Monthly Archives :

juli 2009

Hyperpresidenten på sjukhus
Hyperpresidenten på sjukhus 150 150 Tomas Lindbom

Samma dag som cyklisterna i Tour de France sprängde mållinjen i Paris efter tre veckors närmast omänsklig fysisk ansträngning tog President Nicolas Sarkozy en joggingtur med för honom allvarligare konsekvenser. Han bröt ihop, fick föras till sjukhus för noggrann hälsokontroll och stanna i 24 timmar innan han kunde åka hem igen. Bilden av den omnipotenta mannen, politikens motsvarighet till Lance Armstrong, har blivit suddigare. Frågor om hans maktställning bör ställas.

En konstitution som den franska är skörare när det gäller landets högsta ledares hälsa än andra demokratiska nationer, inklusive den amerikanska med sin vicepresidentfunktion. Under den femte republikens historia har Frankrike levt med detta påtagliga hot vid två tillfällen. Georges Pompidou dog 1974, mitt under sin första mandatperiod och tvingade därmed fram ett val två år före det planerade. Hans sjukdom doldes länge av Elyséepalatsets ledning och läkare och denna mörkläggning och spekulationerna i media skadade presidentmaktens trovärdighet mer än den skyddade presidenten själv. Francois Mitterand var sjuk redan vid tiden för omvalet 1988 och spekulationerna var omfattande kring hur allvarlig hans tillstånd var och om han skulle överleva de sju år han hade kvar till sin definitiva avgång 1995. Han dog dock först ett år därefter.

Föga tyder på att den nuvarande 54-årige presidenten är allvarligt sjuk men hans sjukhusvistelse efter en joggingtur och de lugnande besked som lämnats av stabschefen vid Elyséepalatset och senare även Sarkozy själv vid en pressträff väcker nya frågor. Trots att han är trött efter ett hårt arbetsår och trots att han hållit en möjligen väl stram diet, är  ändå inte något galet när hans löprunda får sådana följder?

Nicolas Sarkozy har byggt sin politiska ställning på att vara omnipotent, ständigt aktiv och med en obändig beslutskraft. Han har lagt under sig inte bara presidentmakten utan stärkt den i en omfattning som ingen tidigare president. Han har också vridit runt armarna på sin premiärminister och bakbundit i stort sett hela sin regering. Han har också försökt och delvis lyckats förinta den politiska oppositionen genom att koppla ett antal av dess ledande företrädare till sin egen maktsfär. Det är alltså en man med betydligt större makt än någon fransk president tillbaka till de Gaulle. Om man så vill har ingen haft motsvarande makt sedan Napoleon III störtades 1871. Det är förståeligt om hans hälsotillstånd denna vecka toppar i franska medias nyhetsrapportering.

Primärval öppnar vänstern för framtiden
Primärval öppnar vänstern för framtiden 150 150 Tomas Lindbom

Det franska socialistpartiet befinner sig i upplösning. Det har jag skrivit om tidigare på denna blogg. I töcknet av alla maktstrider finns också några reella konflikter och en intressant sådan är kring frågan hur presidentkandidaten som ska försöka besegra Sarkozy vid valet 2012 ska väljas. På ett djupare plan handlar det om synen på vänstern och berör också Sverige.

Knivarna har slipats och de första huggen inför öppen ridå sker nu mellan generalsekreteraren Martine Aubry och den unge spanskättade borgmästaren i en av Paris utsatta förortsområden, nämligen Manuel Valls. Ung och ung men i fransk politik är 46 år ingen ålder. Valls driver hårt frågan om att ersätta val av kandidat bland partiets medlemmar med en form av primärval för alla som säger sig sympatisera med partiet. Möjligen kan han tänka sig att gå ännu längre och skapa en valprocedur med vänstersympatisörer i en vidare krets och därmed också med kandidater som inte exklusivt hör till socialistpartiet. Förebilden är klar: den amerikanska nomineringsprocessen. Martine Aubry är visserligen inte fientligt ställd till detta men det är nog mer en bekännelse under galgen. Hon representerar den gamla partitoppen som tänker ”partiet främst”

Här står alltså den gamla synen på politisk organisering i partier, på en rättvis representativitet och även en långsam urvalsprocess för att gynna gamla trotjänare mot en ny syn som river gamla strukturer, ser demokratin som ständig rörelse och som inte tror att gammal är bäst. Ingen modell för personer som i Sverige skulle motsvaras av Lena Hjelm-Wallén som så flitigt och idogt kokade kaffe i partilokalerna genom decennierna att hon till slut belönades med en vice statsminister-post.

