Politik

Med maktens sötma som näring
Med maktens sötma som näring 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes president Nicolas Sarkozy drivs av ett maktbegär som förmodligen överträffar de flesta ledares. TV-journalisten Alain Duhamel frågade honom för fem-sex år sedan, då Sarkozy ännu var inrikesminister, om det hände att han någon morgon när han stod och rakade sig också tänkte på sig själv i rollen som president. “Inte bara då”, var Sarkozys snabba svar som dessutom levererades långt innan hans parti valt honom som sin ledare.

Det plågar den franske presidenten att han ännu inte fått någon inbjudan av den nye amerikanska presidenten till Vita huset. Enligt Le Nouvel Observateur har Sarkozys medarbetare verkat frenetiskt för att förmå Barack Obama att bjuda in honom till Washington. Sommaren direkt efter segern i valet var han George Bushs gäst på dennes sommarresidens. Obama däremot har låtit flera staters ledare passerat före Frankrikes. Gordon Brown har varit i Vita huset och när den amerikanska presidenten besökte Frankrike härommånaden var det för att hedra minnet av landstigningen i Normandie 1944. Obama for aldrig till Paris. Hans senaste besök i Europa i samband med G20-mötet i London inkluderade en resa till Prag.
Nicolas Sarkozy hade räknat med många prestigepoäng efter det franska ordförandeskapet i EU. EU:s ledare verkar måttligt förtjusta över mannen som allt ska bestyra och allt bestämma. Inrikespolitiskt sjunker han kontinuerligt i opinionsmätningarna. Bara cirka 30 % uppskattar honom i dag. Visserligen finns det ingen politisk opposition som kan tävla mot honom men den folkliga vreden mot honom är stark och fackföreningsrörelsen firar triumfer med uppemot tre miljoner människor i demonstrationer på gatorna. Det är symptomatiskt att Rama Yade, den unga kvinnliga ministern för mänskliga rättigheter är populärast i regeringen och henne kommer han med all sannolikhet att kicka i samband med nästa regeringsombildning. Hon vågade kritisera hans inbjudan till Libyens president Khadaffi att få bo i Elyséepalatset några dagar i höstas. För hennes kritik fick hon straffet att nekas tillträde till regeringsmötena under flera månader.
Nicolas Sarkozy är maktmänniskan som redan i begynnelsen av sin tid som statschef inte tål motstånd eller att någon annan är populärare än han själv. Många fransmän känner redan obehag inför vad denne man kommer att hitta på när han suttit ytterligare några år i ledningen för landet.
De franska socialisterna i kris (2)
De franska socialisterna i kris (2) 150 150 Tomas Lindbom

Fransk politik präglas i jämförelse med Sverige starkt av resonemang och debatter kring idéfrågor. Samtidigt är partierna underordnade de politiska personligheterna. Ett parti som saknar en ledargestalt bryts ofta ner i interna strider mellan olika falanger.

Socialistpartiet i Frankrike saknar i dag en självklar ledare. Möjligen finns han på andra sidan Atlanten, som chef för Internationella valutafonden; Dominique Strauss-Kahn.
Strauss-Kahn tillhör högerflygeln inom partiet och kallas socialdemokrat. Laurent Fabius tillhör vänsterflygeln liksom Benoit Hamon som är nyvalde generalsekreteraren Martine Aubrys närmaste talesman. Är Aubry också vänster kan man fråga sig och var står i så fall Ségolène Royal på höger-vänsterskalan? Och var står Paris borgmästare Bertrand Delanouë?
De flesta skulle säga att Ségolène Royal står längre ut till höger än Aubry som står i mitten. I mitten återfinns också Delanouë. Men Royal är högersosse på ett annat sätt än Strauss-Kahn. Den senares närmaste män valde olika kandidater i striden om generalsekreterarposten i partiet i november förra året. Moscovici valde Delanouë, Cambadelis valde Aubry, Peillon anslöt sig till Ségolène Royal liksom Manuel Valls som är högersosse på alldeles egen hand och ännu mera höger än någon annan. Han har förstås också utsatts för flera frestande erbjudanden från president Sarkozy för att steget över till dennes högerallians.
Denna förvirrade karta över politiska läger inom PS visar att idéerna ändå är underordnade personerna. Det är ett högst tvivelaktigt projekt att försöka positionera de ledande politikerna inom PS efter en höger-vänsterskala. Det handlar mycket mer om makt och det handlar om personliga relationer sammanvävda med politiska ståndpunkter som däremot gärna kläs  i principiella uttrycksformer.
Martine Aubry är dotter till den förste EU-kommissionären Jacques Delors. Hon var arbetsmarknadsminister under Lionel Jospins regering 1997-2000. Då genomförde hon den i dag så illa beryktade reformen med 35 timmars arbetsvecka. Det sägs att Strauss-Kahn som var finansminister i samma regering var total motståndare till förslag som hon och Jospin lanserade i valrörelsen till nationalförsamlingen 1997 men att han sa sig inte bry sig så mycket i fråga därför att socialisterna enligt hans bedömning ändå inte skulle vinna valet. Nu vann PS valet och reformen måste genomföras.
Martine Aubry är också sedan 2001 borgmästare i staden Lille. Hon efterträdde Pierre Mauroy, en annan numera åldrad profil i PS. Han var borgmästare i Lille i mer än ett kvarts sekel och var också Francois Mitterands första premiärminister, 1981-84. Mauroys uppdrag var i den rollen att genomföra en traditionell keynesiansk ekonomisk- politisk linje, en politik som ledde till en av den mest omfattande kapitalflykt som Frankrike skådat. Mauroy fick snabbt slå på bromsarna och ge upp keynesianismen. Hans efterträdare som premiärminister blev då Laurent Fabius, den nuvarande vänsterflygelns ledare inom partiet, som fullföljde en förändring i 80-talets mer nyliberala riktning.
Politik är det möjligas konst, sa redan de gamla grekerna. Fransk politik är verkligen det. Eller konsten att hålla sig kvar vid makten och få alla beslut att ändå verka förankrade i en tydlig och konsekvent politisk hållning. Martine Aubry lever i traditionen från sin far Jacques Delors med sin marknadsvänliga socialdemokratiska hållning och den radikala Pierre Mauroy i Lille. Hon ska nu balansera mellan olika strömningar och olika personliga maktcentra i partiet för att uppnå det som är hennes mål; att bli partiets presidentkandidat inför valet 2012. Hon är äregirig och hon är stark och slipad som politisk taktiker. Men väldigt många inom partiet vill se andra kandidater och tre år är en oändlig tid att hålla sig kvar som nummer ett i ett socialistparti som i dag är en kokande gryta av strider, konflikter och makthungriga konkurrenter.
Sök på nätet
Sök på nätet 150 150 Tomas Lindbom

