Close
Enter your
text here

Politik

Han är ju ändå vår påve…
 Han är ju ändå vår påve… 150 150 Tomas Lindbom
By:

Frankrike är ett land som styrs enligt republikens idéer om stark åtskillnad mellan stat och kyrka. Ingen religionsundervisning överhuvudtaget i de statliga skolorna. Religion är en privatsak och förpassas till hemmen och gudstjänstlokalerna.

Som alla andra principfasta åskådningar så krackelerar förstås också denna sekulära hållning men det är en annan historia som jag får ägna mig åt i en senare text på denna blogg. För dagen handlar det om debatten i Frankrike om påvens uttalanden i frågor om sexualitet och i förhållande till kardinaler som förminskar förintelsen under andra världskriget.
Den katolska opinionen i Frankrike tillhör förmodligen Europas liberalaste men katolikerna är samtidigt färre och mindre inflytelserika i samhällsdebatten än i länder som Spanien, Italien och Polen. Jag får ibland intrycket att kyrkan spelar en mindre roll här än i Sverige. Kyrkan är en plats för de troende och utanför den kretsen spelar den opinionsmässigt en blygsam roll.
I senaste numret av Le Nouvel Observateur uppmärksammas den radikala katolska opinionen. Prästen Jacques Mérienne säger: “Lekmännen tar makten bit för bit. Basen i den katolska kyrkan rör på sig”. För liberala och radikala katoliker är påvens senaste uttalanden komplicerade.
Alla har uppmärksammat att Vatikanen ständigt driver åt höger sedan det andra vatikankonciliet på 60-talet. Nu befinner sig den officiella positionen så långt från vanliga europeiska och amerikanska katoliker att den inte längre går att överbrygga. Benedictus XVI är, säger en av de inflytelserika franska forskarna av modern katolicism, en akademiskt lärd person som tolkar livet utifrån dogmer och intellektuella resonemang. Vatikanens hållning i dag har snarare fjärmat sig från den relationella teologin som på samma gång stärker sin ställning i vissa andra kyrkor som den skandinaviskt-lutherska och gör dem mer attraktiva för vanliga människor.
Den radikala katolska opinionen i Frankrike bryts mot den mer traditionella som många troende tillhör. Några gudstjänstbesökare i en kyrka i Paris uttalar sig inför TV-kamerorna efter en mässa. “Han är ju ändå vår påve”. säger en man. “Han är en lärd man”. säger en annan. Åsikterna bryter sig men kvar står frågan: Hur länge kan en åldrad man, omgiven av några andra lika åldrade män, ogifta och avskurna från vanliga människors vardag, styra en kyrka som ska kallas världsvid och med rollen att skänka stöd och tröst och andlig och politisk vägledning? Om det är sant att basen i den katolska kyrkan, de kristna människorna, börjar röra på sig vore det verkligen ett friskhetstecken.
Den franska krisen förvärras
 Den franska krisen förvärras 150 150 Tomas Lindbom
By:

Igår gick löneanställda och arbetslösa inom både privat och offentlig sektor ut på gatorna i hela Frankrike. Polisen räknade med 1.3 miljoner demonstranter medan de fackliga organisationerna uppskattade antalet till 3 miljoner – uppskattningsvis i alla fall fler än vid den första demonstrationsdagen mot krisen i januari. Krisen fördjupas för varje dag. Nya otäcka siffror läggs på bordet och människorna känner helt uppenbart en stor oro.

Den franska fackföreningsrörelsen intar en annan attityd än den svenska. Dels använder den gatan som maktinstrument. Dels kräver den fler och starkare åtgärder av regeringen än den svenska. Här handlar det inte om lönesänkningar för att rädda jobben utan om löneökningar för att rädda de anställdas privatekonomi. Regeringen kan ju också lägga förslag om ökning av den statligt reglerade minilönen, den s k smic. Fackföreningsrörelsen med den politiska oppositionen i släptåg är på offensiven.
Premiärminister Francois Fillon sa i TV igår kväll att han inte planerar fler insatser för att minska krisens verkningar. Han hänvisar till de 26 miljarder euro som utlovades i december och de mindre stödresurser på 2.6 miljarder euro som presidenten lovade särskilt utsatta grupper i ett TV-tal i februari. Dessa insatser måste få verka innan regeringen eventuellt går vidare, säger premiärministern.
Regeringen presenterar i dagarna nya mörka siffror. Recessionen fram till halvårsskiftet 2009 beräknas till 2.9 %. Regeringen räknar också med att cirka 330 000 personer får lämna sina jobb under första halvåret. Statsbudgeten har sedan tidigare ett så svårt underskott att frågan ånyo kommer upp i EU för anmärkning.
Det finns röster som varnar för ett nytt 1968. Regeringen har all anledning att vara orolig. Kriser i Frankrike leder inte sällan till rejäla bataljer och hård konfrontation. IF Metall lär inte få gehör i dag om de åker ner till Paris och inför sina fackföreningskollegor CGT, FO och CFDT pläderar för lönesänkningar och samverkan med arbetsgivare och regering.
Utbildning som distanserar
 Utbildning som distanserar 150 150 Tomas Lindbom
By:

