Lindbom på franska

Alla väntar in den 5 december och de aviserade strejkerna och demonstrationerna som sannolikt inleder ännu en konfliktfylld och våldsam vinter. Hur är det egentligen med detta märkliga land, Frankrike? Ett land med en tradition av politiskt våld och starka folkliga protester riktat mot den styrande klassen men som samtidigt överträffar de flesta grannländer i fråga om sublim tankeskärpa och intellektualism. Går detta ihop?

Västerlandet bygger på sin dualistiska filosofi från den klassiska grekiska tiden före Kristus. I Frankrike är dualismen särskilt påtaglig. Ont och gott, sanning och lögn. Det är som om dess egna postmoderna filosofer inte satt sin prägel på det filosofiska och politiska samtalet. Och när det gäller metoder för politisk verksamhet återfinner vi samma dualism; tanken och handlingen – i viss mening oförenliga.

Det bor en retoriker i nästan varje fransman. Alla har vi väl hamnat i situationer med fransmän som driver sina teser till hundra procent. De anser sig ha helt rätt och de tänker precis tvärtom mot någon annan. En debatt mellan två personer blir till en fråga om helt rätt och helt fel. Det förefaller som en självklarhet att även konstitutionen byggts för detta synsätt. I politiska val, som för övrigt handlar mer om personer än partier, finns det en andra valomgång där två strider om maktpositionen;  som president, ledamot av parlamentet eller borgmästare. Det är då som väljarna ska avgöra vem som har rätt uppfattning och vem som har fel. Det gives bara två alternativ.

Samma dualism finns mellan tanke och handling. En del av befolkningen deltar i eller värnar de politiska institutionerna. En annan del värnar i stället den politiska handlingen. Jag tänker då inte på  handling i meningen av det vardagliga slitet i en kommunal beslutande församling utan sättet att i demonstrationer och strejker påverka och  förändra maktbalansen inom politiken. Det vi kommer att bevittna i vinter är hur två olika befolkningsgrupper i samhället står mot varandra. Ibland kallas de för eliten och folket. Men det är inte riktigt sant. Det är en uppdelning som görs från de aktivister som hyllar gatans parlament och revolution och uppror som redskap för politisk förändring. Motsättningen står mellan dem i befolkningen som sätter sin tillit till politikens kraft inom etablerade institutioner och dem som misstror dessa organ för att bara gynna – eliten.

Frankrike har en så lång tradition av motsättningar mellan det konstitutionella och det revolutionära. Den franska revolutionen 1789 speglar detta på ett tydlig sätt. De första åren regerade de som trodde på nationalförsamlingen och majoritetsstyre med rättsliga lagar och regler. Sedan radikaliserades styret och blev till ett terrorvälde.

Den som tror att Frankrike i dag inte skulle kunna återuppleva en revolution bör inte vara för säker. Drömmen om ett förintande av rådande ordning finns hos somliga och kan delas av fler i tider av kris. Jag tänker på vänsterledaren Jean-Luc Mélanchon, en intelligent och ofta skarp analytiker av tidsandan men som också uttrycker sin sympati för en av de mest brutala revolutionsledarna på 1790-talet. Robespierre.

Tanke och handling går ihop, som hos Mélenchon. Den som drömmer om revolution kan självklart vara både intellektuell och klarsynt på många sätt men sätter ändå sitt hopp till direktaktioner och våld för att i vissa lägen förändra samhället. För de flesta inom fransk politik och för de flesta medborgarna är inte revolutionen ett alternativ. Men spänningen mellan dem som tror på handling och dem som tror på politiskt vardagsarbete inom gällande lagliga ramar finns där alltid till någon del. Dualismen lever i Frankrike på många olika nivåer.

Frankrike och Sverige har olika politiska kulturer. Det vet alla. Det visar sig inte minst genom val av ord. Vissa ord har en dålig klang i Frankrike men inte nödvändigtvis i Sverige. Det förklarar till en del Emmanuel Macrons svårigheter att nå popularitet i sitt eget land. Två sådana ord är kapitalism och globalisering.

Alla känner till att fransmän gärna strejkar och demonstrerar. Det är i ock för sig en sanning med modifikation. Det är framförallt vissa grupper som gör det; främst anställda inom den offentliga sektorn. Det är också illa ställt med organisationsgraden. Andelen anställda som tillhör ett fackförbund når inte ens upp till tio procent.

