal agenda. Istället är den europeiska unionen efter valet förra våren alltmer splittrat och de högerpopulistiska krafterna har flyttat fram sina positioner. Nu är EU mer än tidigare i händerna på de enskilda medlemsstaterna. Parlamentet känns däremot allt svagare. Macrons berömda tal i Sorbonne 2017 är det ingen som talar om längre och han har inte heller fransmännens mandat för en EU-federalistisk linje efter EU-valet i hans land.

Macrons inrikespolitiska bekymmer har också undergrävt hans ställning internationellt. Det första året klarade han bra. Därefter har han hamnat i den ena oroshärden efter den andra. Två vintrar i rad har Frankrike upplevt sociala revolter som saknat motstycke i fransk historia sedan 1968 års majrevolt. De gula västarna förra vintern liksom den fackliga revolten de senaste månaderna har kastat ljus över sociala missförhållanden och framförallt en stark misstro från stora folkliga gruppers sida mot den politiska makten. Macron har visat upp flera brister i det politiska ledarskapet. Han är politiskt oskolad och det märks. Han har blandat passivitet med en nonchalans mot dialogen med folket. Det är begripligt att han tvingats retirera från vissa utgångspositioner i sitt politiska program. Det måste alla franska presidenter göra men han har gjort det utan att komma närmare de missnöjda grupperna. Han förmår inte att skapa sympati för sin person och inte heller kan han övertyga fransmännen om att han står på deras sida. Han framstår för två tredjedelar av befolkningen som  främmande.

Frankrike är ett konservativt land. Förändringar tar tid. Det liberala tänkandet uppfattas av många som ofranskt. Macron har rätt i att landet behöver reformeras på en rad områden. Den nationella låsningen som rörelserna på politikens båda ytterkanter ägnar sig åt leder inte till annat än förstelning och försämring för medborgarna. I den meningen har Macron rätt. Han vill göra Frankrike modernare och han är dessutom ingen nyliberal. Tvärtom är han ju en ledare som fullföljer den monarkiska traditionen i landet med ett traditionellt starkt försvar av staten. Kanske är det detta som ändå  gör hans ledarskap så problematiskt. Han förenar en ledarroll som placerar honom långt ovanför vanliga människor medan hans politik är för teknologisk, för kylig och okänslig för medborgarnas nedärvda värderingar.

Donald Trump kan mycket väl förlora höstens presidentval i USA. Emmanuel Macron kan mycket väl vinna sitt val våren 2022. Om Trump vinner sker det med stöd av en majoritet amerikaner som gillar hans politik och ogillar motståndarnas, demokraternas. Vinner Macron blir det trots Macrons politik. Han kommer sannolikt att i en andra valomgång 2022 ställas mot Marine Le Pen. Fortfarande finns det djupt inne i hjärtat hos majoriteten en känsla av obehag att lyfta upp henne till landets viktigaste ämbete. Det skulle i så fall rädda Macron från samma smärtsamma förlust som Nicolas Sarkozy fick uppleva i valet 2012. Eller tvinga honom att göra som Francois Hollande inför valet 2017 ; välja att inte kandidera för en andra presidentperiod.