I fransk högre utbildning ingår ett antal s k grandes écoles. Det rör sig om statliga elitskolor med extremt tuffa inträdesprov. Elitskolorna som formar unga människor till ledande befattningar främst inom den prestigefyllda statsförvaltningen.

Den högsta av alla är L´école nationale d´administration (ENA) som är en inträdesbiljett till de riktiga statliga toppjobben, inklusive politiskt ledande positioner.  Jacques Chirac var en énarque som det kallas liksom förre premiärministern Dominique de Villepin. Däremot är Nicolas Sarkozy inte énarque utan bara (!) advokat. Han har också framtonat som mer folklig än tidigare presidenter, inte minst genom sitt sätt att dua och låta sig duas av vanligt folk.
Den som tror att socialistpartiets ledare inte har gått igenom ENA tror fel. De är snarare fler. Ségolène Royal och hennes förre man och tidigare generalsekreteraren i PS, Francois Hollande träffades under studietiden. Nuvarande PS-ledaren Martine Aubry är också énarque.
Det är naturligtvis inte fel att vara välutbildad men de franska elitskolorna skapar ett påtagligt avstånd mellan de politiska ledarna och det folk de ska tjäna. Det sas om förre premiärministern Alain Juppé att han åkte limousine redan som elev på ENA. Förmodligen en skröna men det säger en del om hur människor i Frankrike ser på sina ledare.
Elitskolorna har tillkommit för att demokratisera Frankrike och det är en av de mer märkliga tankespåren i franskt samhällstänkande. Enligt rådande uppfattning uppfylls demokratin om alla har rätt att gå en utbildning och ingen avstängs från ett arbete på grund av kön och social bakgrund. Den som däremot undersöker vilka elever som studerar vi elitskolorna kan konstatera att praktiskt taget alla studenter kommer från överklass eller övre medelklass och upptagningsområdet är till största delen de välbärgade områdena i huvudstaden. Det var inte meningen men som vanligt räcker inte den liberala modellen om samma formella chans för alla för att skapa verkliga förutsättningar för demokrati.
De franska socialisterna i kris (1)
 De franska socialisterna i kris (1) 150 150 Tomas Lindbom
By:
Nicolas Sarkozy finns överallt. Han dominerar fullständigt den franska politiska scenen. Frankrike har haft fler fulländade maktspelare som ledare men frågan är om inte den nuvarande presidenten slår dem alla.
Det är inte förvånande att oppositionspartierna har problem. Sarkozy har ju också lyckats locka över flera av vänsterns starkaste politiker som nuvarande utrikesministern Bernard Kouchner. Det högerextrema partiet Front National med Jean-Marie Le Pen i ledningen föll ihop i spillror vid senaste valet till nationalförsamlingen. Socialistpartiet faller nu ihop så att säga av egen kraft.
Socialistpartiets nya generalsekreterare heter Martine Aubry. Hon valdes med minimal majoritet vid en medlemsomröstning i november förra året. Detta val som av många ifrågasätts på rättsliga grunder föregicks av en offentlig holmgång mellan ett antal kandidater. Maken till pinsamma personstrider har inte ens Frankrike sett på många år.
Partiet är splittrat mellan olika falanger som alla har sin egen ledare. Fransk politik fungerar så. Partier och partifraktioner är underordnade de politiska ledarna. De ideologiska skiljelinjerna inom socialistpartiet bär följaktligen ledarens namn. Här finns aubryanhängerna, royalisterna (!) som följer Ségolène Royal, les strauss-kahniens som består av den falang som ansluter sig till nuvarande chefen för Internationella Valutafonden, Dominique Strauss-Kahn och så falangen kring Paris borgmästare Bertrand Delanouë.
Striden är inte på något sätt över i ock med att Martine Aubry valts till generalsekreterare. Den som säger att vi måste koncentrera oss på att slå Sarkozy i nästa val istället för att bråka internt får visserligen beröm för sin ädla hållning men ingen bryr sig om det i praktiken.
Franska socialistpartiet ger den politiskt intresserade allmänheten mycket intressant stoff till kremlologiska analyser och till gråt eller till hånskratt. Partiets ledande personer sliter sitt hår över de ändlösa striderna medan de fortsätter att själva med liv och lust delta i dessa strider.
I dag står de fackliga organisationerna för samtalen och dialogen med presidenten och regeringen. Samtidigt seglar trotskisten Olivier Besancenot upp som ett lockande vänsteralternativ för många. Han har nyligen bildat ett nytt parti, NPA, som är förkortningen för det nya antikapitalistiska partiet. En mediapersonlighet som inte kan hota socialistpartiet i grunden men skada dess möjligheter att ena vänstern i en framgångsrik opposition mot Sarkozy.
Socialistpartiet bråkar om idéer men är samtidigt påfallande idélösa. Kampen står idémässigt fortfarande mellan en traditionell sydeuropeiskt marxistpräglad socialistfalang – som alltid är i majoritet – och en falang som närmar sig ett mer socialdemokratiskt synsätt. De senare lyckas förmodligen aldrig att ta makten inom PS därför att det franska samhället med sin struktur inte förmår lösa sina problem med socialdemokratiska reformförslag.
Situationen är alltså mörk. Men fransk politik kan skifta snabbt. Det mesta beror då på om en ny vänsterledare med karisma uppstår som en fågel Fenix och förmår locka de övriga att följa honom eller henne. I så fall kan allt hända. Den förödande kakafonin upphör då som genom ett trollslag. Alla stryker ut vecken i kläderna och rättar till de tilltufsade frisyrerna och följer sin nya ledare. Plötsligt är alla interna strider glömda, livet har fått en mening igen och politiken ett innehåll. Tänk vad en enda person kan göra mycket.
Den tredje mannen finns kvar
 Den tredje mannen finns kvar 150 150 Tomas Lindbom
By:

