Monthly Archives :

juni 2009

Kampen mot islamismen
Kampen mot islamismen 150 150 Tomas Lindbom

Den franska staten fortsatter sitt sekulara korstag mot islam. Nu har 65 parlamentsledamoter vackt fragan om att i lag forbjuda kvinnor att bara burqa pa allman plats. “Det ar kvinnofornedrande”, sager de och far stod av ministern for forortsfragor, Fadela Amara.

Denna installning finns bade i partier till hoger och vanster men det galler ocksa dem som ar kritiska. “Det ar ingen bra vag att forbjuda”, sager andra parlamentsledamoter.

Muslimska kvinnor som bar burqa menar att de gor det av egen vilja. “Fransman forstar inte att de sjalva ocksa ar offer for en kultur i sa fall” konstaterar en kvinna. “Har kvinnorna sjalva valt att bara jeans? Vem styr det valet”, undrar hon.

Filosofi i studenten
Filosofi i studenten 150 150 Tomas Lindbom

Igar skrev sistaarseleverna i franska gymansier sina obligatoriska uppsatser i filosofi. Filosofin ar den antiklerikala franska statens alternativ till kristendomsundervisning. Nagot for de svenska humanisterna att ta efter. Franska studenter lar sig att forsta varlden genom att reflektera over Heideggers, Kants och Sartres filosofiska tankar. Inte mer frihet och mer objektivitet men mer i linje med vasterlandets sekulara och rationella vetenskapstradition.

Det fanns flera amnen att valja mellan. Ett hade rubriken Ar det absurt att soka det omojliga? Kheira Babin, 16 ar (!), valde en text av Schopenhauer for att utveckla sina tankar om begaret. “Jag haller med Schopenhauer som ser begaret som en kalla till frustration och besvikelse,” sager denna bradmogna gymnasist till tidningen Le Parisien.

Samma dag konstaterar Le Monde att bara 64% av en fransk arskull av 18-aringar tar studenten. Regeringens mal for tjugo ar sedan var 80% inom fem ar. Sedan dess har ingenting hant. Det ar precis lika fa som tar studenten i ar som 1985. Finns det manne dar ett samband med inriktningen av studierna i de franska laroverken? Jan Bjorklund drommer om en svensk skola med s k kunskap. I Frankrike finns den skolan men den har faktiskt pa senare ar natt samre resultat i de europeiska PISA-undersokningarna an Sverige och den sociala snedvridningen ar svarartad.

Modernt med plast
Modernt med plast 150 150 Tomas Lindbom

Jag sitter pa ett internetcaf’e pa Rue St Antoine i Marais. Helt nyoppnat. Det fina med detta cafe ar att du inte behover anvanda cafeets egna datorer och betala 5 kronor i minuten. Har har du med dig din egen dator och surfar wireless. Det har jag inte sett forut i Paris. Synd bara att jag for en gang skull lamnat min dator hemma. Sa jag far ga till min hollandske dealer for internettjanster pa Rue des Ecoffes i alla fall.

Cafeet pa Rue St Antoine ser ut som alla stallen i Paris med ambitionen att vara moderna. Neonfargade stolar i hardplast. Stalbord med traram runtom. Och kaffet serveras i pappersmuggar i en stallning av plast (ungefar som man far pa flyget) och i den ligger ocksa en kaka i plast och en chokladbit i glansigt papper (plast?). Jag tror inte moderna parisare tror att man kan vara uppkopplad pa natet och dricka kaffe pa anstandigt satt i kopp. Det ar klart att det blir svart att modernisera landet nar alla mobler och all servis maste bytas ut.

Jag var i Kalifornien for nagra veckor sedan och nu blir kulturskillnaden mot det traditionella Frankrike storre an vanligt nar jag kommer hit. Jag kom till Porte Maillot med buss fran Roissy – eftersom taget inte gar anda ut till flygplatsen – och slapar min tunga resvaska upp och ner i korridorer och trappor i Metron. Rulltrappan gar bara upp och nagon hiss finns forstas inte.

