Monthly Archives :

juni 2009

Det blåser högervindar i Frankrike
Det blåser högervindar i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

President Sarkozys högerparti, UMP, segrar i europavalet och får 30 av de 72 mandaten som tilldelas Frankrike i europaparlamentet. Det ska jämföras med PS och de gröna som får 14 mandat var. MoDem, ett centerparti i opposition mot Sarkozy gick starkt tillbaka och får enligt preliminära siffror 6 mandat. Övriga 8 mandat tillfallet partier på yttersta höger- och vänsterkanten.

Socialistpartiet har råkat ut för ett svidande nederlag som inte främst kan förklaras av den högervind som blåser genom Europa. PS lever med en djup förtroendekris som partiet självt bär ansvaret för. Martine Aubry ansåg att 20% var ett minimum i valet. Nu blev det knappat 17%. Enligt tidningsrapporter på söndagskvällen rådde rena begravningsstämningen i högkvartetet på Rue Solferino. 

Valet visar att ett missnöjt franskt folk inte riktar sin vrede mot UMP utan mer mot den gamla oppositionen. De gröna får istället ökat stöd och är starkare än PS i Parisområdet. Det är mycket som inte stämmer med bilden i det svenska valet men de grönas frammarsch på socialistpartiets bekostnad i huvudstaden Paris stämmer med läget i Stockholm.

Galen EU-debatt
Galen EU-debatt 150 150 Tomas Lindbom

Det är ju löjeväckande när tidningar skriver efter en Agendadebatt mellan Reinfeldt och Sahlin att “det hettade till ordentligt”. Varför inte säga som det är: Svenska politiker är livrädda att tappa ansiktet och blir därför så tråkiga att få ens kommer ihåg att debatten  ägt rum när den bryts för nästa program. I Frankrike är det annorlunda. Jag såg debatten igår kväll i franska statliga TV:ns motsvarighet till Agenda, A vous de juger. Den pågick i nästan tre timmar och den var galen.

Studion var uppbyggd med två bord. Vid det ena satt de grönas toppkandidat, den gamle 68-revolutionären Daniel Cohn-Bendit som alla borgerliga på den tiden trodde var köpt av Moskva men som var en gudabenådad bråkstake och folklig ledare. Bredvid honom satt Marine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och den nya ledaren för Nationella fronten. Hon är lika farlig som sin pappa och nästan lika oförskämd men också precis lika charmig när det passar. Vid samma bord satt också högerextremisten Philippe  de Villiers, en adelsman på drift ut i öknen till höger. Han representerade Libertas men lät precis som vanligt. Skrek mest när han talade och då såg han verkligen otäck ut. Vi detta bord satt också den vänlige Francois Bayrou som representerar MoDem, ett centerparti som vill alla väl men just därför aldrig får något inflytande. När han talade tog UMP:s generalsekreterare, som satt vid andra bordet, fram en broschyr och läste för sig själv ur den.

Vid andra bordet satt då UMP:s, dvs Sarkozys partis ledare, Xavier Bertrand. Han är en kort och massiv sluggertyp utan besvärande finesser eller intellektuella karaktärsegenskaper. Bredvid honom satt Jean-Luc Melanchon, en vänstersocialist med mer teoretisk framtoning men utan större möjligheter till framgång i valen. Där satt också den nya kelgrisen hos det  franska folket, trotskisten Olivier Besancenot och så socialistpartiets nya generalsekreterare Martine Aubry. Ja, hon lämnade debatten tjugo minuter före slutet utan förklaring. När slutrundan skulle genomföras hade socialistpartiet alltså ingen representant kvar i debatten.

Detta startfält borgade för en rolig debatt och så blev det förstås. Den var dessutom helt kaotisk. Alla franska TV-debatter är mer eller mindre kaotiska men denna var även i fransk bemärkelse något utöver det vanliga. Cohn-Bendit blev mot slutet så trött på sina bordskamrater Le Pen och de Villiers att han helt sonika bytte bord och satte sig bredvid Besancenot. Det var ju en stol ledig eftersom Martine Aubry hade lämnat studion. Flera av debattdeltagarna, särskilt kamraterna på yttersta högerkanten avbröt konstant alla talare och programledaren vädjade oavbrutet om tystnad så att det gick att höra den som hade ordet. 

