Lindbom på franska

Sedan en vecka tillbaka har Frankrike en ny premiärminister, den tredje utsedda efter Macrons nederlag i valet till nationalförsamlingen förra sommaren. Flera månader efter valet utsåg Macron Michel Barnier till premiärminister. Han satt några månader och ersattes av François Bayrou som höll lite längre, uppemot nio månader. Nu är det Sebastien Lecarnus tur att leda en regering. Det kommer inte att bli lättare för honom än för de andra.

Lecarnu kallas den trognaste av de trogna politikerna runt den sittande presidenten. Han har varit minister i alla Macrons regeringar sedan 2017. Senast var han så kallad arméminister. Han är så trogen Macron att bedömare anser att det faktiskt gör honom lite friare och självständigare än de andra två som ständigt iakttogs med vaksamhet och misstro av presidenten.

Sebastien Lecornu anses påfallande vänlig som person. Det är förstås trevligt. Men är han annorlunda som politiker? Knappast. Efter studier i juridik har han formats i de högre politiska sfärerna och är tankemässigt väl kopplad till den högre statliga administrationen. Tidningen Médiapart har påpekat att han aldrig haft ett vanligt arbete utanför de politiska uppdragen.

I sitt korta installationstal som premiärminister påstod han att hans regering skulle innebära ett brott med tidigare. De flesta ler åt en sådan kommentar eftersom han verkligen saknar perspektiv utanför livet som minister. Han var bland annat borgmästare tre år innan han blev minister 2017. Han gick alltså direkt från högskolan till politiska topposter, redan vid 27 års ålder.

Ingen betvivlar Lecornus kvaliteter som politiker i teknisk mening men många undrar hur väl han känner det franska folket och förstår deras sociala och ekonomiska villkor. Han och så många andra som uppbär höga politiska poster lever i en egen bubbla. De kan hantverket men uppfattas av så många väljare som distanserade från de flesta fransmäns vardagsliv.

Lecornu lever under samma politiska villkor som hans företrädare. Han kan inte få majoritet i nationalförsamlingen hur han än vänder och vrider på sina budgetposter. Möjligen kommer han att leva vidare fram till presidentvalet 2027 av den enkla anledningen att oppositionspartierna väljer att avvakta med att iscensätta fler politiska kriser dessförinnan. Hindren i hans väg är ändå många. Han ska ta sig igenom en budgetprövning i höst. Det kommer nya lagförslag som kan lägga snubbeltråd för honom och en budget till att trumpfa igenom före nästa presidentval. Det finns alltid denna paragraf 37:1 som tillåter regeringen att få vissa lagar godkända utan omröstning men då krävs att nationalförsamlingen inte fäller regeringen i en misstroendeomröstning i direkt anslutning till användandet av paragrafen 37:1.

Den 18 september kommer de fackliga organisationerna och vänsterns parti Det okuvade Frankrike att genomföra en ny strejk- och demonstrationsdag. Det blir den första stora utmaningen för Lecornu efter hans makttillträde.

Igår onsdagen den 10 september genomfördes det som kallades Blockera allt! Slutsatsen blev att allt inte blockerades. Inrikesministern, landets högst placerade polis, Bruno Retailleau skickade ut 80 000 poliser för att skydda människor, verksamheter och fysiska platser. Det gick förhållandevis bra. Enligt uppgifter blev inte uppslutningen bakom Blockera allt! särskilt imponerande med 175 000 aktivister enligt uppgift. Det innebar att det bara gick två demonstranter på varje polis.

Eldsvådor uppstod här och där; i papperskorgar, på vissa vägar, i delar av hus. En restaurang nära Chateletplatsen i Paris förstördes delvis. Ändå var detta ett blygsamt resultat för dem som hade hoppats på större demonstrationer och mer våld.

De flesta trodde att denna stora, breda opposition mot presidenten och premiärministern som är högst verklig också skulle märkas i antalet demonstranter. Nu tog Det okuvade Frankrike över hela arrangemanget. Det folkliga Frankrike syntes knappt. I Paris i alla fall dominerade unga studenter och människor med mer våldskapital än tentamensbetyg i sina cv:n.

