Litteratur

När solen går upp i väster
När solen går upp i väster 150 150 Tomas Lindbom

Britta Röstlund överraskade med sin debut 2016. Hennes roman Vid foten av Montmartre översattes och såldes till ett tiotal olika språkområden. Den var lätt, bubblande och rolig att läsa. Nu har hennes andra roman kommit ut, också på Norstedts. Den har titeln Där solen går upp i väster.

Under läsningen känner jag igen den säkra blick  för människor och mänskliga möten som Britta Röstlund visade i sin  debutroman. Jag uppfattar hur hennes blick följer karaktärerna i spåren. Hon finns där för att berätta men utan att tvinga på läsaren sina uppfattningar, sina värderingar. Hon bara förmedlar det som karaktärerna gör på bokens sidor. Karaktärerna lever sina liv. De är viktigare än författaren och viktigare än tidsandan och läsaren också, tycks det mig. Läsarens roll är att följa med i berättelsens vindlande gång. Döden finns där. Människor runtomkring den reagerar på olika sätt och inför varandras reaktioner. Så är det förstås.

Författarens andra roman utgår alltså från döden och har en allvarligare ton än den första. En mor och hennes två barn faller från en klippa invid stranden i en liten by i Bretagne. Deras man och pappa sägs lida av höjdskräck. Var befann han sig egentligen  när mamman och barnen satte sig på den yttersta klippspetsen för att beundra utsikten över havet?  Han fanns i alla fall i närheten när denna fruktansvärda händelse inträffade.Var han inblandad på något sätt? Eller var det självmord eller helt enkelt en olyckshändelse?

Frågan finns kvar i läsarens huvud under läsningens gång. Frågan gnager i sinnet och präglar tolkningen av  händelseförloppet under perioden fram till begravningen. Naturligtvis påverkas alla inblandade av händelsen men också av oklarheten kring omständigheterna. I den lilla byns enda bar skvallras det. En äldre ensam man som bor i ett hus invid klippan berörs i allra högsta grad liksom prästen, poliserna i byn och naturligtvis den överlevande maken och pappan.

Medan jag läser romanen slås jag av författarens respekt för sina karaktärer. Hon är fjärran från att tilldela dem drag som skulle kunna göra dem till the good eller the bad guy. Vi anar hur flera av dem befinner sig så ytterst nära den yttersta kanten på klippan, både bokstavligt och bildligt, och hur nära de är att falla mot döden. Precis som mamman med sina barn. Jag känner av min egen höjdskräck ett antal gånger under läsningen.

Jag fascineras av flera karaktärer men gläds mest åt den äldre mannen, Monsieur Bennet. En riktig surgubbe kan det tyckas, alltid i konflikt med grannarna i byn. Allteftersom berättelsen framskrider får jag ett allt varmare förhållande till honom, hans obändiga kristna tro och traditionella moral, hans hat mot storstaden Paris, hans snikenhet och självupptagenhet. Allt i en så mänsklig förening.

Britta Röstlund bor sedan många år i Paris och hennes första roman utspelade sig också i Frankrikes huvudstad. Nu rör hon sig lika hemtamt i en liten by i Bretagne. Frågan är i vilken miljö hon förlägger sin tredje roman. Vi läsare vill veta.

 

 

Slaget om Frankrike – ny bok av Tomas Lindbom
Slaget om Frankrike – ny bok av Tomas Lindbom 150 150 Tomas Lindbom

I dagarna har min bok om tillståndet i den franska politiken kommit ut. Titeln är Slaget om Frankrike (Atlas förlag) och den finns att köpa i bokhandeln och på nätsajterna. Klicka här nedan så kommer en presentation av boken.

http://www.bokforlagetatlas.se/bok/slaget-om-frankrike/

Den som vill kan också gå in på sajten svt.se och leta sig fram till ett klipp med den intervju Nedjma Chaouche gjorde med mig i förra veckan för SVT Forum, Politik i bokhyllan. Intervjun ger en bra bild av innehållet i boken.