De som strejkar gör det däremot med kraft och deras aktioner påverkar samhällets fundamentala verksamheter. De som drabbas är i hög grad transporterna som ofta effektivt lamslår också övrig näringsverksamhet. Sjukhus och skolor drabbas ofta av olika aktioner, både demonstrationer och strejker.

Bakom de militanta aktionerna som i vissa lägen kan attrahera mycket folk, ibland hundratusentals demonstranter på gator och torg, finns de fackliga men också andra intresseorganisationer som stöder grupper som pensionärer, gymnasister och andra. De gula västarna är en organisation utan fast ledning men som kommunicerar mer horisontellt via sociala medier.

Alla dessa grupper och organisationer har ett gemensamt; deras politiska och fackliga synsätt präglas av ett starkt motstånd mot vissa företeelser som kapitalism och globalisering. En gång i tiden, fram till sent 1980-tal var kommunistpartiet starkt i Frankrike och bar dessa föreställningar. Detta parti har i det närmaste utraderats och dess väljare sökt sig till Nationell samling men det hindrar inte att föreställningarna levt vidare, nu i ett öppet främlingsfientligt parti. Nationell samling företräder just dessa åsikter som stöder stängda gränser, motarbetar frihandel och friare marknadsekonomi.

Frankrike har en lång tradition av statsreglerad ekonomi. Redan under den gamla regimen med enväldiga kungar på 1600- och 1700-talen fanns dessa tankar högst levande. De formulerades tydligast av Jean-Baptiste Colbert, finansminister under solkungen,  Ludvig XIV:s tid. För Colbert var marknaden underordnad staten. Affärsverksamheten skulle regleras av staten och staten skulle tjäna på den. Den fria kapitalismen som utvecklades i England har aldrig nått samma omfattning i Frankrike, inte ens i modern tid. Främst inom arbetarklass och lägre medelklass har det alltid funnits en stor skepsis mot fri företagsamhet. Småföretagen har främst fungerat som skrån. De medelstora företagen har snarare lyst med sin frånvaro och de största företagen har fått stödpengar av staten men också i viss utsträckning gått i dess ledband. Utlandsägda företag med verksamhet i Frankrike har betraktats med viss skepsis. De går inte att lita på. En dag flyttar de sin verksamhet till ett annat land och ställer arbetarna på bar backe. Så har många resonerat.

Emmanuel Macron är den första presidenten som tänker i nya, mer liberala banor. Inte heller han vågar uttala ord som globalisering i vetskapen om att det skadar hans image. Nu tänker de flesta redan att han är anfrätt – och inte så lite – av kapitalistiska och globaliserande tankar. Sannolikt är det hans koppling till bankvärlden genom sina år i Rotschildbanken som från början skadade hans rykte. En stor del av väljarkåren i Frankrike litar inte på en person med den bakgrunden om han dessutom genomför liberala reformer.

Fördömandena av orden kapitalism och globalisering är det som förenar Nationell samling med vänstern. Även en del konservativa inom Republikanerna ansluter sig till detta betraktelsesätt. Oppositionen i Frankrike ser annorlunda ut efter valet 2017. Macron har skapat en ny spelplan där han knäckt Socialistpartiet och provocerat fram en splittring av Republikanerna. Samtidigt har en annan sammansvärjning uppstått mot den sittande presidenten som inte går efter den traditionella linjen vänster-höger. Macron ser sig omsluten av antiglobalister från både vänster och höger. De kommer sannolikt inte att kunna regera ihop men i demonstrationerna och strejkerna under åren fram till nästa val kan de gemensamt bidra till undergräva presidentens förtroende.

Jag ordnade ett besök för en svensk studiegrupp på franska Socialistpartiets högkvarter i Paris. En fredag eftermiddag med tunga regnskyar i luften. Som det brukar se ut under denna del av året. Vi kom dit med chartrad buss, lämnade själva Paris för en förort i sydöst, tog oss genom ett kvarter som mest liknade ett industriområde. Vi passerade ett stort grossistlager där en jättelik långtradare krånglade sig in på en parkeringsruta. Vi rundade ett hörn med bussen och körde fram till partiets högkvarter.

