Litteratur

Édouard Louis angriper makten
Édouard Louis angriper makten 150 150 Tomas Lindbom

Som 21-åring blev Edouard Louis över en natt en litterär megastjärna i Frankrike och snart i stora delar av västvärlden. Hans första roman som på franska bär titeln En finir avec Eddy Bellegueule (i svensk översättning Göra sig kvitt Eddy Bellegueule) blev mycket uppmärksammad. En ung man som växte upp som homosexuell i en starkt homofob arbetarmiljö i en liten by i norra Frankrike. Skildringen var frän mot den världen. Inte minst hans pappa men också andra män i byn uppträdde föraktfullt, avvisande och ibland direkt hotande mot den unga pojke, Eddy, som inte svarade mot deras manlighetsnorm. Han lyckades med en stark egen vilja ändå bryta sig loss, vända sig mot det böckernas värld, mot studier och mot en högre utbildning i Paris.

Eddy Bellegueule blev Édouard Louis men under ett decennium i de litterära finrummen i huvudstaden alltmer politiskt radikal. Hans angrepp på familjen och miljön i den lilla byn Hallencourt i den första romanen har vänts i hans tredje, Qui a tué mon père?, på svenska Vem dödade min far?) till ett angrepp på hans nya omgivning, eliten i Paris och inte minst landets president Emmanuel Macron. En ödets ironi är att både Macron och Louis kommer från samma region, Picardie, som präglats av stark arbetarbefolkning med en växande arbetslöshet på senare år. Men Macron  växte upp i en läkarfamilj i den borgerliga staden Amiens medan Louis kom från en fattig by med hög arbetslöshet.

Titeln på Louis´tredje och senaste roman slår an tonen. Det är i symbolisk mening (Louis skulle nog säga även i reell mening)  Macron som dödat hans far. Han lever fortfarande men är ett fysiskt vrak nu i 50-årsåldern. Det är, säger Louis, den dominerande överklassen som besätter de politiska och administrativa topposterna i ett starkt centraliserat samhälle som dödat hans far och så många andra utsatta fattiga medborgare i landet. Det är elitens män och kvinnor som inte förstår att ett indraget bidrag på 10 euro i månaden innebär att familjer i hans hemby inte har råd att äta middag varje dag.

Édouard Louis rasar mot klassamhället men han kopplar också ihop det med de förtryckta arbetarnas homofobi. Det är ofria män som odlar en manlighetsmyt  för att ge sig själva någon form av social status. Det är katten på råttan och råttan på repet. Louis skriver för att blottlägga det som han ser som dåliga strukturer. De förtrycktas homofobi som en revansch mot dem som uppfattas som ännu svagare är sammankopplat  med ett förakt för den överhet som gör dem illa.

Edouard Louis har skrivit den tredje romanen för att ge sin pappa – och därmed en hel samhällsklass – upprättelse. Han har kommit att förlåta den homofoba misshandel som han utsattes för av pappan och männen i byn under sin uppväxt. Det är inte pappans fel. Det är överklassens, Macrons fel. Allt hänger också ihop, säger Louis. Klassförakt, homofobi och kvinnoförtryck.

Den tredje romanen uppmärksammas också starkt i Frankrike men omfamnas inte i samma utsträckning som den första. Det är förstås inte så konstigt. Den samlade eliten i Paris tar hellre till sig berättelsen om en ung begåvad pojke som lämnar en vulgär, homofob miljö i Nordfrankrike för en elitskola i Paris och en litterär karriär.  Det är mer provocerande med den senaste romanen där Louis vänder vapnet mot dem själva.

Har Édouard Louis rätt? Det är en annan fråga. Macrons socialpolitiska projekt går ut på att alla i det franska samhället ska få samma förutsättningar för ett gott liv. Det kommer förstås aldrig att förverkligas. Därtill är förutsättningarna i ett gammalt klassamhälle som det franska alltför dåliga. Omvänt kommer inget samhälle, allra minst det franska, att tolerera en politik som förlåter vissa människor deras dåliga attityder och beteenden med ursäkten att de är förtryckta. Och hur skulle det någonsin kunna bli möjligt att skapa ett öppet och positivt flöde mellan de fattiga byarna i norra Frankrike och de mondäna, traditionsfyllda sammanhangen i Paris förgyllda salonger? Men visst kan Édouard Louis skaka om en och annan som befinner sig på den franska parnassen. Till och med göra lite skillnad på marginalen.