Slutet var som ett crescendo. Programproducenten hade bestämt att en representant för undersökningsföretaget TNS Sofres skulle få presentera en dagsfärsk mätning av väljarsympatierna inför söndagens val. Det visade sig att de gröna under sista veckan ökat några procent och gått om mittenpartiet MoDem. Detta gjorde MoDems ledare, den prydlige Francois Bayrou, helt rasande mot TV-ledningen som släppt fram siffrorna och Marine Le Pen insinuerade att det var President Sarkozy som låg bakom undersökningen. Den visade nämligen också dåliga siffror för Nationella Fronten. Den stackars statistikern såg olycklig ut, stammade fram några data utan att någon kunde höra ett ord. Fascisterna gormade, Bayrou fäktade med armarna medan Besancenot och Cohn-Bendit förde ett privat samtal vid sitt bord. Det jag hörde var programledaren Arlette Chabots upprepande invektiv mot debattdeltagarna:”Detta är oförskämt vad ni säger. Detta är oerhört. Tittarna hör ingenting. Låt en person tala åt gången”

I denna kakafoni avslutades debatten och Arlette Chabot hoppades att den varit klargörande. Jag hörde knappt någonting men underhållande var det och budskap överförs ju främst genom kroppsspråk och känslor och mindre genom ord. Så varför inte, kanske är de franska valdebatterna mer upplysande än de svenska.

Roland Garros vid Paris lunga
Roland Garros vid Paris lunga 150 150 Tomas Lindbom

Paris är en traditionell storstad. Tunga kvarter av asfalt och tättbebyggda hus och insprängda små parker som ofta är mer fyllda av grus än gräs och där skolbarnen leker i sina vuxenkläder och med sina klassiska attachéliknande väskor som bärs på ryggen. Det är svårt att andas riktigt friskt ens i Tuilerierna eller i Luxembourgträdgården.

I Boulognerskogen däremot kan den som svettas och plågas av den kompakta värmen i innerstaden under sommaren söka viss lindring. Det är Paris stora lunga men den ligger inte centralt utan i västra stan, precis utanför tullarna vid 16:e arrondissemanget, stadens chica, högborgerliga kvarter. Hit går parisarna från området för att promenera, jogga, paddla kanot i de små anlagda sjöarna och för att spela tennis och golf eller rida. Här finns alla möjligheter.

Just nu pågår de franska öppna mästerskapen i tennis vid Roland Garros. Detta tennisstadion är också en del av Boulognerskogen som också erbjuder fotboll på hög nivå på Parc de Prince (PSG:s hemmaarena) och ryttartävlingar på Auteuilbanan. Men som sagt: tennis gäller det denna vecka och tennis är stort i Frankrike. Det finns över en miljon licensierade spelare och över 8 000 klubbar. Frankrike har också haft en hel del toppspelare genom åren men egentligen inte varit så dominerande som man skulle kunna tro med tanke på antalet spelare och det stora intresset. I dagens och morgondagens semifinaler finns ingen fransman eller fransyska. Gaël Monfils åkte ut i kvarten. Men vi minns en del av de stora profilerna som var med under den svenska storhetstiden; Pierre Darmon under 60-talet, Yannick Noah och senare Guy Forget och Henri Leconte. Stora spelare och karaktärer, särskilt Noah. Han är fortfarande superkändis i Frankrike.

Jag älskar Roland Garros. Det är en stor anläggning och under första veckan kan du gå runt och se vilka matcher du vill och de är många. Jag minns Björn Borgs segrar på 70-talet och Mats Wilanders på 80-talet. Sverige la beslag på herrsegern under ett decennium i svit. Publiken uppskattar de starka personligheterna på plan men vänder sig samtidigt snabbt emot en spelare som bryter mot tennisens moralkoder som att inte klaga på ett domslut eller störa motståndaren. Publiken däremot anser sig ha full rätt att kritisera domslut, bua ut spelare och störa med rop och stön mitt under bollarna. Allra mest klagar publiken på motståndare till en fransk spelare. Då gäller det att balansera på en silkestråd för att inte dra på sig missnöje från läktaren. Det finns också ett enklare sätt att se franska öppna än att åka till Paris. Se tävlingarna på Eurosport.

Boulognerskogen är också vägen ut mot Versailles. Åk igenom den om du har bil och vill se slottet från 1600- och 1700-talet. Turistbussarna har inte den rätten av miljöskäl. Men de kör där ändå, förstås. Men njut av skönheten och – helst av allt – ta en cykel och cykla på småvägarna och avsätt en dag av din Parisvistelse bara för att upptäcka Paris vackra lunga, Bois de Boulogne.