Lindbom på franska

Jag bor i en del av det tjugonde arrondissemanget i Paris. Här hyr jag en liten lägenhet de flesta gånger jag besöker stan. Paris är en stor stad och indelat i tjugo arrondissemang men oändligt många fler små kvarter. De är ofta grupperade kring ett torg. Gator strålar ut från torgen och så finns det ofta en liten park också i närheten. Dessa kvarter har olika karaktärer, allt från de eleganta i främst västra delen av stan och de mer folkliga i den östra.

Tjugonde arrondissemanget är definitivt en folklig del av stan men även här skiftar kvarteren till sin karaktär. I mitt kvarter pågår en försiktig gentrifiering. Det finns fortfarande delar inne i Paris som är helt präglade av invandrare från Nordafrika eller Afrika söder om Sahara. Men dessa invånare trängs allt längre ut mot periferin och mot förorterna.

I det kvarter där jag håller till kan jag vid varje besök se en liten förändring för att tillmötesgå det allt större antal akademiker och mer välbeställd medelklass som flyttar in. För några månader sedan öppnade en bokhandel i huset bredvid. Bokhandeln är en företeelse som tack vare fasta bokpriser lever ett gott liv i Frankrike men det är ett tecken i gentrifieringsprocessen att den nu ersätter en affär som sålde krimskrams. Jag går in i bokhandeln och handlar så mycket jag orkar för att stötta de två män som startat den. Här finns som i alla välsorterade bokhandlar i Frankrike ett stort antal böcker om politik och litteratur. Vill du läsa Platons dialoger eller filosofer som Descartes behöver du inte leta länge i hyllorna. Allt som en självmedveten fransk intellektuell behöver kan hen hitta i denna bokhandel.

Det som gör kvarteren i Paris så speciella och annorlunda mot de stockholmska är att de innebär mötesplatser. Javisst, vi har kaféer i dag i Stockholms innerstad och på vissa ställen i stan finns småaffärer. Men stockholmaren lever inte i sina kvarter. Stockholmaren går från en punkt till en annan. Det fysiska området är ingen social sfär. Här i Paris knyts det hela tiden kontakter mellan butiksfolket och de boende och ibland mellan de boende som möts på uteserveringen eller börjar prata med varandra inne hos slaktaren. Allt kan hända. De flesta mötena är rapsodiska och leder ingen vart, kan man tycka. Det är också meningen. Ingen ska känna att man nödvändigtvis måste bjuda hem den man pratat och skrattat med på ett kafé i närheten. Det är en del av det sociala livet i parisiska kvarter. Men du känner dig aldrig ensam. En kvinna som flyttade till Marseille efter fem år i ett kvarter i Paris sa: ”Jag kommer inte att sakna mina vänner i Paris. De kommer jag att behålla kontakten med. Men jag kommer att sakna damen i blomsteraffären, kyparen på det lilla brasseriet på hörnet, slaktaren, paret i ostaffären. Efter fem år har jag skaffat mig ett helt nätverk i kvarteret och en social relation med så många att jag sörjer att jag flyttar därifrån.”

Jag förstår henne precis. Det kan gå flera dagar utan att jag har ett möte med någon i Paris. Men jag är aldrig ensam. Jag går ut och handlar och jag möter alla dessa butiksinnehavare och butiksbiträden i alla de små affärerna som finns i kvarteret. Mannen i vinaffären beklagade uppriktigt att jag inte skulle återvända till Sverige för ett tag. Det är inte säljarens smicker mot en kund som betalar för dyra viner med höga påslag per flaska. Nej, det finns en social sida av småföretagsamheten som är självklar. Han vill förstås överleva på att sälja sina franska viner – och bara franska viner – men för honom är det viktigt att vara en del av kvarterets sociala sammanhang.

Paris kan visst vara en kall och hård stad. Det är tveklöst så. Samtidigt fångas människor upp av sina lokala miljöer. Parisarna har en social begåvning att tala med varandra. De ser också varandra. Den jag möter på gatan brukar i allmänhet möta min blick. Det gäller faktiskt också i metron. Jämför det med tunnelbanan i Stockholm.