Jag jämförde i minnet med det ståtliga huset på rue Solférino mitt i det välbärgade Paris, den byggnad som partiet ägde från 1980-talet fram till en kort tid efter katastrofvalet  våren 2017. Det var som att gå från ett slott till en lagerlokal. Nåja, partiet hade försökt göra det bästa av situationen. Stora glasfönster som släppte in det lilla ljus som naturen erbjöd denna gråmulna novembereftermiddag. Jag såg inte mycket folk i lokalerna. De flesta tjänstemän som fanns på rue Solférino har tvingats lämna sina anställningar av besparingsskäl.  I trappan upp till sessionssalen blickade fotografier av tidigare partiledare mot oss. En av dem var förstås Francois Hollande och han log på bilden. De andra farbröderna såg allvarliga ut. Deras ansiktsuttryck stämde bättre överens med den situation som partiet nu befinner sig i.

Den svenska gruppen fick ett mycket varmt mottagande. Tre personer presiderade i ena ändan av lokalen. Corinne Narassiguin, som är partiets andranamn vid sidan av partiledaren Olivier Faure, var en av de tre. Hon gav sig tid att svara på våra frågor. Hon bemödade sig om att inte vika undan när vi frågade om partiets kris och svårigheterna att återkomma till centrum av den politiska debatten i Frankrike. Hon var sympatisk, säkert duktig men ack; hela mötet kändes som om partiet befinner sig i en djup svacka. Hur är det ens möjligt att ta sig upp ur den och åter bli en relevant aktör vid sidan om den yttersta vänstern, Macron och extremhögern?

Socialistpartiet var sedan 1970-talet den ena av de två huvudaktörerna i fransk politik. Den andra var gaullisterna och övrig höger. Francois Hollande segrade i presidentvalet 2012 och i det därpå följande valet till nationalförsamlingen fick Socialistpartiet egen majoritet. Det var då, det. Hollandes mandatperiod ledde till en söndring inne i partiet med två falanger som inte kunde enas om den ekonomiska politiken. Hollande stod för en mer reformistisk eller socialliberal linje. De så kallade frondörerna representerade en annan falang, vänsterflygeln i partiet. Till slut valde Hollande att inte ställa upp för omval  som president 2017. Vänsterflygeln vann i medlemsomröstningen om ny presidentkandidat för partiet och det ledde till ett valresultat på 6 procent. Partiet tappade merparten av sin väljarkår. De flesta ministrar och andra ledande personer inom partiet flydde också. I dag ser vi ett parti med ett högkvarter i ett industriområde, inga pengar,få tjänstemän, få politiska ledarämnen och inget tydligt politiskt program. Följden av detta har också blivit än svagare opinionssiffror, för närvarande 4 procent, och utan genomslag i media.

Partiet har vänner. Den fackliga organisationen CFDT är visserligen politiskt obunden men känner sympati för den reformistiska, socialdemokratiska falangen inom Socialistpartiet. Tankesmedjor som Fondation Jean Jaurès står också partiet nära. Det saknas inte  intellektuella män och kvinnor som skulle kunna formulera ett nytt program för partiet. Men därifrån till att åter bli en kraft i politiken är steget långt. Partiet är klämt mellan vänsterpartiet La France Insoumise, de gröna och andra småpartier på vänsterkanten. Och Macron har lockat över ett stort antal av de tidigare så starka profilerna i partiet. Ett parti som nu har 4 procent i opinionen har också svårt att diktera villkor framför andra partier. Det är hög risk att Socialistpartiet fortsätter att befinna sig i marginalen. De måste kallt räkna med att fortsatt stanna kvar i industriområdet i förorten – utan pengar och utan makt.

Det har nu gått halva tiden av President Macrons mandatperiod. Det blir val igen i maj 2022 om inget oförutsett inträffar. De flesta väljarna förhåller sig kritiska till den nuvarande presidenten. Enligt en opinionsundersökning anser 62 procent att valet av honom 2017 var en dålig sak. Det innebär samtidigt inte att det finns ett alternativ. Han och Nationell samlings ledare Marine Le Pen ligger lika i mätningarna, strax under 30 procent med vänsterns ledare Jean-Luc Mélenchon på tredje plats med 13 procent. Högern och Socialistpartiet har för närvarande ingen kandidat som över huvud taget kan komma i fråga.