Två romaner av Albert Camus
Två romaner av Albert Camus 150 150 Tomas Lindbom

Under min studenttid bodde jag ett halvår i Aix-en-Provence för att lära mig franska och senare gå på en del föreläsningar i historia och litteratur på dess universitet. Jag begrep bara bitar av vad som sas av bildade professorer från pulpeterna inne i lärosalarna. Men jag fastnade som många studenter åren efter majrevolten 1968 för bland andra Albert Camus, en av de ledande existentialistiska författarna i landet. Fransman, född i Algeriet 1913, flyttade till Frankrike under andra världskriget och blev berömd också för att spela en ledande roll i den tidens krets av berömda intellektuella i Paris. Han fick nobelpriset i litteratur 1957 men dog bara några år därefter i en bilolycka.

Några av Camus romaner spelar fortfarande en roll i västerlandets medvetande. Det är som om han dyker upp i samband med civilisationskriser. Hans böcker bär vidare från 1940- och 50-talen in i våra dagar. När coronapandemin bröt ut förra året tog jag omedelbart fram Pesten ur bokhyllan, den roman som Camus gav ut 1947. Jag var inte ensam om att läsa den när viruset spred sig i världen med en omskakande hastighet. Hans roman handlar om en epidemi som sprider sig i staden Oran och hur människor reagerar inför en smitta som inte verkar gå att stoppa. Vad gör människor? En del söker fly på olika sätt, andra hjälper de sjuka som en läkare, huvudkaraktären i romanen. Några ber till Gud om hjälp. Camus själv trodde inte på en högre makt men samtidigt såg han hur hjälplösa människorna var och hur egoistiskt många av dem handlade.

Romanen kom lägligt ut samma år som coronaepidemin bröt ut, 2020, i nyöversättning av Jan Stolpe.  Han har nu också gjort en ny översättning av La chute till svenska, Fallet. Den förefaller också vara en viktig röst i tiden. Romanen kom senare än Pesten. Den gavs ut på Gallimard 1956. Den är också mörk till sinnet. Den handlar om en fransk advokat som lämnat Paris, sannolikt efter att ha undvikit att ingripa i samband med en kvinnas självmord. Advokaten håller en monolog genom hela romanen och det är en monolog där han anklagar sig själv på ett sådant sätt att han undviker att på sig skulden för sina oförrätter. Sveket att inte rädda den kvinna som var på väg att hoppa från en bro i Paris när han själv befann sig på samma ställe. Alla kvinnor som han svikit i olika korta relationer. Också anar man sveket i hur han behandlat sina klienter i rätten. Eller hur han låtit sitt eget egoistiska jag styra hans liv. Hans egoism leder honom inte mot ett behagligt liv i materiellt välmående som han kunde ha hoppats på. Utan tvärtom. Huvudkaraktären i romanen, advokaten, går istället mot sin mentala likaväl som sin fysiska undergång.

Den mänskliga hjälplösheten i tider av kris blir ett tema som berörs i båda dessa romaner. Och det är svårt att inte dra fram tankelinjerna till vår tid; de globala kriser som hemsöker oss och människans allt mer egoistiska perspektiv på sina liv. Albert Camus ger sannerligen inga svar men tvingar oss att tänka. Det är gott nog.

 

 

När solen går upp i väster
När solen går upp i väster 150 150 Tomas Lindbom

Britta Röstlund överraskade med sin debut 2016. Hennes roman Vid foten av Montmartre översattes och såldes till ett tiotal olika språkområden. Den var lätt, bubblande och rolig att läsa. Nu har hennes andra roman kommit ut, också på Norstedts. Den har titeln Där solen går upp i väster.