De franska medborgarna röstar alltmer till höger. Sannolikt beror det i första hand på en växande oro inför en fortsatt invandring och upplevda problem med integrationen av främst den muslimska befolkningen. De röstar alltmer till höger också av ett annat skäl. Otryggheten över våld i det offentliga rummet med en växande narkotikahandel. Det kopplas också till att många fransmän ser hur landet delas in i avgränsade territoriella kommuniteter. Många fransmän är rädda över den utvecklingen och önskar sig hårdare tag för att bekämpa våld och brottslighet. Det går att peka på flera skäl till människors ökade opposition mot ledningen av landet. Många tycker inte att presidenten och andra politiker i ansvarig ställning förstår vanliga människors villkor. Det gäller också frågor kring ekonomin. När den nu avgående premiärministerns talar om besparingar reagerar stora delar av fattiga fransmän med orden: ”Vi har vänt på slantarna i många år. Vi klarar inte fler nedskärningar.”

Det går att ifrågasätta människors oro över invandringen, våldet, ekonomin. Så ser ändå människors verklighetsbild ut. Allt fler röstar på radikala partier men president Macron har nu valt sin tredje premiärminister, Sebastien Lecornu, sedan upplösningen av nationalförsamlingen för ett drygt år sedan. Alla tre är sprungna ur mittenblocket. Nationell Samling får stöd av mer än var tredje väljare men saknar inflytande på regeringspolitiken. Samma sak för Det okuvade Frankrike och De Gröna som tillsammans åtminstone har ett väljarunderlag kring 20 procent. Socialistpartiet och Kommunisterna står också i opposition mot den sfär av småpartier som stöder Macron. Den politiska ledningen under president Macron och de två tredjedelarna av befolkningen glider allt längre isär.

Blockera allt! blev ett misslyckande för en del av oppositionen men det stärker inte Macron och hans nya premiärminister. Det förlänger bara processen av lidande. Lecornu lär inte bli mer framgångsrik än sina två. tidigare premiärministerkollegor i att forma en regering som får stöd i nationalförsamlingen. Väljarna kommer inte heller att se med blidare ögon på hans politik. Klockan tickar och snart får vi en ny regeringskris och möjligen ett nyval.

Jag tittar på nyhetssändningen i en av de franska nyhetskanalerna. Bildskärmen är delad. På ena halvan står en stor del av den franska politiska ledningen bakom ett rep på gården till Hôtel Matignon, premiärministerns magnifika kontor och bostad. De väntar på att den avgående premiärministern François Bayrou formellt ska överlämna nycklarna till detta palats och denna maktfunktion till sin efterträdare, Sebastien Lecornu. På den andra halvan av bilden visas kravallutrustad polis vid tågstationen Gare du Nord och demonstranter. Ännu så länge fredligt men alla anar att eftermiddagen kommer att övergå i mer regelrätta konflikter mellan ordningsmakten och deltagarna i dagens stora manifestation, Blockera allt.

De två bilderna på tv-skärmen visar på två Frankrike. Det finns fler grupper än dessa två men förenklat föreställer de motsättningen mellan en ledning av landet som är leende, välklädd och till synes välmående men som är oförmögen att skapa enighet med befolkningen och en del av det franska folket som känner misstro, uppgivenhet och raseri mot dem som ska vara deras förtroendevalda. Det ska noteras att de som i huvudsak finns på gatorna denna dag är människor som står yttervänstern nära. Folkliga grupper som till exempel röstar på Marine Le Pen passar inte in i de paroller som syns runt om i Frankrike idag. Oppositionen mot regering och den politiska ledningen är stor men manifesteras av den yttersta vänstern.

Det vilar en ödets ironi över det faktum att Frankrike får en ny premiärminister samma dag som denna manifestation genomförs. I skrivande stund vet jag inte vart dagen leder. Kommer vi ikväll att konstatera att demonstrationerna ändå genomfördes i ordnade former och blev ett uttryck ett missnöje hos delar av befolkningen. Eller urartade manifestationer som sker runt om i Frankrike till kravaller, förstörda butiker utefter kortegevägarna, skadade och kanske dödade demonstranter eller poliser. Och vilken roll kommer de professionella våldsverkarna att få? Maskerade grupper med tillhyggen kommer helt säkert att blanda sig i demonstrationerna. Kommer de att skapa stor skada eller kan polisen stoppa dem?

Vi vet inte hur denna dag slutar. Vi vet än mindre hur landets politiska kris slutar. Den nya premiärministern har knappast andra resurser än sina föregångare. Han måste hantera en verklighet i landet som är än mer elektrisk, uppskruvad och konfrontativ än vad hans föregångare Gabriel Attal, Michel Barnier och François Barnier behövde möta.