Min blänkare om Pierre Moscovicis blogg saknade en adress. Här är den: http://moscovici.typepad.fr/blognational

Gå också in på www.laviedesidees.fr. La vie des idées är en tankesmedja med en generös utgivning av politiska skrifter med en gedigen vetenskaplig grund. Tankesmedjan har grundats av den politiska filosofen Pierre Rosanvallon och omger sig med en imponerande rad av kunniga forskare som också kan överföra vetenskap till politiska resonemang, i allmänhet i opposition till Nicolas Sarkozy och hans regering.
Jag vill också tipsa om www.alternatives-economiques.fr . Wojtek Kalinowski ansvarar för tidningens webbsajt. Wojtek har levt en stor av del av sitt liv i Sverige men bor nu i Paris. Han medverkar regelbundet med inlägg om Frankrike och Europafrågor i svenska tidningar, bl a i DN.
Läs Moscovicis blogg
Läs Moscovicis blogg 150 150 Tomas Lindbom

Du som läser franska har säkert också god koll på franska tidningar, sajter och bloggar. Jag vill här  bara tipsa om en politisk blogg som håller hög klass. Den skrivs av förre ministern och europapolitikern Pierre Moscovici. Han tillhör de ledande inom socialistpartiet. Hans framtoning är reflekterande och intellektuell. Hans analyser av läget i fransk politik är värda att läsas och hans texter får i allmänhet ett hundratal kommentarer på bloggen.

Moscovici tillhör gruppen kring Dominique Strauss-Kahn. Han betecknar sig som socialdemokrat och är en stark europavän.
En fransman mitt i krisen
En fransman mitt i krisen 150 150 Tomas Lindbom

“Den aktuella krisen i världen är politisk”. Så säger Internationella valutafondens chef, den franske socialisten Dominique Strauss-Kahn i den statliga TV-kanalen France 2:s stora debattprogram A vous de juger ikväll.

Hans deklaration pekar så tydligt på att finanskrisen har djupare orsaker än ett antal giriga finanslejon och företagsledare. Krisen följer på en global ekonomisk ordning som saknat politiska ramar och en fungerande social ordning och som därför kommit att gynna ett fåtal och missgynnat en hel värld. Girigheten hos vissa direktörer är skamliga i sig, menar Strauss-Kahn men det avgörande är att kapitalismen tillåtits expandera utan nödvändig reglering.
Den förre franske finansministern säger i TV-intervjun att världen bara kan ta sig ur den nuvarande krisen om bankerna får resurser att åter börja lämna krediter till företag och enskilda människor. När hjulen snurrar igen och konjunkturen vänder uppåt – 2010 enligt hans bedömning – måste alla goda politiska krafter införa ett regelverk som hindrar den otyglade kapitalismens missgärningar.
Dominique Strauss-Kahn betonar också i TV-programmet hur oerhört smärtsamt den nuvarande krisen slår mot människorna i utvecklingsländerna och att västvärlden har ett stort ansvar i att stötta dessa länder. Det är både en ekonomisk och moralisk nödvändighet, menar han.