Litteratur

Klass och homofobi
Klass och homofobi 150 150 Tomas Lindbom

Den uppmärksammade självbiografiska romanen En finir avec Eddy Bellegueule finns sedan en tid i svensk översättning, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, på Wahlström & Widstrand. Det är en bok, värd att läsas. En pojke växer upp i ett trasproletärt samhälle, en liten by i Picardie i norra Frankrike. Han är inte som alla andra. Hans feminina läggning uppmärksammas i tidiga år. Han passar inte in i ett samhälle där traditionella könsroller inte bara är självklara utan allt som avviker betraktas med misstänksamhet och hat. Ja, våldet mot det annorlunda är öppet.

Pojken är också författaren som i dag är 22 år. Han visste att han måste fly från sin lilla by. Att stanna kvar hade inneburit undergång. Samtidigt har han styrkan. Via teatern tar han sig kring 16 års ålder först till staden Amiens och sedan vidare till Paris och en av landets främsta elitskolor där han nu studerar.

Boken handlar inte om de senaste åren i hans unga liv utan om barndomen och slutar i hans resa till Amiens. Bokens innehåll och språk väcker starka känslor hos läsaren. Den utsatthet som han upplever i sina tonår handlar om 2000-talets första decennium. Det är ingen berättelse från medeltiden. Frankrike är inte heller ett barbariskt land. Så här ser det förstås ut också i andra europeiska länder. Vågar vi tro att det är så mycket bättre ens i Sverige? Det är ett stort avstånd mellan storstädernas upplysta och toleranta kultur och den som kan finns i traditionella byar och städer.

Den industriort i Picardie som Edouard Louis beskriver är en ort dit invandrarna aldrig nått. Eddys far hatar invandrare, särskilt araber och svarta. Sonen varnas för Amiens som enligt fadern befolkas till stor del av dessa invandrare som begår brott och i stora gäng ger sig på de riktiga fransmännen. Självfallet har Nationella fronten stärkt sin ställning på orten.

Reaktionerna på boken i Paris intellektuella kretsar har varit övervägande positiva. Ingen kan annat än beundra romanens öppenhet, författarens mod att berätta sin egen smärtsamma historia och alla måste ta till sig sanningen om hur vissa medborgare i landet ser på minoriteter.

Samtidigt har en del kritiker i det parisiska etablissemanget haft svårt att acceptera att en utsatt grupp socialt som dessa arbetslösa eller fattiga arbetare i Picardie agerar med sådant raseri mot de individer som de kan dominera. Invandrare och bögar blir  offer för ren förföljelse. Det går att förklara hatets och våldets orsaker när en socialt underordnad grupp i samhället i samhället ger sig på en annan grupp som står hjälplös inför en mobbs fysiska angrepp. Samtidigt är det svårt att förlåta en kultur som är så  dömande och våldsam. Kapitalismen och klassamhället kan inte till fullo ursäkta de utsatta gruppernas eget förtryck mot dem som de anser svagare eller som de kan förgöra med våld.

En stor del av Frankrikes vänster har fortfarande en tendens att övertolka konflikter mellan individer och grupper i samhället  i  klassmässiga termer. Det blir då obehagligt att se hur en underordnad grupp som dessa fattiga arbetare och arbetslösa i en gammal industrregion i norra Frankrike beter sig på ett maktarrogant sätt. Det är svårt att acceptera dess rasism och hat mot homosexuella. Alla ledande socialister i  Frankrike predikar ju både social rättvisa och tolerans mot oliktänkande och försvarar de mänskliga rättigheterna. De borde se och förfasas över  hur stora delar av den franska traditionella arbetarklassen istället söker sig till ett parti med rötter i fascism och främlingsfientlighet. Inför 2012 års presidentval låg vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon bra till att få högre röstsiffor än Marine Le Pen. Men så höll han ett  brandtal för de arabiska invandrarnas rättigheter  i sitt stora tal i  Marseille några veckor före första valomgången. Det talet fick hans opinionssiffor att stupa brant neråt och han slutade flera procent under Le Pens siffror i själva valet.

Frankrike är inte unikt i Europa. Vi ser i flera länder hur en stark folklig rörelse attraheras av partier som motarbetar demokrati och tolerans. Vi kan ha olika skäl att blunda för verkligheten men blundar är vi många som gör. Edourd Louis bok tvingar många av oss att öppna ögonen och se att hatet mot utsatta grupper finns i så många sammanhang. Det finns också bland dem som själva är utsatta. Som själva saknar hopp om framtiden. De som lever i den lilla orten i Picardie saknar en framtid. De har för länge sedan givit upp hoppet om att en ny generation kan göra någon form av klassresa. Istället har hela orten skapat sina egna värderingar med sina hierarkier och sitt maktfullkomliga förtryck. När hatet, intoleransen och det auktoritära formar  människosynen och samhällssynen är det illa. Om dessa värderingar sprider sig till fler och större områden i Europa kan vi bli riktigt oroliga.