Till slut far jag anda min Le Monde i kiosken, pratar litteratur en stund i Marais basta bokhandel och nu mar jag bra igen. Allt ar inte bra som glittrar av modernitet. Inte neonfargade cafestolar i hardplast i alla fall.

Ledarskapets roll i fransk politik
Ledarskapets roll i fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Jag har bloggat tidigare om det men det tål att upprepas; ledarskapet är avgörande för politisk framgång i Frankrike. Sverige är inte längre ett kollektivismens förlovade land men sakfrågorna har en benägenhet att styra i större utsträckning än i Frankrike. Annars skulle ju aldrig alliansen med sömnpillret Reinfeldtha vunnit valet 2006.  Maxtaxa på dagis, snus och nu senast integrationsfrågan på nätet. Ja, vi minns frågor som spelat stor roll i olika val. I Frankrike handlar det om ledaren och hans eller hennes vision; att vara karismatisk, kunna peka ut färdriktningen och ha trovärdigheten att kunna göra livet bättre för fransmännen.

Socialisterna har ingen Nicolas Sarkozy. Det blåser inga högervindar i landet och Sarkozy är starkt ifrågasatt. Men han talar direkt till folket, kan ena högern och visar starkt att han har en politisk vilja. Socialistpartiets ledning möttes häromdagen för en eftervalsdiskussion men mötet gav inga svar på de avgörande frågorna kring den interna krisen i partiet. PS har ingen kompass framme och ingen färdväg utstakad. Partiet har ingen ledare som kan avgöra frågorna och eller har karisman att locka människor att följa med. Katastrofen är nära och nu talar till och med vissa av ledarna om risken att partiet upplöses om det blir omval av Sarkozy vid nästa presidentval 2012. 

Samtidigt kan allt vända om en ny PS-ledare stiger upp som en fågel Fenix och talar människornas språk som det måste talas i början av det tjugoförsta seklet. Detta har hänt förr. En ny Léon Blum eller en ny Francois Mitterand. Men – som Pierre Moscovici sa helt halsbrytande i en intervju häromdagen – det handlar nu inte längre om månader utan om veckor om inte partiet ska gå mot sin undergång.

Socialisterna i djup kris
Socialisterna i djup kris 150 150 Tomas Lindbom

Det franska socialistpartiet har gått i väggen. Söndagens Europaval ledde till en brakförlust. Knappt 17% av de drygt 40% som gick till valurnorna stödde det parti som tills nu ändå räknats som det stora oppositionspartiet i Frankrike.

Jag kan tänka mig tre orsaker till att PS krisar. Det finns inom partiet historiska förklaringar, både personkonflikter och en påfallande oförmåga att förnya sig.  Krisen i partiet kan vidare förklaras med högerns och Sarkozys taktiska framgångar och förmåga att locka över gamla socialister till sin regering. Krisen handlar sist men inte minst om socialdemokratins eller den demokratiska socialismens problem att fungera som ett lockande alternativ i en globaliserad och samtidigt individualiserad värld.

Francois Mitterand lägger en skugga över PS. Han vann den inre bataljen mot Michel Rocard och en mer dynamisk socialdemokrati redan på 80-talet. Lionel Jospin kom att efterträda Mitterand och bromsade. För honom var socialdemokratin en otänkbar väg att gå och istället försvarade han stelbent statligt ägande och gick i många stycken armkrok med den protektionistiskt sinnade högern i Frankrike.

När fortfarande socialdemokratin var ett alternativ i Europa vägrade PS att slå in på den vägen. När nu socialdemokratin krisar i de flesta länder börjar dess idéer att tas mer på allvar inom PS. Det sker  genom förnyare som Dominique Strauss-Kahn, Pierre Moscovici och delvis också Ségolène Royal men fortfarande i stark konflikt med statskramare  inom partiet som Laurent Fabius, Martine Aubrys högra hand Benoît Hamon och i viss mån Aubry själv. 