Minns du den tredje mannen i det franska presidentvalet 2007? Francois Bayrou som representerar mitten i den franska politiken. En position som strider mot nationens politiska karaktär, om det nu finns någon sådan. Fransmännen själva ser dualismen som själva grunden för all politisk handling. Vänster eller höger, välj!

Bayrou representerar den mittenlinje som bara representerats av en president under hela femte republikens historia, från de Gaulles maktöveragande 1958; Valery Giscard d ´Estaing, Mitten i Frankrike representeras av ett parti som är kopplat till en socialt orienterad katolicism samtidigt som den försvarar upplysningstraditionen från 1700-talet. För en svensk är detta naturligtvis helt bisarrt, så indränkta i anglosaxisk liberalism som vi är i dag.
Francois Bayrou är en typisk representant för denna mittenhållning.  I en TV-intervju häromdagen förklarar han att hans huvudinvändning mot president Nicolas Sarkozy är dennes uttalande om att framgång ytterst mäts i pengar. För Bayrou handlar politik om att bevara Frankrikes som en nation som försvarar de goda traditionerna, de andliga värdena och skolan som förmedlare av kunskap
Bayrou talar som den man han är, uppvuxen i myllan  i ett landskap nära Pyrenéerna. Där födde han först upp duvor och sedan hästar för att så småningom disputera i klassiska språk och bli politiker. En man av god vilja som talar långsamt – ovanligt för en fransman. En man som är så förankrad i det klassiska Europa att han naturligtvis aldrig kan attrahera tillräckligt många väljare i dag för att kunna bli president, ens i Frankrike. Genom sin närmast agrara kulturkonservatism och antikapitalism skaffar han sig en position allt längre från den nya högern runt Sarkozy. Så långt ifrån sina forna samarbetspartner i gaullistpartiet att det på senare år har spekulerats om hans parti Modem t o m ska börja uppfattas som en del av vänsteroppositionen. Ack, så långt från sin svenska motsvarighet, Jan Björklund!