Slaget om Frankrike kan tolkas på flera sätt. Det rör ett slag mellan olika grupper i det franska samhället. Det brukar sägas att nio miljoner är fattiga i landet. Arbetslösheten ligger kring 5 miljoner. Det är rimligt att påstå att det förekommer ett slag mellan rika och fattiga.

Slaget om Frankrike handlar också om olika syn på nationell identitet. Vem är egentligen fransmän i kulturell mening. En del vill krympa begreppet fransk, andra inte. I denna fråga finns en stark spänning som leder till konflikter inom landet.

Jag har i mitt slutkapitel formulerat ett avgörande slag mellan det öppna och det slutna Frankrike. Jag använde där Emmanuel Macron och Marine Le Pen som arketyper. Jag har blivit sannspådd i högre utsträckning än jag trodde i höstas när jag skissade på kapitlet. Nu kommer kampen i den andra valomgången att stå mellan Macron och Le Pen om inget nytt inträffar som återigen kullkastar alla prognoser om utgången av valet. De gamla partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, förefallet nu stå och mer tvingas betrakta två politiker från nya rörelser som gör upp om den yttersta politiska makten i Frankrike. Tror vi i dag i alla fall!

 

 

Vid foten av Montmartre
Vid foten av Montmartre 150 150 Tomas Lindbom

Jag flyttade till Paris i slutet av 70-talet. Började orientera mig i staden. Förstå hur jag skulle leva i detta myller av människor och gator – och affärer. Jag lärde mig snart att de stora snabbköpen hade bestämda öppettider och stängt på söndagar. Däremot fanns det alltid en liten speceriaffär i snart sagt varje gathörn och som verkade ha öppet närhelst någon ville handla. En man som stod där och väntade på att parisarna skulle rusa in i butiken i all hast, ofta sent på kvällen, för att komplettera med varor som de glömt i snabbköpet. En burk oliver till drinken eller en flaska av något starkt som behövdes till kaffet efter maten eller för att döva oron inför natten. Mannen i butiken var nästan alltid nordafrikan som flyttat till Paris för att söka en bättre framtid, i varje fall materiellt.

Britta Röstlunds debutroman Vid foten av Montmartre  (Norstedts) handlar om Mancebo som är precis det, maghrebin som man säger i Frankrike om invandrarna från Nordafrika. En specerihandlare med lägenhet ovanpå med hustru Fatima och sonen Amir. Och så kusinen Tariq och hans hustru Adèle som också bor ovanpå speceriaffären men Tariq har sin verksamhet som skomakare tvärs över gatan. Och annat också som läsaren får reda på så småningom. Ja, egentligen söker romanen svar på en fråga: Vem är Monsieur Bellevier? Britta Röstlund får läsaren att verkligen vilja veta det.

Britta Röstlund har låtit berättelsen om de två familjerna och alla förvecklingar dem emellan utspela sig på Boulevard des Batignolles vid foten av Montmartre. Hon ger en doft av ett av många Pariskvarter; kanske inte det som de flesta turister tänker på först när de drömmande förbereder sin resa till den franska huvudstaden. Icke desto mindre en anledning att låta berättelsen stanna i den del av norra Paris där gentrifieringen inte fått fotfäste.

Romanen har också en annan berättelse. Det är en karaktär som beskrivs som  jag som dras in i ett märkligt sammanhang ute i La Défense väster om stan. Ett område som ibland kallats för Paris Manhattan med alla sina skyskrapor; ett modernt område fyllt av stora internationella företag som lagt beslag på hela eller delar av de höga husen.

De båda berättelserna löper parallellt i romanen men mot slutet sker sådant som gör det mysteriösa mer begripligt och får två trådar att tvinnas till en. Det är en spännande roman utan att alls vara fylld av ond bråd död. Den enda som dör är en liten fågel. Hela romanen består av oväntade nya spår i berättelsen. Allt går framåt men inte som läsaren skulle kunna tänka sig. Överraskningsmomenten är många. Och slutet är som sagt överraskande.

