Madeleinekakan…och sen då?

Madeleinekakan…och sen då? 150 150 Tomas Lindbom

Tillhör du dem som började läsa Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt” och höll ut tills du fick läsa om madeleinekakan och sedan la av? I så fall kan jag berätta vad som hände sedan. Fast den berättelsen kommer att ta tid.

Jag har inte så bråttom eftersom jag tänker blogga om Frankrike i många år och dessutom ägnar tre av fyra blogginlägg åt Sarkozy eller socialistpartiets vedermödor. Det får bli lite Proust när franska politiken står mig upp i halsen – som ikväll. Nu handlar det om del 2

Del 2 av “På spaning…” har i Gunnel Vallquists överättning fått titeln “I skuggan av unga flickor i blom”. Den utspelar sig till största delen i Balbec som är Prousts namn på den normandiska fiskebyn Cabourg med ett lyxigt hotell, Grand Hôtel, alldeles nere vid stranden av Atlantkusten i fokus. Där bor Marcel, romansvitens berättare och i del 2 är han en ung man. Han bor på hotellet med sin ädla och kultiverade mormor och möter förnäma personer ur Parissocieteten. Han lär känna en ung adelsman vid namn Robert de Loup som är särskilt förtjust i Proudhon, en av vänsterns tänkare på 1800-talet. Robert de Loup föraktar den adel han själv är en del av och som han inte heller kan eller vill bryta med.

Marcel ger sig ut på promenader  utefter kusten och besöker konstnären Elistir, en uppskattad konstnär som möjligen är mer uppskattad av publiken än betydelsefull i sin konstutövning. Proust har en förmåga att långsamt klä av personer som i början förefaller helt sublima men som sida för sida i verket uppenbarar dolda brister som gör dessa karaktärer alltmer pinsamma och sjaskiga.

I den andra delen sker det möte som kommer att spela roll i flera av de kommande delarna i romansviten. Marcel stiftar bekantskap med Albertine, som tillhör  ett gäng av unga flickor – bara flickor – som drar som en flock längs med vattnet och som han kan se när han sitter i matsalen på Grand Hôtel. Marcel blir alltmer fascinerad av detta  flickgäng och senare framförallt av Albertine. Flickorna är fräcka och utmanande och skakar om Marcel som den överbeskyddade och sjukliga person han är, ständigt ompysslad av kvinnor med olika läkekurer mot hans astma och andra sjukdomar. Genom konstnären Elistir som av en händelse känner flickorna blir Marcel närmare bekant med Albertine och de andra i gänget. Dessa flockdjur som drar likt grabbar utefter stranden visar sig vara döttrar av borgerliga föräldrar. Rätt märkligt men ur Marcels högaristokratiska perspektiv är borgarna något mycket avlägset och närmast skrämmande folkligt. Det känns för läsaren också en aning märkligt att flickor kring sekelskiftet drar fram på detta sätt i flock. Då ska man veta att mycket i romansviten som handlar om kärlek är en heterosexuell omskrivning av den verklige Marcels svärmeri för unga män.

Proust har iakttagit världen och funderat över människors beteenden i decennier innan han vid tiden före första världskriget börjar skriva på denna romansvit. Sida upp och sida ner gör han träffsäkra analyser och roar med sina elaka avslöjanden. Först beundran för en person men så småningom en total avklädning. Han ska läsas långsamt och i ett tillstånd av total avspänning för att ge någon som helst behållning. Inte en berättelse som passar på tunnelbanan på väg till jobbet.

1 comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.