Den som lyssnar. till oppositionens olika partier förstår att de inte kommer att lägga fingrarna emellan och hjälpa den nya premiärministern i sitt svåra arbete. Det okuvade Frankrike kommer tvärtom att göra allt för att höja konflikten. Sannolikt finns det en gräns också för dem. Ett rent inbördeskrig är inget som de önskar sig. Däremot vet vi alla att den som sätter eld på källarvåningen i ett murket hus riskerar att branden sprider sig, blir mer omfattande och förstör hela huset. Lyckligtvis finns det andra grupper som är mer resonabla. Förhoppningsvis inser president Macron att han i något läge måste utlysa nyval till nationalförsamlingen eller avgå och ge förutsättningar för ett nytt presidentval. Under denna höst och vinter kan lågan brinna med större kraft. Det finns fortfarande sätt att hindra att det bryter ut en stor eldsvåda.

I sitt korta tal till den nya premiärministern sa François Bayrou att det krävs att den nya regeringen bland annat förstår att skapa nya lösningar. Franska politiker kan inte fortsätta att agera som tidigare, på ett sätt som främst gynnar de egna väljarrösterna och den egna personliga makten. Det behövs ett nytänkande för att lösa den franska krisen som är politisk, konstitutionell, ekonomisk, social och kulturell.

Ett väntat resultat. Premiärminister François Bayrou förlorade misstroendeomröstningen i nationalförsamlingen igår vid 19-tiden. Siffrorna blev 364-194, ett klart nederlag. Endast mittenblocken och en del Republikaner stödde honom. Övriga vände honom ryggen. President Macron står nu inför den svåra uppgiften att hitta en ersättare med förmåga att bilda en regering som inte inom kort tid råkar ut för samma öde. Allt pekar på att Macron väljer ännu en premiärminister ur mittenblocket och att denna person kommer att leva lika farligt som de tidigare. Efter nyvalet till nationalförsamlingen förra sommaren har två premiärministrar fallit i förtroendeomröstningar; Michel Barnier och François Bayrou. Sannolikheten är stor att även nummer tre går samma öde till mötes.

Inte minst på denna blogg har det framkommit hur omöjlig situationen är för den sittande presidenten. Hans underlag är cirka en tredjedel av nationalförsamlingens ledamöter och det visar sig att de övriga blocken befinner sig för långt ifrån varandra och ifrån mittenblocket för att en majoritetsregering är möjlig att upprätta. Det är rimligt att invända att politikerna i denna folkförsamling borde kunna ta sitt ansvar och hitta lösningar som skapar lugn och stabilitet. Fransk politik har en annan tradition. Det är första förklaringen till att det inte blir möjligt. Den andra förklaringen är att yttervänstern och ytterhögern stärkt sina positioner och att dessa partier, främst Det okuvade Frankrike och Nationell Samling, har var sin divergerande syn på hur politiken ska utformas. Deras stora väljargrupper är inte mindre radikala i sina uppfattningar. De avvisar mittenpolitiken och Macron. De stöder helhjärtat de partier som befinner sig längst ifrån denna mitt som uppfattas som elitens eller etablissemangets företrädare.

President Macron vill inte släppa in de partier som i hög grad är väljarnas val men som bryter mot de liberala och progressiva idéer som företräds av honom själv och av de ledande inom de styrande krafterna i fransk politik och statsförvaltning. Macron och hans omgivning skyr den radikala vänsterns ekonomiska politik men också dess vurmande för sociala rörelser och radikala fackliga organisationer. Han och hans egen politiska värld värjer sig lika mycket mot de nationalkonservativa som vill strama åt invandringen ytterligare och införa en stramare kriminalpolitik.

Folkets viljor, dels från vänster och dels mot höger, blir fiender till Macrons åsikter och ambitioner. Han har blivit en kringskuren kung. Han har stöd av endast 15 procent av väljarkåren och han kritiseras även av den tredjedel av den politiska klassen som ändå i huvudsak delar hans värderingar. Han delar visserligen detta öde att bli allt mer impopulär under mandatperiodernas gång. Han delar det ödet med sina företrädare Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Skillnaden är att han saknar ett parlamentariskt underlag och därmed inte kan skyddas mot väljarnas allt mer högljudda kritik.