Jag är tacksam mot det kvarter där jag vistas delar av året. Jag är tacksam mot de människor som bryr sig om varandra, som talar med varandra. Och som ser varandra i ögonen!

Det franska folket har under ett par månader bjudits in av President Macron till en stor nationell dialog kring olika samhällsfrågor. En form av direktdemokrati som presidenten introducerat som ett svar på de gula västarnas revolt. Om en vecka avslutas dialogen. Hur kommer han att behandla alla kommentarer som nu flutit in till Elyséepalatset?

Det finns några preliminära siffror på befolkningens engagemang i denna nationella dialog. Det har hållits cirka 8 500 möten i landet där människor fått uttala sin åsikter i politiska frågor och dessa har noterats och skickats in till presidentens kansli. Totalt uppgår antalet förslag till politiska åtgärder till 1,5 miljoner. Någon har till och med räknat fram det totala antalet ord: 67 miljoner.

Några frågor måste ställas. Den första är om denna form av direktdemokrati som nu genomförts runtom i landet blivit lyckad. ’En procent av befolkningen lär ha deltagit på något sätt i denna dialog. För den politiska makten har den varit lyckat. Under denna period har det öppna upproret i landet lugnats ner. Många medborgare har uppfattat att presidenten sökt hitta en väg till medinflytande som varit mer konstruktiv än de demonstrationer som upprepats i flera franska städer lördag efter lördag. Macron må ha en ärlig vilja att lyssna på sitt folk men han har i alla händelser skapat en lugnare atmosfär i sitt land genom dessa samtal. Denna lördag demonstrerade 7 000 gula västar och den siffran ska jämföras med 280 000 under de första veckorna.

Macron har själv varit ute på dialogmöten ett tiotal gånger och lyssnat på medborgare och förtroendevalda i olika delar av landet. Varje möte har pågått mellan fyra och sex timmar. Han har ansträngt sig att lyssna även om han ibland haft svårt att tygla sitt behov av att själv lägga till rätta. Uppenbarligen har dessa möten stärkt hans ställning som också visat sig i ett höjt opinionsstöd för honom.

Blev dialogen lyckad för medborgarna? Den frågan måste kopplas till en annan fråga, nämligen vad som kommer att hända när dialogen avslutas om en vecka. Det råder ingen tvekan om att många människor givit många svar på olika frågor. En central fråga för fransmännen handlar om skatter. Emmanuel Macron har i princip sagt att han inte tänker återinföra förmögenhetsskatten. Det kommer att reta många väljare som kommer att se hans hårdnackade inställning som ett bevis på att han föredrar bankdirektörer framför vanligt folk. Han vet att han skulle skapa minst lika stor besvikelse om han gick ifrån sitt löfte på den punkten. Han behöver fortsatt stödet från den övre medelklass och överklass som absolut inte vill se någon skatt på kapitalet.

Hela skattesystemet i Frankrike är ett lapptäcke med tusentals olika regler och undantag. Rycker han i en tåt så tillfredsställer han vissa men gör sannolikt fler missnöjda. Han lär försöka genomföra vissa skattereformer som symboliskt verkar i riktning mot ökad rättvisa men ändå inte retar upp dem som sitter med högre inkomster. Han vet också att den delen av befolkningen som kräver högre skatter för de rika och lägre för de fattiga utgår från ett strikt rättviseperspektiv. Macron som styr ett stort land i EU med en marknadsliberal agenda måste bedöma skattepolitiken också utifrån andra aspekter.

Det stora problemet med hela dialogen och med direktdemokratin kan formuleras i tre delar. Den första är att människor sällan har ett helhetsperspektiv på ett politiskt ämne som skatterna. Det andra är att olika grupper i samhället har olika intressen och argumenterar utifrån det egna intresset. Och för det tredje: Emmanuel Macron är själv lika bunden som hans väljare. Han är bunden till sina egna väljargrupper i landet och till skilda aktörer globalt.