Aubry och Valls har förstås egoistiska motiv för att ta dessa skiljaktliga positioner men ställningstagandena visar också på en djupare syn på vänsterns framtida roll. Manuel Valls menar att hans eget parti, socialistpartiet, är en lam anka i politiken och att vänstern i sin helhet bara har en möjlighet att betvinga dagens framstegsoptimistiska höger om den dels bärs fram av människor som inte vill organisera sig som medlemmar i de klassiska partierna och dels har en bredare vänstersyn än socialistpartiet klarar av att härbärgera. Primärvalen kan resultera i en grön presidentkandidat med stöd av väljare som kan ha många olika förankringar på vänsterkanten och då blir han eller hon också PS´ kandidat.

Om jag tolkar Valls och andra socialister i den yngre generationen rätt så tror de också att denna öppning kommer att tvinga fram en modernare vänster som tänker i takt med tiden. Vanliga människor lever ju faktiskt i sin egen tid och formas mer av samhällets nuvarande strukturer än av de historiska ramar inom vilka ett parti som PS format sin kultur. Helt nya människor kommer att påverka valet av kandidater till de tunga politiska posterna i landet. Manuel Valls har också sett att de gröna och även andra formationer i mitten och till vänster kan bidra bättre än hans eget parti till en förnyelse av vänsterns idéer.

Det är frestande att göra en jämförelse med den svenska vänstern. Socialdemokratin är ju egentligen på väg in i samma återvändsgränd som det franska socialistpartiet. Socialdemokraterna söker sig också in i sin egen kultur och ju fler frifräsare som känner sig främmande för begreppet ”en riktig sosse” och överger partiet desto smalare och syrefattigare blir ju livet där inne i den socialdemokratiska boxen för dem som finns kvar och håller den gamla fanan högt. Samarbetet med miljöpartiet kan på kort sikt inspirera vänstern men på sikt riskerar ju detta samarbete att stöta på problem och leda till mer sekterism från båda håll och från vänsterpartiets sida.

Det är ju inte sannolikt att den franska vänstern lyckas organisera dessa primärval. Övriga vänstergrupper vill nog hellre vänta ut PS´ totala genomklappning än att bistå dem genom ett samarbete. Sverige har ju inte samma konstitution med presidentval och det hindrar i ännu högre grad en sådan utveckling. Dessutom fungerar ju partierna bättre i Sverige. Hos oss råder ordning och reda. Ändå är det lockande att tänka sig en framtid inför svenska val där vänsterväljarna gemensamt  får plocka ut de kandidater de tycker bäst kan skapa ett vänsteralternativ till den närmast hegemoniska borgerligheten som i dag styr politik, ekonomi och kultur i Sverige. En förändring måste komma till stånd när partierna i dag saknar total trovärdighet som folkrörelser och kandidatnomineringarna ändå sker uppifrån. Låt oss hoppas på en större kris internt inom socialdemokratin så att den på allvar tvingas tänka nytt – i demokratins namn.