Under läsningen känner jag igen den säkra blick  för människor och mänskliga möten som Britta Röstlund visade i sin  debutroman. Jag uppfattar hur hennes blick följer karaktärerna i spåren. Hon finns där för att berätta men utan att tvinga på läsaren sina uppfattningar, sina värderingar. Hon bara förmedlar det som karaktärerna gör på bokens sidor. Karaktärerna lever sina liv. De är viktigare än författaren och viktigare än tidsandan och läsaren också, tycks det mig. Läsarens roll är att följa med i berättelsens vindlande gång. Döden finns där. Människor runtomkring den reagerar på olika sätt och inför varandras reaktioner. Så är det förstås.

Författarens andra roman utgår alltså från döden och har en allvarligare ton än den första. En mor och hennes två barn faller från en klippa invid stranden i en liten by i Bretagne. Deras man och pappa sägs lida av höjdskräck. Var befann han sig egentligen  när mamman och barnen satte sig på den yttersta klippspetsen för att beundra utsikten över havet?  Han fanns i alla fall i närheten när denna fruktansvärda händelse inträffade.Var han inblandad på något sätt? Eller var det självmord eller helt enkelt en olyckshändelse?

Frågan finns kvar i läsarens huvud under läsningens gång. Frågan gnager i sinnet och präglar tolkningen av  händelseförloppet under perioden fram till begravningen. Naturligtvis påverkas alla inblandade av händelsen men också av oklarheten kring omständigheterna. I den lilla byns enda bar skvallras det. En äldre ensam man som bor i ett hus invid klippan berörs i allra högsta grad liksom prästen, poliserna i byn och naturligtvis den överlevande maken och pappan.

Medan jag läser romanen slås jag av författarens respekt för sina karaktärer. Hon är fjärran från att tilldela dem drag som skulle kunna göra dem till the good eller the bad guy. Vi anar hur flera av dem befinner sig så ytterst nära den yttersta kanten på klippan, både bokstavligt och bildligt, och hur nära de är att falla mot döden. Precis som mamman med sina barn. Jag känner av min egen höjdskräck ett antal gånger under läsningen.

Jag fascineras av flera karaktärer men gläds mest åt den äldre mannen, Monsieur Bennet. En riktig surgubbe kan det tyckas, alltid i konflikt med grannarna i byn. Allteftersom berättelsen framskrider får jag ett allt varmare förhållande till honom, hans obändiga kristna tro och traditionella moral, hans hat mot storstaden Paris, hans snikenhet och självupptagenhet. Allt i en så mänsklig förening.

Britta Röstlund bor sedan många år i Paris och hennes första roman utspelade sig också i Frankrikes huvudstad. Nu rör hon sig lika hemtamt i en liten by i Bretagne. Frågan är i vilken miljö hon förlägger sin tredje roman. Vi läsare vill veta.

 

 

Slaget om Frankrike – ny bok av Tomas Lindbom
Slaget om Frankrike – ny bok av Tomas Lindbom 150 150 Tomas Lindbom

I dagarna har min bok om tillståndet i den franska politiken kommit ut. Titeln är Slaget om Frankrike (Atlas förlag) och den finns att köpa i bokhandeln och på nätsajterna. Klicka här nedan så kommer en presentation av boken.

http://www.bokforlagetatlas.se/bok/slaget-om-frankrike/

Den som vill kan också gå in på sajten svt.se och leta sig fram till ett klipp med den intervju Nedjma Chaouche gjorde med mig i förra veckan för SVT Forum, Politik i bokhyllan. Intervjun ger en bra bild av innehållet i boken.

Slaget om Frankrike kan tolkas på flera sätt. Det rör ett slag mellan olika grupper i det franska samhället. Det brukar sägas att nio miljoner är fattiga i landet. Arbetslösheten ligger kring 5 miljoner. Det är rimligt att påstå att det förekommer ett slag mellan rika och fattiga.

