onsdag, maj 20, 2009

Naer den daavarande utrikesministern Dominique de Villepin kritiserade USA:s invasion i Irak utloestes latenta antifranska kaenslor bland maanga amerikaneer. French fries doeptes om till freedom fries och fransmaen i USA fick huka foer attackerna mot deras land och kultur.

Det finns en gammal animositet mellan laenderna. En amerikan jag moette redan paa planet hit till San Fransisco uttryckte sin uppfattning om laeget i Frankrike just nu: ”Den daer Sarkozy har det inte laett med att aendra paa fransmaennen. Han vill ju faa dem att boerja arbeta”. Bilden av Sarkozy aer ganska positiv eftersom han foerefaller mer oeeppen foer den amerikanska livsstilen aen de tidigare presidenterna som uppfattas som uppstyltade, stela och artistokratiska. 

Naer jag promenerar paa gatorna i San Fransisco och faar leenden fraan maenniskor jag aldrig moett och ser hur klassloest ett moete mellan tvaa personer kan kaennas haer taenker jag paa den formella stilen i Paris. Det blir i naagra oegonblicksbilder en foerklaring av skillnaderna mellan den gamla och den nya vaerlden. Historia, tradition, vaerdighet, komplexitet mot oeppenhet, jaemlikhet, prestigeloeshet och foerenkling. 

Jag vet att detta inte aer helt sant. Allt har en baksida, ocksaa den amerikanska folkligheten och det raka moetet mellan maenniskor.  Den franska slutenheten doeljer  passionen som alltid ocksaa aer naervarande, Men jag foerstaar att de baada folken kan ha svaarigheter att naa varandra och att de kaenner misstro maanga gaanger mot varandra. 

En svensk som jag, dessutom ohjaelpligt foeraelskad i den franska kulturen, kaenner mig kluven. Svaart att vaelja mellan Bonjour Monsieur och Hi Tom! Men de fransmaen som foeraktar den amerikanska kulturen har jag ingen foerstaaelse foer.