Emmanuel Macron måste inom rimlig tid ge ett samlat svar på de 1,5 miljoner åtgärdsförslag som kommit till honom från franska folket under den nationella dialogens två månader. Detta svar ska alltså innehålla åtgärder från hans sida som svarar mot de förslag som har ett kraftigt stöd från många deltagare i dialogen. Det blir hans första huvudvärk. Han ska vidare koppla dessa förslag till sin övergripande politiska vision och program för de kommande åren. Och så vill han helst hitta valvinnande förslag som hjälper honom att göra ett bra resultat i EU-valet den 26 maj. Om han klarar detta har han bevisat att han är en skicklig politiker. Hur det än går lär han tveka innan han gör om denna typ av direktdemokratisk dialog.

De gula västarna kommer att genomföra en stor demonstration den 16 mars. De är emot dialogen som sådan. De tror inte på Macrons politik och de vill helst att han tvingas avgå. Ju förr, dess bättre. Kommer de att kunna samla stora skaror på gator och torg den 16 mars? Kommer de att kunna sätta käppar i hjulet för Macron i valkompanjen till EU-parlamentet och blir det en fortsättning av upproret även i vår? Det är frågor som nu ställs och som blir avgörande för hur Macron ska klara fortsättningen av sin presidentperiod.

Det talas om högt tonläge i den svenska politiska debatten. Nja, jämfört med till exempel Frankrike känns våra meningsutbyten ganska milda. Två journalister har kommit ut med en bok med titeln Tueur et le Poète. Det kan översättas med ”Mördare och poet”. Boken handlar om Emmanuel Macron.

Det handlar om två erkända och uppskattade journalister, Nicolas Domenach och Maurice Szafran som rör sig i en genre där de kan räkna in många kollegor. Det ligger alltid ett antal böcker om de mest namnkunniga aktuella politikerna på bokhandelsdiskarna. Och bokhandlare finns det gott om i Frankrike. Med fasta bokpriser är det ingen mening med att köpa böcker på internet. Det är alltid samma pris. Och roligare att kunna botanisera i butiken, prata med kunniga expediter och gå på författaraftnar.

Titeln på Domenachs och Szafrans bok som säljer bra – 40 000 exemplar enligt senaste uppgift i tidningen L´Obs – är en hygglig sammanfattning av hur människor ser på den nuvarande presidenten. De flesta är kritiska trots att hans popularitetssiffror gått upp en del under årets första månader. Ungefär trettio procent av väljarna ger honom ändå i huvudsak sitt stöd. Han låg kring tjugo procent i slutet av förra året. Men bilden är ändå densamma.

Macron – en mördare. Det är ju en fruktansvärd beteckning på en man som i många länder utanför Frankrike framstår som kanske den enda ledaren i västvärlden med en öppen och liberal hållning när land efter land får ledare som tillhör nationalistiska partier eller en hård höger. Alla fransmän beskriver honom heller inte på det sättet. Han mördar inte folk men han motarbetar folket. Så säger många. Han tar inte hänsyn till vanliga människors svåra ekonomiska läge. Han har andra allierade; storfinansen och eliten i allmänhet. Han är också så motbjudande i mångas ögon därför att han styr landet som en envåldshärskare. Han utnyttjar konstitutionens stora befogenheter för presidenten att helt enkelt fatta beslut som normalt borde behandlas och röstas om i den lagstiftande församlingen. Han lyssnar ibland på folket men gör det på ett manipulativt sätt. Den stora nationella dialogen som han startade i början av året som en följd av krisen med de gula västarna är ett exempel på att ställa frågor som bara han själva är intresserad av. Han driver sin liberala ekonomiska politik för de rika och struntar helt i hur merparten av fransmännen har det och kommer att få det.

Så tänker verkligen oerhört många fransmän och de tänker inte bara sådana tankar i all stillhet i sina hem under lampans sken. Många är djupt förbittrade, rasande och vill ha honom avsatt. För många fransmän är Macron inkarnationen av allt ont; USA, kapitalism och globalisering, folkförakt, toppstyrning, gynnande av elitens ekonomiska intressen.