Britta Röstlund bor i Paris och kan de områden hon beskriver. Hon har arbetat i stan som journalist i femton år. Hennes debutroman får läsaren att vilja läsa mer av henne och ser helst att hon ägnar det mesta av sin tid åt författarskap. Det är en  laddad berättelse med ett följsamt språk. Jag som har glädjen att känna henne och träffar henne regelbundet under mina besök i Paris kommer i alla fall att säga det till henne när vi ses härnäst.

Klass och homofobi
Klass och homofobi 150 150 Tomas Lindbom

Den uppmärksammade självbiografiska romanen En finir avec Eddy Bellegueule finns sedan en tid i svensk översättning, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, på Wahlström & Widstrand. Det är en bok, värd att läsas. En pojke växer upp i ett trasproletärt samhälle, en liten by i Picardie i norra Frankrike. Han är inte som alla andra. Hans feminina läggning uppmärksammas i tidiga år. Han passar inte in i ett samhälle där traditionella könsroller inte bara är självklara utan allt som avviker betraktas med misstänksamhet och hat. Ja, våldet mot det annorlunda är öppet.

Pojken är också författaren som i dag är 22 år. Han visste att han måste fly från sin lilla by. Att stanna kvar hade inneburit undergång. Samtidigt har han styrkan. Via teatern tar han sig kring 16 års ålder först till staden Amiens och sedan vidare till Paris och en av landets främsta elitskolor där han nu studerar.

Boken handlar inte om de senaste åren i hans unga liv utan om barndomen och slutar i hans resa till Amiens. Bokens innehåll och språk väcker starka känslor hos läsaren. Den utsatthet som han upplever i sina tonår handlar om 2000-talets första decennium. Det är ingen berättelse från medeltiden. Frankrike är inte heller ett barbariskt land. Så här ser det förstås ut också i andra europeiska länder. Vågar vi tro att det är så mycket bättre ens i Sverige? Det är ett stort avstånd mellan storstädernas upplysta och toleranta kultur och den som kan finns i traditionella byar och städer.

Den industriort i Picardie som Edouard Louis beskriver är en ort dit invandrarna aldrig nått. Eddys far hatar invandrare, särskilt araber och svarta. Sonen varnas för Amiens som enligt fadern befolkas till stor del av dessa invandrare som begår brott och i stora gäng ger sig på de riktiga fransmännen. Självfallet har Nationella fronten stärkt sin ställning på orten.

Reaktionerna på boken i Paris intellektuella kretsar har varit övervägande positiva. Ingen kan annat än beundra romanens öppenhet, författarens mod att berätta sin egen smärtsamma historia och alla måste ta till sig sanningen om hur vissa medborgare i landet ser på minoriteter.

Samtidigt har en del kritiker i det parisiska etablissemanget haft svårt att acceptera att en utsatt grupp socialt som dessa arbetslösa eller fattiga arbetare i Picardie agerar med sådant raseri mot de individer som de kan dominera. Invandrare och bögar blir  offer för ren förföljelse. Det går att förklara hatets och våldets orsaker när en socialt underordnad grupp i samhället i samhället ger sig på en annan grupp som står hjälplös inför en mobbs fysiska angrepp. Samtidigt är det svårt att förlåta en kultur som är så  dömande och våldsam. Kapitalismen och klassamhället kan inte till fullo ursäkta de utsatta gruppernas eget förtryck mot dem som de anser svagare eller som de kan förgöra med våld.

En stor del av Frankrikes vänster har fortfarande en tendens att övertolka konflikter mellan individer och grupper i samhället  i  klassmässiga termer. Det blir då obehagligt att se hur en underordnad grupp som dessa fattiga arbetare och arbetslösa i en gammal industrregion i norra Frankrike beter sig på ett maktarrogant sätt. Det är svårt att acceptera dess rasism och hat mot homosexuella. Alla ledande socialister i  Frankrike predikar ju både social rättvisa och tolerans mot oliktänkande och försvarar de mänskliga rättigheterna. De borde se och förfasas över  hur stora delar av den franska traditionella arbetarklassen istället söker sig till ett parti med rötter i fascism och främlingsfientlighet. Inför 2012 års presidentval låg vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon bra till att få högre röstsiffor än Marine Le Pen. Men så höll han ett  brandtal för de arabiska invandrarnas rättigheter  i sitt stora tal i  Marseille några veckor före första valomgången. Det talet fick hans opinionssiffor att stupa brant neråt och han slutade flera procent under Le Pens siffror i själva valet.