Slaget om Frankrike handlar också om olika syn på nationell identitet. Vem är egentligen fransmän i kulturell mening. En del vill krympa begreppet fransk, andra inte. I denna fråga finns en stark spänning som leder till konflikter inom landet.

Jag har i mitt slutkapitel formulerat ett avgörande slag mellan det öppna och det slutna Frankrike. Jag använde där Emmanuel Macron och Marine Le Pen som arketyper. Jag har blivit sannspådd i högre utsträckning än jag trodde i höstas när jag skissade på kapitlet. Nu kommer kampen i den andra valomgången att stå mellan Macron och Le Pen om inget nytt inträffar som återigen kullkastar alla prognoser om utgången av valet. De gamla partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, förefallet nu stå och mer tvingas betrakta två politiker från nya rörelser som gör upp om den yttersta politiska makten i Frankrike. Tror vi i dag i alla fall!

 

 

Vid foten av Montmartre
Vid foten av Montmartre 150 150 Tomas Lindbom

Jag flyttade till Paris i slutet av 70-talet. Började orientera mig i staden. Förstå hur jag skulle leva i detta myller av människor och gator – och affärer. Jag lärde mig snart att de stora snabbköpen hade bestämda öppettider och stängt på söndagar. Däremot fanns det alltid en liten speceriaffär i snart sagt varje gathörn och som verkade ha öppet närhelst någon ville handla. En man som stod där och väntade på att parisarna skulle rusa in i butiken i all hast, ofta sent på kvällen, för att komplettera med varor som de glömt i snabbköpet. En burk oliver till drinken eller en flaska av något starkt som behövdes till kaffet efter maten eller för att döva oron inför natten. Mannen i butiken var nästan alltid nordafrikan som flyttat till Paris för att söka en bättre framtid, i varje fall materiellt.

Britta Röstlunds debutroman Vid foten av Montmartre  (Norstedts) handlar om Mancebo som är precis det, maghrebin som man säger i Frankrike om invandrarna från Nordafrika. En specerihandlare med lägenhet ovanpå med hustru Fatima och sonen Amir. Och så kusinen Tariq och hans hustru Adèle som också bor ovanpå speceriaffären men Tariq har sin verksamhet som skomakare tvärs över gatan. Och annat också som läsaren får reda på så småningom. Ja, egentligen söker romanen svar på en fråga: Vem är Monsieur Bellevier? Britta Röstlund får läsaren att verkligen vilja veta det.

Britta Röstlund har låtit berättelsen om de två familjerna och alla förvecklingar dem emellan utspela sig på Boulevard des Batignolles vid foten av Montmartre. Hon ger en doft av ett av många Pariskvarter; kanske inte det som de flesta turister tänker på först när de drömmande förbereder sin resa till den franska huvudstaden. Icke desto mindre en anledning att låta berättelsen stanna i den del av norra Paris där gentrifieringen inte fått fotfäste.

Romanen har också en annan berättelse. Det är en karaktär som beskrivs som  jag som dras in i ett märkligt sammanhang ute i La Défense väster om stan. Ett område som ibland kallats för Paris Manhattan med alla sina skyskrapor; ett modernt område fyllt av stora internationella företag som lagt beslag på hela eller delar av de höga husen.

De båda berättelserna löper parallellt i romanen men mot slutet sker sådant som gör det mysteriösa mer begripligt och får två trådar att tvinnas till en. Det är en spännande roman utan att alls vara fylld av ond bråd död. Den enda som dör är en liten fågel. Hela romanen består av oväntade nya spår i berättelsen. Allt går framåt men inte som läsaren skulle kunna tänka sig. Överraskningsmomenten är många. Och slutet är som sagt överraskande.

Britta Röstlund bor i Paris och kan de områden hon beskriver. Hon har arbetat i stan som journalist i femton år. Hennes debutroman får läsaren att vilja läsa mer av henne och ser helst att hon ägnar det mesta av sin tid åt författarskap. Det är en  laddad berättelse med ett följsamt språk. Jag som har glädjen att känna henne och träffar henne regelbundet under mina besök i Paris kommer i alla fall att säga det till henne när vi ses härnäst.