Men poeten då? Jo, Domenach och Szafran menar att Macron pendlar mellan att vara bankernas och de ledande klassernas företrädare och den som i sina tal och inte minst i sin bok Revolution som kom ut före valet 2017 lyfter den mänskliga sidan i livet. Han är en humanist med stor kunskap i filosofi och litteratur. Han läser mycket och han låter sig inspireras i sina tankar av den västerländska civilisationens visdom och klokskap. Problemet är att han inte är en hårdför typ som låter sig påverkas av vad han läser utan att han agerar som två karaktärer. Han förvandlas från Dr Jekyll till Mr Hyde. Han går alltså inte att lita på. Han är både skoningslös och inkännande men aldrig samtidigt.

Varannan fransman enligt de senaste opinionsundersökningarna tycker att de gula västarna har gjort sitt och borde sluta demonstrera på lördagarna och fortsätta att utsätta butiker men också enskilda för våld och skadegörelse. Macron har i någon mening vunnit en del av detta slag som han utkämpat mot denna oppositionella rörelse. Men det betyder inte att fransmännen tar honom till sitt hjärta. Tvärtom. Och han lär fortsätta att vara illa omtyckt hos de flesta.

Bilden av Macron som den målas upp i vida kretsar är verkligen så överdriven och så förenklad. Bilden är sann i så måtto att den kan förklaras av de sekellånga sociala motsättningarna i det franska samhället. Macron provocerar också mer än andra ledare. Han har försänkningar i fel miljöer för stora delar av franska folket. Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy vadade i skumma affärer men var grabbar som kunde klappa en åsna på huvudet på den årliga jordbruksmässan så att det såg trivsamt ut. Särskilt Chirac var bra på det. Hollande var en tönt för många och oduglig men ändå en vanligare fransk typ. Antisemitismen som nu sticker fram sitt fula tryne på vissa ställen som i de gula västarnas demonstrationer kan kopplas till Macron. Bilden av juden som inte är lojal mot den franska nationen utan mot en kosmopolitisk konspiration överensstämmer med Macron som dels arbetat i Rotschildbanken och där skaffat sig en rejäl förmögenhet och dels förvarar frihandel och fri rörlighet av människor och tankar. Kopplingen mellan Macron och antisemitism ska inte överdrivas men heller inte underskattas i betydelse. Marine Le Pen och andra som vill stänga gränserna och uttrycker hat mot kapitalismen och migrationen är för många mindre stötande än Macron som försvarar de mänskliga rättigheterna och öppenheten men uppfattas som i någon mening antifransk.

Det går aldrig att skriva samtidshistoria och bli trovärdig. De böcker om Macron som nu ligger ute för försäljning har alla ett närsynt perspektiv, av naturliga skäl. Det ska bli spännande att se hur Macron beskrivs i valrörelsen 2022 och framförallt sedan han avgått. Just nu säljer en bok om honom med titeln ”Mördare och poet” riktigt bra.

Edouard Louis är en lysande författare som i några böcker, särskilt i sin debutroman, beskrivit sin uppväxt som homosexuell i ett arbetarhem i ett område med hög arbetslöshet i Picardie, i norra Frankrike. Nu har han snarare utvecklats i riktning mot populism genom ett rasande angrepp på landets politiska ledare.

Populism används ofta som begrepp för att definiera personer och grupper med ståndpunkter som förenklar politiska skeenden och lösningar som är komplicerade. Framförallt de högerextrema rörelserna i Europa som Rassemblement national (tidigare Front National) i Frankrike har räknats dit. Men det finns också en växande vänsterpopulism. De gula västarna är visserligen en proteströrelse men har också fått drag av enkel retorik med enkla lösningar på samhällsproblemen.