Kvinnorna på retur
Kvinnorna på retur 150 150 Tomas Lindbom

Det finns anledning att titta på könsfördelningen i den franska regeringen efter ombildningen för en månad sedan. Kvinnornas ställning i den mest jämställda regeringen i fransk historia har försvagats kraftigt och Sarkozy visar ännu tydligare att han regerar Frankrike med sina kompisar. Det gäller inte minst i Elyséepalatset, hans egen presidentadministration som väger så tungt att det talas öppet om den officiella regeringen som en skuggregering.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: Den första regeringen Fillon, skapad efter valet våren 2007 bestod av femton ledamöter, varav sju kvinnor. Dagens regering har arton ledamöter, varav fyra kvinnor. Det är talande siffror i sig men tittar man närmare på placeringarna inom regeringen framstår snedvridningen i ännu större dager. Michèle Alliot-Marie har flyttats från inrikesdepartementet med polisfrågorna till justitie där hon ersätter en annan kvinna, Rachida Dati, som fått sparken. Inrikesdepartementet är Sarkozys eget gamla skötebarn och det tilldelas nu hans äldsta trotjänare Brice Hortefeux. Christian Estrosi har med sina industrifrågor upphöjts från statssekreterare till minister för att slippa vara underställd ekonomiministern Christine Lagarde. Estrosi kan inte vara underställd en kvinna. Det skulle vara förnedrande för denne machoman, menar tidningen Le Nouvel Observateur. Både Lagarde och särskilt den kvinnliga högskoleministern Valerie Pecresse är illa omtyckta av Sarkozy och hänger båda rätt löst.

Nicolas Sarkozy har förändrat andemeningen i den femte republikens konstitution genom att stärka presidentmakten på regeringens och parlamentets bekostnad. Därför spelar det större roll hur sammansättningen ser ut i teamet i Elyséepalatset. I denna krets finns det i praktiken bara män av dem som spelar en viktigare roll. Nya kommittér tillsätts också ständigt av presidenten för att lösa olika politiska problem. Han är förtjust varje gång han kan övertyga en politiker med vänsteretikett att ta på sig ett uppdrag. Senast fångade han in förre socialistiske premiärministern Michel Rocard. Öppning mot vänster men inga kvinnor.

Jo, konstaterar de politiska bedömarna i Paris, en (1)  kvinna är viktig, inte minst i utnämningspolitiken. Hans egen fru Carla Bruni-Sarkozy. Bilden framtonar av en president som alltmer leder landet med sitt eget grabbgäng men går hem till hustrun och får lite goda råd på kvällen. Inte så förvånande men den jämställda image han skaffade sig direkt efter valet bleknar nu och ersätts av en alltmer machoaktig framtoning och en alltmer självsvåldig ledarstil. More to come!

Politiskt gräl trots sommarvärme
Politiskt gräl trots sommarvärme 150 150 Tomas Lindbom

Efter nationaldagen den 14 juli brukar det politiska livet i Frankrike ta en välbehövlig vila. President Nicolas Sarkozy ägnar sig åt sin favoritsport i juli, följa cykeltävlingarna i  Tour de France och njuta lite ledighet. Och socialisternas ledargarnityr brukar också dra sig tillbaka till badstränder och andra semesterförlustelser. I år bryts trenden för de senare. Socialistpartiet kan inte sluta bråka inbördes. Ett sorgligt spektakel som fortsätter inför öppen ridå men möjligen kan få positiva konsekvenser i framtiden.

Martine Aubry har varit partiets generalsekreterare sedan kongressen i Reims i november förra året. Hennes ledartid har inte varit framgångsrik. Den största smällen kom i europavalet där partiet fick en väljarandel under 20% och sämre än de gröna i Parisområdet. Hennes försök att skapa arbetsro internt har helt misslyckats och hennes inviter gentemot andra vänsterpartier för en bredare allians har mötts med allt från misstro till Daniel Cohn Bendits ilska och kommentaren att socialisterna får försöka klara sig själva nu när de ställt till det för sig.

Det mest uppseendeväckande utspelet från Aubrys sida kom häromveckan när hon i ett öppet brev till en av ledarna i partiet, Manuel Valls, anklagade honom för att vara för kritisk mot partiet och ge honom två valmöjligheter; bli mer lojal eller gå ur partiet. Hennes utspel har knappast applåderats och nu står den ene efter den andre bland de andra ledarna i partiet och kritiserar henne öppet för olämpligt uppträdande mot Valls och dåligt ledarskap i allmänhet.

Två kandidater, Manuel Valls och Pierre Moscovici, har redan anmält intresse för att blir partiets presidentkandidat 2012 mot Sarkozy. Minst ett halvdussin ytterligare personer bidar sin tid. Där finns Ségolène Royal, nuvarande chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, det unga lejonet Arnaud Montebourg, den gamla elefanten och tidigare premiärministern Laurent Fabius för att nämna några. Det finns ingen som helst vilja i partiet att sätta partiet främst och sig själv i andra hand.