Frankrike är inte unikt i Europa. Vi ser i flera länder hur en stark folklig rörelse attraheras av partier som motarbetar demokrati och tolerans. Vi kan ha olika skäl att blunda för verkligheten men blundar är vi många som gör. Edourd Louis bok tvingar många av oss att öppna ögonen och se att hatet mot utsatta grupper finns i så många sammanhang. Det finns också bland dem som själva är utsatta. Som själva saknar hopp om framtiden. De som lever i den lilla orten i Picardie saknar en framtid. De har för länge sedan givit upp hoppet om att en ny generation kan göra någon form av klassresa. Istället har hela orten skapat sina egna värderingar med sina hierarkier och sitt maktfullkomliga förtryck. När hatet, intoleransen och det auktoritära formar  människosynen och samhällssynen är det illa. Om dessa värderingar sprider sig till fler och större områden i Europa kan vi bli riktigt oroliga.

Patrick Modiano, nobelpristagaren sedd från Paris horisont
Patrick Modiano, nobelpristagaren sedd från Paris horisont 150 150 Tomas Lindbom

Återigen har en fransman fått nobelpriset i litteratur. I år blev det Patrick Modiano. Vi behöver bara gå sex år tillbaka i tiden för att finna den franska författare som dessförinnan fick priset, JMG Le Clézio.

Frankrikes media uppmärksammar alltid litteraturpriset. Kulturfrågorna har en dominerande plats i media och skönlitteratur är en viktig del av kulturen. Det är självklart att tidningar och tv slår upp nyheten att Modiano fått de mest prestigefulla priset i västvärlden.

Det är femtonde gången som en fransk författare tilldelas detta pris vilket är rekord för den som är intresserad av att lista vilka länder som fått priset flest gånger. Modiano själv påminner sig om hur han som pojke starkt präglades av att  Albert Camus fick priset 1957. Då var han 12 år. Han har levt i sin författarroll hela sitt liv. Han är en av de stora författare som uttrycker sig genom sitt skrivande, inte genom att synas i debatter och i andra offentliga sammanhang.

Det offentliga Frankrike uppmärksammar förstås  händelsen. President Francois Hollande som inte tillhör de stora litteraturälskarna – han lär inte läsa skönlitteratur över huvud taget –  twittrar på ett typiskt franskt, intellektuellt sätt: “Gratulationer till Patrick Modiano, detta Nobelpris ges till en författar vars verk granskar minnets subtilitet och visar på identitetens komplexitet”. Vi väntar på att Stefan Löfvén kommer att uttrycka sig på samma sätt om nästa Augustvinnare. Kulturministern Fleur Pellerin och premiärminister Manuel Valls sällar sig också till hyllningskören på twitter, dock med lite mer vardagliga gratulationer.

Ändå anar man en viss förvåning i kommentarerna kring Svenska akademiens val av pristagare i år. Kanske tycker en del franska litteraturbedömare att det borde finnas andra författare, både utländska och franska som skulle kunna komma i fråga och att det framför allt är förvånande att en fransman får priset bara sex år efter en annan.

Fransmännen är också medvetna om att landets ställning som kulturnation har naggats i kanten under senare år. Fransk litteratur har inte samma lyskraft i dag internationellt som för femtio eller hundra år sedan. Kanske visar valen av Le Clézio och Modiano inom en tidsrymd på sex år att denna vurm för det franska beror på att det finns en stark frankofil grupp inom Svenska akademien som påverkar valet av pristagare. En reflektion tränger sig på: Kommer trots allt inte denna franska våg av pristagare  lite för sent i tiden?