Populisten kan vara smart och inte minst strategiskt skicklig i att driva politik. Edouard Louis är inte politiker men uppenbarligen extremt begåvad. Men han använder ett populistiskt grepp när han i sin senaste bok definierar ett antal politiska ledare som ansvariga för sin pappas förtidiga död. Han nämner förstås Macron men också Hollande och Sarkozy. Till de attackerade ledarna hör också Martin Hirsch, en av Sarkozys medarbetare och skaparen av socialbidragssystemet RSA som är ett bidrag på mycket låg nivå som det egentligen inte går att leva på.

Det är förstås alltid tacksamt att hänga ut personer som ansvariga och inte närmare bry sig om att resonera kring ett system som inte fungerar. Delar av befolkningen i Frankrike har plågats av strukturomställningar på senare år. Bönder har tvingats lämna sina gårdar och hamnat i trista förorter till städer. Arbetare ha blivit arbetslösa genom uppsägningar från industrijobb. En dåligt organiserad vuxenfortbildning leder till permanent arbetslöshet för många.

Det är alltså sant att personattacker ger retoriska poäng, kortsiktigt. Men dessa attacker på politiska ledare, ofta med argument som är orimliga i sin brutalitet, höjer samtidigt temperaturen och skapar precis det som många i dag anser vara utmärkande för Frankrikes politiska läge; en ännu starkare motsättning mellan elit och folk. Det är begripligt om utsatta människor lockas att tolka världen i denna dikotymi men ska också människor som befinner sig i privilegierade positioner spä på raseriet? Är det rimligt att en person som Edouard Louis med så mycket respekt i vida kretsar öppet hetsar mot flera av landets högsta politiska ledare med anklagelsen att de ”dödat hans far”. Edouard Louis tar ett steg längre i att skärpa spänningarna mellan grupper i samhället, ett steg som knappast leder rätt.

Populismen går hem i dag i många länder i Europa. I Frankrike har den stärkts efter Macrons makttillträde. Före valet 2017 fanns en vänster som styrdes av ett reformistiskt Socialistparti med regeringsvana. Francois Hollande och hans socialistiska regering styrde 2012-17 medan Vänsterpartiet under Jean-Luc Mélenchons ledning var en mindre och relativt maktlös gruppering till vänster. Republikanerna var det stora högerpartiet och även om Marine Le Pen kom till andra valomgången i presidentvalet 2017 var det mer på grund av Francois Fillons trassliga affärer än på egen kraft. Macrons rörelse slukade halva republikanska partiet och nästan hela Socialistpartiet. Kvar finns i dag det aggressiva och bitvis rent populistiska La France Insoumise och en alltmer högljudd extremhöger, dessutom ackompanjerad av en ytterligt konservativ ledning för Republikanerna.

Den franska debatten präglas i dag i hög grad av förenklade resonemang. Macron skulle skapa ett nytt och dynamiskt ledarskap. Istället ledde hans seger i valet till framväxten av en vulgär opposition och av rörelsen gula västarna. Den senare rörelsen har dessutom börjat få obehagliga drag av våld och antisemitism.

När populismen får ökat utrymme hos de ledande politiska aktörerna kommer förstås också debatten att bli lidande; alltmer förenklad och förgrovad. Medierna står hjälplösa om de vill analysera och nyansera. De sociala medierna får ytterligare slagsida åt misstro och raseri och tar mer plats i den så kallade politiska debatten.

Det finns anledning att följa vad som händer fram till nästa presidentval i Frankrike. Redan EU-valet i maj kan bli en rysare för den som oroar sig för ökade spänningar mellan grupper i samhället och för starkare ytterlighetspartier vid makten.

Igår tisdag genomfördes demonstrationer mot antisemitismen på en rad platser i Frankrike. I Paris samlades människor på Place de la République. Uppskattningsvis rörde det sig om cirka 20 000 demonstranter. President Emmanuel Macron begav sig tidigare samma kväll tillsammans med talmännen för senaten och nationalförsamlingen till minnesplatsen om förintelsen i Marais. Presidenten kommer ikväll att tala inför Crif, sammanslutningen av olika judiska organisationer i Frankrike om nödvändiga åtgärder från statens sida för att komma tillrätta med den växande antisemitismen. Det senare är en mycket svår uppgift att lösa. Ingen har hittills kunnat ge några självklara svar på den frågan.

