tisdag, oktober 20, 2009

”Hon är inte en politiker. Hon är en stjärna” Det är omdömet som de gamla elefanterna i Parti Socialiste fäller om Ségolène Royal i den två timmar långa dokumentär som precis visats i TV-kanalen France 2. Hon är kvinnan som bryter mot normen i det franska politiska livet och som nu bygger en kampanj för presidentvalet 2012 med människor som inte känner sig hemma i partiet.

Dokumentären ger en bild av Ségolène Royal som målmedveten och stark utöver det vanliga. Hon tar sig fram genom att utmana sin man sedan 25 år, Francois Hollande, om rollen som socialisternas presidentkandidat ett år före senaste valet. Hon genomför en valkampanj under motstånd från nästan alla de ledande socialisterna. Hon utmanar dem alla redan samma kväll som valförlusten tillkännages. Då talar hon som om det redan vore klart att hon är den person som ska fortsätta att leda partiet mot ”nya segrar” trots att hon precis förlorat. Hon tvingar Fabius, Strauss-Kahn och de andra socialistledarna att i TV-studios tala om hennes skilsmässa från Hollande istället för att kritisera hennes valkampanj som de helst velat göra. Den skilsmässan blir nämligen  offentlig samma kväll.

Ségolène Royal drar sig visserligen tillbaka i ett och ett halvt år efter Sarkozys makttillträde men kommer tillbaka och gör en scenisk come back, ett magnifikt politiskt gig inför storpublik där hon i en turkos tunika talar som ett mellanting mellan en ståuppare och en amerikansk frikyrkopastor. Hon utmanar därefter Martine Aubry om generalsekreterarposten i partiet hösten 2008 men förlorar, mycket knappt och förmodligen på grund av valfusk. Men nu är hon en fri kandidat, socialist men utan något som helst stöd i partitoppen. En libero på den politiska vänsterkanten med en ansenlig andel vänsterväljare på sin sida och fortfarande ett hot mot alla andra som förbereder en kandidatur mot Sarkozy 2012.

Ségolène Royal har sedan hon ställde upp som presidentkandidat för snart fyra år sedan varit en psykologisk gåta för de flesta och en politisk gåta för sina kamrater i partiets ledning. Hon är i en mening som de flesa andra genom att vara överklass och auktoritär. Hon förefaller  mer okunnig eller ointresserad än de andra i de frågor som traditionellt betyder något i fransk politik, det vill säga ekonomi. Hon kallar sig feminist vilket är en chock för de flesta ledande socialister. Och för högern också, förstås. Hon är karismatisk i meningen att vara folktalare när andra är intellektuella retoriker. Hon är så känsloengagerad  i sitt sätt att tala när hon samtidigt verkar kall och saknar kontakt med sina inre känslor. Hon är svår att förstå sig på. Det är lätt att reta sig på henne och det gör många. Men hon får också många människor med sig, inte proportionellt fler kvinnor  än män som man kunde tro. Men många är hängivna Ségoléne Royal.

Inget tyder i dag på att Royal blir vänsterns presidentkandidat 2012 men ingen trodde hon skulle bli det 2007 heller. Osvuret är alltså bäst. Hennes drivkraft att bli det är uppenbarligen enorm och hon använder media och sin karisma på möten på ett så strategiskt sätt att det mycket väl kan få saker och ting att hända.

Höstens stora politiska rättegång, affären Clearstream, fortsätter. Det är en kamp på liv och död mellan nuvarande presidenten Nicolas Sarkozy och förre premiärministern Dominique de Villepin. En kamp som kan tolkas på många sätt men vars utslag kommer att få stor betydelse för båda männens position i fransk politik framöver.

Igår pläderade Sarkozys advokat för att Villepin är skyldig till juridiska oegentligheter i sina försök att stoppa Sarkozys väg till ordförandeskapet i UMP, Frankrikes högerparti. ”Villepin har talat länge i denna affär men aldrig har han yttrat att han skulle vara oskyldig”, sa Sarkozys advokat.

Många inom den franska överklassen hoppas säkert på att Villepin drar det längsta strået i denna batalj. Villepin är aristokraten, alltid lika leende och verserad. Lång och stilig med ett grånat men lika ungdomligt svallande hår Han uppträder som en aristokrat, sval och distanserad men förtjusande och bländande begåvad. Inte minst en litteraturens man som gärna uppträder i de kulturella och litterära TV-sofforna. Sarkozy är kortare och massivare, har ett hett temperament som inte minst hans medarbetare får känna av. Han är mindre intellektuell och framförallt en social klättrare. Det är inte förvånande att dessa båda hatar varandra.Det är aristokraten mot borgaren i ett fortfarande starkt klasspräglat Frankrike där politiska topposter inte delas ut till vem som helst på den sociala rangskalan.

Sarkozy har det trögt också i väljarmätningarna i stort. Han har inte klarat vallöftet att minska arbetslösheten och höja köpkraften. Nu väntar en ny kall vinter med strejker. Redan nästa vecka drar tåganställda igång med sin första strejk för säsongen. Skulle Villepin slippa ur garnet och dömas oskyldig i Clearstreamrättegången har Sarkozy tilldelats en prestigeförlust som kommer att göra hans närmaste år som president mycket tyngre.