I denna blogg lär vi få återkomma till den politiska krisen som råder i Frankrike och koppla den till den sociala kris som pågår samtidigt. Jag skulle också vilja tillägga den kulturella kris landet befinner sig i. För dagen kan vi konstatera att landet behöver en ny regering. Detta borde ske omedelbart men kan dra ut på tiden. Vem är mäktig att leda detta tredje försök till regeringsbildning efter nyvalet för femton månader sedan? Vi bör inte minst hålla ögonen öppna för de sociala konflikter som väntar med den stora manifestationen ”Blockera allt” som sker i morgon onsdag och fackföreningarnas strejkdag den 18 september.

Spekulationerna är många inför nästa veckas avgörande förtroendeomröstning i den franska nationalförsamlingen. De flesta tror att regeringen François Bayrou tvingas avgå. Istället riktas frågorna i högre grad mot följden av Bayrous nederlag. Vem blir ny premiärminister och vilken profil får den nya regeringen? Vad händer med landet som befinner sig i denna svåra politiska kris?

De flesta bedömare tror att Socialistpartiet kommer att stärka sin ställning och att dess ledare Olivier Faure besätter premiärministerposten. Ingenting har förstås ändrats i nationalförsamlingens partipolitiska sammansättning men spelet mellan vänster, mitten och höger förändras över tid. Sedan president Macron upplöste nationalförsamlingen för ett drygt år sedan har landet haft två premiärministrar, en från Republikanerna och en från Modem, ett av de fyra mittenpartierna. Nu skulle det alltså vara dags för en socialist på posten.

Frankrike upplever numera ständigt nya regeringskriser. Barnier avgick efter att ha förlorat i en omröstning om den ekonomiska politiken. Bayrou går nu sannolikt samma öde till mötes i en generell förtroendeomröstning på måndag. Parallellt med olika hot om regeringskriser sedan Macron omvaldes 2022 har framförallt vänstern utvecklats i sina relationer sinsemellan. Den består av fyra partier som fram till för ett halvår sedan hjälpligt hållit ihop, dominerat av Det okuvade Frankrike i en folkfront. Långsamt men säkert har Socialistpartiet på senare tid vridit sig ur Det okuvade Frankrikes grepp och kan i dag sägas agera självständigt i förhållande till de andra tre partierna. Det innebär också att de fyra mittenpartierna har börjat intressera sig för att hitta en mer långsiktig samverkan med det parti som många av macronisterna en gång tillhörde. När Macron 2016 skapade Republiken på väg byggde den på två pelare, moderata socialister och moderata högerpolitiker.

Enligt konstitutionen är det presidenten som utser premiärminister. Faller regeringen kommer alltså Emmanuel Macron att välja efterträdare till François Barnier. Förhandsspekulationerna pekar på att han kan komma att utse Olivier Faure och försöka skapa en ny regering som fångar in mitten och den mer moderata delen av vänstern. Samtidigt vet Macron att risken ökar att Republikanerna i så fall lämnar regeringen. Det är ett problem eftersom högern och ytterhögern skaffat sig ett allt starkare stöd i befolkningen. Han riskerar att uppfattas som en president som i än högre grad än tidigare struntar i folkviljan.

Republikanerna verkar internt oense i frågan om det går att acceptera en socialistisk premiärminister och om detta högerparti kan släppa till ministrar i en sådan regering. Det mesta handlar om taktik för Republikanerna liksom för alla andra partier. President Macron har också vid tidigare regeringsombildningar visat sig vara ytterst vacklande. Det finns ingenting som garanterar att han vänder sig till socialisten Olivier Faure om regeringen Bayrou faller på måndag.

Emmanuel Macron är egentligen bara tydlig på en punkt. Han vill inte själv avgå i förtid. Däremot skulle han kunna upplösa nationalförsamlingen en gång till. Det vore dock att sända en signal till omvärlden om att Frankrike verkligen befinner sig i  kris. Vill han sända den signalen? Knappast troligt.

På onsdag kommer den stora demonstrationsdagen att genomföras. Det blir en jättelik manifestation från främst vänstern och den lära skaka om det politiska etablissemanget i Paris. De närmaste veckorna kommer att innehålla mycket dramatik i Frankrike. Fransmännen ser enligt alla opinionsmätningar på de styrande med stor misstro. Bara en faktauppgift som säger det mesta: President Macron stöds i dag av endast 15 procent av befolkningen.