De senaste dagarnas antisemitiska aktioner har chockat stora delar av Frankrike. Hakkorset har ritats på judiska gravstenar och på andra ställen. Ordet Juden har ritats på ett fönster till ett bageri ägt av judar. Filosofen Alain Finkielkraut som stod och tittade på de gula västarnas kortege i centrala Paris i lördags blev verbalt antastad av demonstranter som skrek ord i stil med djävla smutsiga sionist.

Det är förstås en oerhörd lättnad att det officiella Frankrike på ett tydligt sätt och i enighet bland partierna ställer upp och fördömer de antisemitiska hatbrotten och det antisemitiska hatet. Även Marine Le Pen tar avstånd och även om hon inte bjudits in till demonstrationen igår kväll ändå genomförde en egen markering med några av sina närmaste. Det finns självfallet en stark opinion i landet för alla medborgares lika värde. I republikens namn, som det heter i Frankrike, ska alla behandlas på samma sätt vad gäller de grundläggande mänskliga rättigheterna. Emmanuel Macron är en av de starkaste försvararna av dessa liberala och demokratiska värden. För honom är också antisemitismen något i absolut mening vidrigt och omänskligt.

Det som väcker oro är ändå att detta är en officiell linje och det är en hållning som representeras av flertalet fransmän men långt ifrån alla. Det är inte heller någon liten minoritet som uttrycker tankar och uppfattningar som kan mer eller mindre kopplas till antisemitism. För att ta ett exempel anser 22 procent av fransmännen att det finns en sionistisk komplott i världen och att 36 procent av Le Pens väljer säger samma sak. Det är också anmärkningsvärt att nästan hälften av de hatbrott som utfördes under 2018 riktades mot judar. Judarna representerar trots allt en knapp procent av den franska befolkningen. Utöver dessa siffror är det alldeles uppenbart att en hel del av den kritik som riktats mot Macron under de senaste månaderna har kopplat honom till det judiska. Hans år som bankdirektör på Rotschildbanken är ett exempel. Det är inte heller bara ett uttryck för antikapitalism att de mer hårdföra av de gula västarna i hög utsträckning attackerat banker med olika tillhyggen. Kopplingen mellan Macron, banker, judar är uppenbar. Åter rör det sig om tankar kring judarnas roll som regissörer av den globala finansmaktens attacker mot vanligt, fattigt folk.

I diskussionerna här i Frankrike om de senaste dagarnas antisemitiska tilltag har frågan om de sociala mediernas roll också kommit upp. Här flödar hatet i allmänhet. Här sprids lögner och fördomar. Här förekommer en rad attacker mot judar. Det är inte försumbart. De sociala medierna blir plattformen för kunskaps- och informationsspridning i breda folkliga sammanhang. En missnöjd gul väst i en mindre stad eller by i Frankrike har ofta mindre tilltro till vad som sägs i nationella tv-kanaler än vad som sprids på nätet.

Antisemitismen har alltid funnits i Frankrike. Vi kan påminna om Dreyfusaffären, om attackerna mot ministerpresidenten Léon Blum som var jude och som rent fysiskt också blev attackerad av representanter för den högerextrema Action francaise på 1930-talet. Vi kan påminna oss om kollaboratörerna i Vichyregeringen under Hitlers ockupation av Frankrike. Nationella fronten med grundaren Jean-Marie Le Pen har haft klara antisemitiska drag och bland annat förnekat omfattningen av förintelsen av judar under andra världskriget och kallat det för en parentes i historien.

Frankrike är delat i denna så centrala demokratiska fråga. Det finns inte heller några självklara svar på hur landet ska komma tillrätta med detta spöke. Utbildning i skolorna – var femte ung fransman mellan 18 och 21 år känner inte till förintelsen – är ett svar, hårdare lagar ett annat. Alla vet hur svårt det är. Ikväll kommer Emmanuel Macron när han talar inför den judiska samarbetsorganisationen Crif att försöka ge några förslag till åtgärder.