Den franska nationaldagen

Den franska nationaldagen 150 150 Tomas Lindbom

Den 14 juli firar fransmännen sin nationaldag. Det är bekant också bland människor i andra delar av världen. Många känner också till den franska nationalsången marseljäsen. Vad säger det oss? Jo, att Frankrike är duktiga på att sprida sin historia och kultur utomlands, att landet är mån om sin egen historia och att landet också värnar sitt nationella identitet.

Den franska nationaldagen hämtar sin historiska förankring i stormningen av bastiljen i östra Paris, ett gammalt slitet fängelse för högst ordinära tjuvar och banditer, den 14 juli 1789. Denna stormning innebar starten på den stora franska revolutionen som började som ett demokratiskt uppror mot envåldshärskaren Ludvig XVI med gemålen Marie-Antoinette i Versailles men som utvecklades till en blodig vänsterdiktatur under Danton och Robespierres ledning och avrättningarna av kungafamiljen och en lång rad adelsmän. Denna franska revolution är som ett smörgåsbord i uppror och därför har den också inspirerat de flesta i det moderna Frankrikes politiska liv och i det moderna försvaret av republiken. Det moderna franska klassamhället är paradoxalt nog samtidigt förvaltare av ett revolutionärt arv och det vårdas i hög grad också av vår tids republikanska höger i Frankrike, gaullisterna med dess nuvarande ledare Nicolas Sarkozy.

Den franska nationaldagen firas med militärparad på Champs Elysées och presidenten i fokus men också traditionellt med  folkliga nöjen med musik och dans på gatorna i Paris och runtom i landet. Nationaldagen vårdas för att stärka den politiska makten och även för att uttrycka folkets glädje över sin nation och sitt revolutionära arv. Frankrike är ett motsägelsefullt land där nationalismen kan vara både höger och vänster och där i varje fall ingen störs av att den franska flaggan hissas överallt. Ingen tolkar det som ett tecken på fascism och främlingsfientlighet.

Jag har ju på denna blogg vid flera tillfällen uttryckt mig kritiskt mot ett drag av trångsynthet i den franska nationalismen. Jag står fast vid det och jag tänker närmast på en tendens till krav på assimilering snarare än integrering av invandrare men det finns också en positiv sida. Denna positiva sida innebär att firandet av republiken Frankrike omfattar alla och att landets ledning och landets folk kan förenas kring en hyllning av en samhällelig helhet och gemensamma värden kring rättvisebegrepp som jämlikhet och broderskap å ena sidan men också å andra sidan kring en pluralism och tankens frihet för alla samhällsgrupper. I de bästa ögonblicken är Frankrike  ett fritt land med fria tankar och ett myller av människor som hävdar sin egenart.

1 comment
  • N J Roland Johansson

    Tror att det där med assimilering snarare än integrering som särskilt framträdande i fransk invandringspolitik kan ha en historisk förklaring. Invandring är i Frankrike inget nytt fenomen, inte ens ett efterkrigsfenomen som i nästan alla andra europeiska länder. Eftersom det knappt var någon naturlig befolkningsökning i Frankrike mellan 1800 och 1944 samtidigt som befolkningsexplosion var fallet i andra europeiska länder) hade Frankrike redan då en stor europeisk invandring. Dessa polacker, italienare m fl har nästan helt assimilerats in i fransk kultur. (I Sverige har vi väl bara några hundra valloner som motsvarande exempel!) Väldigt litet av integrering av italiensk eller polsk kultur däremot.

    Invandringen från muslimska och afrikanska länder låter sig inte assimileras på samma enkla sätt. Ett positivt inslag i Sarkozys politik är att han insett att integrering är nödvändigt och tagit en del steg för att underlätta den samexistens av muslimsk, arabisk afrikansk och fransk kultur som i fortsättningen är nödvändig.

Leave a Reply

Your email address will not be published.