Partiets historia blir som i Sverige en bromskloss. Partiet binds däremot mindre av sina medlemmar – som aldrig haft något inflytande – utan mer av den gamla ledningens och skuggan Mitterands påverkan på utvecklingen. När det svenska socialdemokratiska partiet talar om sina kärnväljare och stoppar mycket av nytänkandet  av rädsla för deras eventuella invändningar så hänvisar PS till en ideologisk hållning som formades under de goda socialistiska åren på 70- och 80-talen.

Det är ju uppenbart att den gamla vänstern inte förmår forma en rättvisepolitik utan att hålla fast vid nationalstatens gamla strukturer med staten som en ordnande princip. När nya generationer formar nya överordnade principer för sina liv som miljön eller förändrar innebörden i begreppen frihet och demokrati står socialismen kvar och vill toppstyra och mäta i kvantitativa termer. 

PS har varit ett parti med en bred väljarbas rent sociologiskt. Under senare år har medelklassen och storstadsborna börjat lämna partiet och denna flykt har nu accelererat i Europavalet, menar Christophe Barbier på  L´Express.Han pekar på hur de gröna tagit över den radikala och numerärt starka medelklassvänstern i Paris. I detta val har nu de gröna gått om PS i Paris och leder med cirka fem procent. Det är en  revolution i valsammanhang men förutsägbarför den uppmärksamme iakttagaren med tanke på hur den radikala opinionen alltmer kommit att präglas av miljötänkande, ökad öppenhet för andra kulturer som den anglosaxiska och en alltmer individuell livsstil. Parisaren tänker fortfarande till vänster men har fått allt svårare att hålla fast vid socialistpartiets mer ålderdomliga stil.

Kvar i partiet blir i allt större utsträckning de som skyr förändring och som känner sig hotade av utvecklingens gång. Inget fel i att värna dessa väljargrupper men ett parti kan inte bara stödjas av väljare som vill vrida klockan tillbaka. Kanske inte helt olikt situationen i Sverige…

Det blåser högervindar i hela Europa och det är förstås också en förklaring till valkatastrofen. Sarkozy och hans UMP är en ovanligt svår motståndare. Sarkozy är medialt skicklig, spelar på invandrarfientligheten utan att utmana den moderata borgerligheten och han agerar smart i det politiska spelet. Han söker ständigt kontakt med duktiga vänsterpolitiker som är beredda att sälja sig till honom för en ministerpost eller annat uppdrag. Nicolas Sarkozy är knappast omtyckt av väljarna i Frankrike men han är så mycket skickligare taktiskt sett än ledarna för ett PS i moralisk upplösning och utan självförtroende. Trots låga popularitetssiffror bidrar han ändå till en jordskredsseger för sina kandidater till Europavalet. Socialisternas ledare i dag, Martine Aubry, har ingen chans mot Sarkozy.

PS är alltså i brygga. Framtiden ser hotfull ut. Partiet kommer inte att kunna enas och ännu mindre förnya sig. Det måste lita på yttre faktorer för att i första hand undgå katastrofala resultat vid de regionala val som står på tur nästa år. Partiet är inte längre det främsta oppositionspartiet. De grönas ledare Daniel Cohn-Bendit talade redan i morse till socialistpartiet utifrån en överordnad position och inbjöd dem till samverkan – ett helt otänkbart tal så sent som i lördags.

PS tappar snabbare än de svenska socialdemokraterna och har inte alls samma organisation att luta sig emot. Oförmågan att förnya sig delar de dock och den oförmågan bottnar kanske främst i partiernas bindning till sin historia. Frågan är om inte just den historiska bindningen är det största hindret för både PS och den svenska socialdemokratin när det gäller att på nytt bli en aktiv politisk kraft – nu i en  helt ny tidsepok.