Close
Enter your
text here

Politik

Kvinnodagen i fransk press
 Kvinnodagen i fransk press 150 150 Tomas Lindbom
By:

Frankrike har ett minst sagt svagt offentligt samtal om kvinnans ställning i samhället. Den 8 mars handlar förstasidan i Le Mondes nätupplaga om kvinnornas ställning i Iran. Libération som är den radikala morgontidningen i Paris behandlar kvinnornas ställning för hundra år sedan och i högertidningen Le Figaro nämns inte kvinnodagen eller kvinnofrågan överhuvudtaget. Ska franska media granska bristande jämställdhet väljer de att vända blickarna utomlands – gärna mot den muslimska världen – eller bakåt i historien. Jämfört med ayatollor och grosshandlare för hundra år sedan framstår dagens franska samhälle som ett under av jämställdhet.

Riche mais triste
 Riche mais triste 150 150 Tomas Lindbom
By:

Jacques Marseille heter en fransk ekonomhistoriker som ofta syns i offentliga politiska sammanhang. Han konstaterar vid sitt senaste TV-framträdande att det franska folket är ett av världens rikaste folk efter det japanska och det irländska. Andelen fattiga fransmän – de som har lön eller bidrag under cirka 7 000 kronor per månad – är dessutom bara hälften så många i dag som för två decennier sedan. Men, tillägger han, fransmännen är ändå missnöjda. ”Riche mais triste”, konstaterar professorn.

Det finns ingen anledning att betvivla hans siffror men däremot hans resonemang. Det är ju ett  klassiskt retoriskt grepp bland högerliberaler att hellre studera löneutveckling hos fattiga grupper än att titta på klyftorna mellan fattiga och rika.
Marseille påtalar att fransmännen är ”riche et triste”. Trots en vänlig och lite jovialisk uppsyn i TV-rutan ska man inte låta lura sig av hans moraliserande över fattiga gruppers ständiga missnöje när de fått det bättre. Han låter förstå att det är ett svagt karaktärsdrag hos dessa fransmän att gå ut och demonstrera, strejka i tid och otid när de borde vara lyckliga över att den fria ekonomin tvärtom bidrar till att göra livet drägligare för dem.
Människors klagan är inte en fråga om dålig moral och inte heller typiskt franskt även om just sättet att demonstrera sitt missnöje är mer uttalat i det landet än i Sverige. Däremot har det goda livet alltmer i västvärlden kopplats ihop med materiell välfärd och att efterlikna en borgerlig livshållning. Det kostar pengar att efterlikna människor som reser, skaffar kapitalvaror och designar sina hem. När meningen med livet framförallt kostar pengar räcker inte en liten standardhöjning jämfört med 1980 särskilt långt. I arbetslöshetens Parisförorter glimmar ändå guldkedjorna runt de unga killarnas halsar samtidigt som utanförskapet växer och självförtroendet sjunker mot noll.
När barn till bönder i fattiga glesbygder hamnar i storstädernas nerslitna förorter men tjänar tio procent mer än sina föräldrar har ändå inte tillvaron för dem förbättrats. Den har försämrats. Det kan inte Jacques Marseille läsa ut av sina siffror. Eller vill inte.
Frankrike älskar politik – och tror på den
 Frankrike älskar politik – och tror på den 150 150 Tomas Lindbom
By:
Finanskrisen har skapat en svår konjunkturnedgång i västvärlden. Men olika folk hanterar krisen på olika sätt. I Sverige pratar vi sunt och förnuftigt om saken med låg och välbalanserad röst. Varje svensk verkar anställd av riksbanken. Gör avvägda uttalanden i tidningarna under rubriken ”Folk tycker” med bild utanför ICA och tror att ”först blir det lite sämre och sedan blir det nog lite bättre”. Ingen pekar ut någon ansvarig utom förstås några kapitalister i USA men ”de känner vi inte så vi slipper till och med vara arga på dem.”

I Frankrike gick ett par miljoner på gatan häromveckan och demonstrerade mot krisen. Här är krisen politisk så Sarkozy kommer inte undan. Han tvingas till stora lånegarantier mot franska företag och drivs i alltmer protektionistisk riktning när han vill skydda fransk bilindustri och plocka hem tillverkningen av ett franskt bilmärke från Tjeckien till Frankrike.
Jobb och köpkraft är politiska frågor för fransmännen i ett land där politikerna beslutar om lägsta lönenivå, den s k smic. Fransmän tänker ungefär som många svenskar tänkte för tjugo-trettio år sedan. ”Jag har rätt till jobb och en rimlig lön. Jag har rätt till en god köpkraft och lång semester och en rejäl pension och den ska betalas ut redan vid 60 års ålder för det är jag förtjänt av. Och presidenten har ansvaret för allt detta” I den liberala politiska uppfostran som svenska folket gått igenom är sådana tankar omöjliga i Sverige i dag. Men inte i Frankrike.
Inför presidentvalet 2007 gjorde den politiska veckotidningen Le Nouvel Observateur en undersökning över vilka politiska begrepp som tilltalade fransmännen respektive ogillades. Orden `liberal` och `kapitalism`kom långt ner på listan. 
Nicolas Sarkozys senaste tal till folket i TV visade en president med öppen gottepåse så att alla som skakats av minskad köpkraft på grund av finanskrisen ska få sin beskärda del av bidrag. En stat med ett sådant underskott i budgeten att det sedan flera år är en prioriterad krisfråga i Bryssel får sig ytterligare en törn. Och socialisterna i opposition är förtvivlade. De kan bara säga: ”Bidragen borde vara ännu större”.
Sarkozy och hans folk
 Sarkozy och hans folk 150 150 Tomas Lindbom
By:

Finanskrisen slår hårt mot Frankrike. Landet påverkas starkt av krisen inom bilindustrin. Statens  finanser lider av ett upprörande underskott och fransmännens svaga köpkraft var redan före krisens utbrott i september föremål för stor oro.

President Sarkozy har sedan han valdes i maj 2007 snabbt skaffat sig en helt dominerande maktställning i landet. Hans premiärminister och regering är i hans händer och tvärtemot sina föregångare är han både statschef och regeringschef med synpunkter på både stort och smått i politiken. Vänsteroppositionen har under samma period lidit skeppsbrott och saknar både reell och informell makt. Sarkozy förhandlar under denna krisperiod i huvudsak bara med de fackliga organisationerna.
Frankrike är politiskt ett ytterst spännande land och inte minst under denna krisperiod. Sarkozy är i vissa delar skamligt protektionistisk, spenderar statens pengar på lån och stöd till företag och på bidrag till olika medborgargrupper som kommit särskilt i kläm. Hans politik är social och populistisk till lika delar men han drar sig inte heller för att rikta starka och principiella anklagelser mot kapitalismens excesser.
Jag tänker rapportera om vad som händer i Frankrike politiskt, socialt och kulturellt. Om ett land som spelar en viktig roll i Europa men som det skrivs så lite om i svenska media. Följ med på resan till Paris och möt märkliga och spännande fransmän. Intellektuella, elaka, roliga. Eller bara galna. Välkommen på resan!