Det finns något bra i all detta. Med all sannolikhet kommer nya konstellationer att växa fram inom den franska vänstern och detta kommer att modernisera den. Inget socialistparti i västeuropa förefaller så stelt och gammalmodigt. Alltför många av ledarna är fortfarande statskramare och förmår inte forma en politik för en ny generation med idéer som ger hopp om framtiden. Kritiken mot Sarkozy är många gånger insiktsfull men dessa socialistledare formar inget alternativ. Öppningen i europavalet där ställningen för de gröna idéerna stärktes kan vara en väg mot en modernare vänster. Några inom Parti Socialiste vill också införa primärval efter amerikansk modell och det kommer att öppna för nya kandidater och andra krav på partiet. Då skulle de gamla elefanterna som Fabius och Aubry få svårt att klamra sig kvar.

Den franska vänstern behöver skakas om. Inte följa den upptrampade stigen från Mitterand och Jospin och inte heller orientera sig efter Sarkozys alla utspel. Den måste skapa en egen ny plattform och göra det med stöd av människorna som vill rösta vänster, inte bara med stöd av partieliten. Det är en svår omställningsprocess men jag tror den är nödvändig. Inte så lite påminner den om vad som sker eller borde ske i Sverige.

Den franska nationaldagen
Den franska nationaldagen 150 150 Tomas Lindbom

Den 14 juli firar fransmännen sin nationaldag. Det är bekant också bland människor i andra delar av världen. Många känner också till den franska nationalsången marseljäsen. Vad säger det oss? Jo, att Frankrike är duktiga på att sprida sin historia och kultur utomlands, att landet är mån om sin egen historia och att landet också värnar sitt nationella identitet.

Den franska nationaldagen hämtar sin historiska förankring i stormningen av bastiljen i östra Paris, ett gammalt slitet fängelse för högst ordinära tjuvar och banditer, den 14 juli 1789. Denna stormning innebar starten på den stora franska revolutionen som började som ett demokratiskt uppror mot envåldshärskaren Ludvig XVI med gemålen Marie-Antoinette i Versailles men som utvecklades till en blodig vänsterdiktatur under Danton och Robespierres ledning och avrättningarna av kungafamiljen och en lång rad adelsmän. Denna franska revolution är som ett smörgåsbord i uppror och därför har den också inspirerat de flesta i det moderna Frankrikes politiska liv och i det moderna försvaret av republiken. Det moderna franska klassamhället är paradoxalt nog samtidigt förvaltare av ett revolutionärt arv och det vårdas i hög grad också av vår tids republikanska höger i Frankrike, gaullisterna med dess nuvarande ledare Nicolas Sarkozy.

Den franska nationaldagen firas med militärparad på Champs Elysées och presidenten i fokus men också traditionellt med  folkliga nöjen med musik och dans på gatorna i Paris och runtom i landet. Nationaldagen vårdas för att stärka den politiska makten och även för att uttrycka folkets glädje över sin nation och sitt revolutionära arv. Frankrike är ett motsägelsefullt land där nationalismen kan vara både höger och vänster och där i varje fall ingen störs av att den franska flaggan hissas överallt. Ingen tolkar det som ett tecken på fascism och främlingsfientlighet.

Jag har ju på denna blogg vid flera tillfällen uttryckt mig kritiskt mot ett drag av trångsynthet i den franska nationalismen. Jag står fast vid det och jag tänker närmast på en tendens till krav på assimilering snarare än integrering av invandrare men det finns också en positiv sida. Denna positiva sida innebär att firandet av republiken Frankrike omfattar alla och att landets ledning och landets folk kan förenas kring en hyllning av en samhällelig helhet och gemensamma värden kring rättvisebegrepp som jämlikhet och broderskap å ena sidan men också å andra sidan kring en pluralism och tankens frihet för alla samhällsgrupper. I de bästa ögonblicken är Frankrike  ett fritt land med fria tankar och ett myller av människor som hävdar sin egenart.

  • 1
  • 2