Den kände politologen Roland Cayrol menar att det svaga stödet för Macron mer är ett avvisande av politikerna i största allmänhet. Få tror längre att den politiska makten har förmågan att förändra villkoren för vanligt folk. Så har det för övrigt sett ut i minst tio år. De föregående presidenterna Nicolas Sarkozy och Francois Hollande var inte populärare. Ingen av dessa både lyckades heller vinna i ett omval. Hollande ställde inte ens upp.

Undersökningar som gjorts nyligen visar också att Frankrike verkligen är uppdelat i två skikt av befolkningen. Enkelt uttryckt mellan dem som har pengar kvar när månaden går mot sitt slut och dem som inte har det. Den allt överskuggande frågan är faktiskt inte invandringen utan köpkraften. Den har inte heller förbättrats under Macrons trettio månader vid makten. Arbetslösheten har sjunkit och tillväxten ökar försiktigt men det märks knappt i människors plånböcker.

Utifrån ett traditionellt vänsterperspektiv borde ju väljarna vända sig vänsterut och eftersöka socialistiska ledare som lovar rättvisare skatter och en starkare stat som fördelar tillgångarna mer rättvist. Men så fungerar det inte. Vänstern i form av  rörelsen La France Insoumise ger ingen tydlig samhällsvision eller lyckas inte presentera den på ett begripligt sätt. Många människor efterfrågar mer nationalism och mer politisk styrning men de flesta som tänker i de banorna hittar snarare svaren hos Marine Le Pen.

Jag tror inte att vänsterns misslyckande beror på att den inte angriper invandrarna och muslimerna och hur skulle den kunna göra det med tanke på att en stor del av invandrarna röstar på Mélenchons rörelse La France Insoumise. Men var fjärde fransman anser att en muslims värderingar inte stämmer med den franska republikens. Det finns säkert utöver denna siffra ytterligare en stor andel väljare som tänker i liknande banor. Vänstern i den mer radikala tappningen har helt enkelt inte stöd av mer än maximalt 15 procent av väljarkåren och möjligen en större andel bland soffliggarna.

Vänstern som ett övergripande begrepp har också ett annat problem. Dels är den splittrad på flera partier men dels styrs styrs den i huvudsak av ledare som representerar en mer urban vänster. Den angriper gärna Macron för att inte vara tillräckligt miljömedveten och har en mer generös inställning i invandringsfrågan än många andra partier. Stora delar av den folkliga opinionen i Frankrike känner mer samhörighet med industrialismen, försvarar med hetta bilen som transportmedel och misstror klimatförespråkare och kulturradikaler. Marine Le Pen kan därför stå med öppna armar och hämta hem en stor del av arbetarklassens väljare. Det gamla franska kommunistpartiet var verkligen ett arbetarparti. När det började sin kräftgång på 1980-talet stärktes Nationella fronten i motsvarande grad. Så har det fortsatt. Fransk politik är i den meningen logisk.

Fransmän har av tradition haft ett stort förtroende för politiken. Orsaken är att staten under långliga tider dominerat reformarbetet inom områden som arbetsmarknad, lönebildning och den sociala sektorn. Fackföreningarna strejkar i första hand mot regeringen, inte näringslivets ledare. Medborgarna ser staten som garanten för välståndet. När tiderna blivit sämre rent ekonomiskt är det presidentens fel. Det finns två begrepp som få fransmän uppskattar men heller inte förstår sig på; kapitalism och liberalism. Till detta ska nu läggas begreppet globalisering. Macron kopplas ihop med dessa begrepp. Inte konstigt att han är impopulär hos dem vars pengar inte räcker månaden ut. När han borde dela ut rättvist av landets överflöd och gynna det franska ägnar han sig åt frihandel istället. Ingen president har varit så liberal som han och för det straffas han i opinionsundersökningarna.

Men, som sagt, det finns de som uppskattar hans politik och tror att hans liberala idéer är nödvändiga för att reformera landet. De finns i städernas medelklassområden och representerar högt räknat en tredjedel av väljarna. Och när det kommer till nästa presidentval och Macron ställs mot Le Pen i en andra valomgång kan han räkna med ytterligare 20-30 procent som är illiberala men som ogillar Le Pens migrationspolitik. Så kan det mycket väl bli i ett presidentval där vänstern är svag liksom den demokratiska högern. Frankrike är ett splittrat land och lär så förbli under överskådlig tid.