Riche mais triste

Riche mais triste 150 150 Tomas Lindbom

Jacques Marseille heter en fransk ekonomhistoriker som ofta syns i offentliga politiska sammanhang. Han konstaterar vid sitt senaste TV-framträdande att det franska folket är ett av världens rikaste folk efter det japanska och det irländska. Andelen fattiga fransmän – de som har lön eller bidrag under cirka 7 000 kronor per månad – är dessutom bara hälften så många i dag som för två decennier sedan. Men, tillägger han, fransmännen är ändå missnöjda. “Riche mais triste”, konstaterar professorn.

Det finns ingen anledning att betvivla hans siffror men däremot hans resonemang. Det är ju ett  klassiskt retoriskt grepp bland högerliberaler att hellre studera löneutveckling hos fattiga grupper än att titta på klyftorna mellan fattiga och rika.
Marseille påtalar att fransmännen är “riche et triste”. Trots en vänlig och lite jovialisk uppsyn i TV-rutan ska man inte låta lura sig av hans moraliserande över fattiga gruppers ständiga missnöje när de fått det bättre. Han låter förstå att det är ett svagt karaktärsdrag hos dessa fransmän att gå ut och demonstrera, strejka i tid och otid när de borde vara lyckliga över att den fria ekonomin tvärtom bidrar till att göra livet drägligare för dem.
Människors klagan är inte en fråga om dålig moral och inte heller typiskt franskt även om just sättet att demonstrera sitt missnöje är mer uttalat i det landet än i Sverige. Däremot har det goda livet alltmer i västvärlden kopplats ihop med materiell välfärd och att efterlikna en borgerlig livshållning. Det kostar pengar att efterlikna människor som reser, skaffar kapitalvaror och designar sina hem. När meningen med livet framförallt kostar pengar räcker inte en liten standardhöjning jämfört med 1980 särskilt långt. I arbetslöshetens Parisförorter glimmar ändå guldkedjorna runt de unga killarnas halsar samtidigt som utanförskapet växer och självförtroendet sjunker mot noll.
När barn till bönder i fattiga glesbygder hamnar i storstädernas nerslitna förorter men tjänar tio procent mer än sina föräldrar har ändå inte tillvaron för dem förbättrats. Den har försämrats. Det kan inte Jacques Marseille läsa ut av sina siffror. Eller vill inte.
2 comments
  • Magnus

    Detta är väl ett av det viktigaste nyckeltalen att följa för dem som vill rättfärdiga Laissez-faire tanken. Att gapet i sig gör att alla får det bättre utifrån ett ekonomiskt/materiellt synsätt. Nu kanske inte Laissez-faire står så högt i kurs i dagsläget då alla regeringar blir mer protektionistiska för att klara en hemmaopinion och det i sig kanske kan öppna upp för en ny debatt om hur vi skall hantera framtiden. Peter Englund har skrivit en essä “Om fattigdomens historia” i boken Förflutenhetens landskap som jag tycker ger perspektiv att ta med sig. Där finns även en essä som heter “Om missnöje och andra historiska känslor” som kan vara intressant med tanke på “riche et triste”.

  • Ann-Helen von Bremen

    Utifrån resonemanget att ökat välstånd inte gör människor mer lyckliga, så måste väl de rikaste också vara de olyckligaste? Fast det är väl inte riktigt så han menar, den gode Monsieur Marseille.

    För i så fall vore väl lösningen enkel, helt enkelt att befria de rika från en del av deras pengar och därmed deras tristess?

    Som tillhörande den konsumtionsknarkande medelklassen, måste jag säga att jag längtar efter en politiker som kan formulera en annan mening med livet, en annan vision för framtiden, än att shoppa sig lycklig.

    Men det är inget argument för att inte kämpa för minskade ekonomiska klyftor. Målet måste vara att det ska bli färre människor som liksom min mor försöker överleva på en pension på 10 000 kronor. En ekvation som aldrig riktigt går ihop.
    Hon har alla skäl i världen att vara “triste”.
    Ann-Helen M v Bremen

Leave a Reply

Your email address will not be published.