Patrick Modiano, nobelpristagaren sedd från Paris horisont
Patrick Modiano, nobelpristagaren sedd från Paris horisont 150 150 Tomas Lindbom

Återigen har en fransman fått nobelpriset i litteratur. I år blev det Patrick Modiano. Vi behöver bara gå sex år tillbaka i tiden för att finna den franska författare som dessförinnan fick priset, JMG Le Clézio.

Frankrikes media uppmärksammar alltid litteraturpriset. Kulturfrågorna har en dominerande plats i media och skönlitteratur är en viktig del av kulturen. Det är självklart att tidningar och tv slår upp nyheten att Modiano fått de mest prestigefulla priset i västvärlden.

Det är femtonde gången som en fransk författare tilldelas detta pris vilket är rekord för den som är intresserad av att lista vilka länder som fått priset flest gånger. Modiano själv påminner sig om hur han som pojke starkt präglades av att  Albert Camus fick priset 1957. Då var han 12 år. Han har levt i sin författarroll hela sitt liv. Han är en av de stora författare som uttrycker sig genom sitt skrivande, inte genom att synas i debatter och i andra offentliga sammanhang.

Det offentliga Frankrike uppmärksammar förstås  händelsen. President Francois Hollande som inte tillhör de stora litteraturälskarna – han lär inte läsa skönlitteratur över huvud taget –  twittrar på ett typiskt franskt, intellektuellt sätt: ”Gratulationer till Patrick Modiano, detta Nobelpris ges till en författar vars verk granskar minnets subtilitet och visar på identitetens komplexitet”. Vi väntar på att Stefan Löfvén kommer att uttrycka sig på samma sätt om nästa Augustvinnare. Kulturministern Fleur Pellerin och premiärminister Manuel Valls sällar sig också till hyllningskören på twitter, dock med lite mer vardagliga gratulationer.

Ändå anar man en viss förvåning i kommentarerna kring Svenska akademiens val av pristagare i år. Kanske tycker en del franska litteraturbedömare att det borde finnas andra författare, både utländska och franska som skulle kunna komma i fråga och att det framför allt är förvånande att en fransman får priset bara sex år efter en annan.

Fransmännen är också medvetna om att landets ställning som kulturnation har naggats i kanten under senare år. Fransk litteratur har inte samma lyskraft i dag internationellt som för femtio eller hundra år sedan. Kanske visar valen av Le Clézio och Modiano inom en tidsrymd på sex år att denna vurm för det franska beror på att det finns en stark frankofil grupp inom Svenska akademien som påverkar valet av pristagare. En reflektion tränger sig på: Kommer trots allt inte denna franska våg av pristagare  lite för sent i tiden?

DSK – en litterär figur
DSK – en litterär figur 150 150 Tomas Lindbom

Dominique Strauss-Kahn går alltmer över från att ha varit en reell person till en litterär figur. Lika snabbt som han en gång klättrade i makt och inflytande, lika dramatiskt föll han ner till ett tillstånd där han utsattes för spott och spe. Nu är han alltså huvudkaraktär både i en bok och i en film.

Abel Ferrara har sedan länge planerat för inspelning av en långfilm kring förhållandet mellan DSK och hans förra fru Anne Sinclair med tyngdpunkten lagd på händelserna i Sofitel i New York och tiden därefter. Det var också klart att rollen som DSK skulle spelas av Gérard Dépardieu och rollen som Anne Sinclair av Isabelle Adjani. Nu visar det sig att den omsusade och mångfaldigt prisbelönta skådespelerskan dragit sig ur projektet. Hon var länge entusiastisk. Nu finner hon projektet tvivelaktigt, inte i sig utan beroende på hur DSK:s liv behandlats i andra sammanhang. Främst rör det sig om flera händelser som under senare tid gjort hela berättelsen om DSK alltmer destruktiv och spekulativ; i synnerhet bordellhärvan som DSK är inblandad i. Fördmodligen blev den oerhört märkliga nyhet som nådde fransmännen häromdagen droppen som kom bägaren att rinna över för Isabelle Adjani;  romanen om DSK skriven av hans älskarinna under förra året, Marcela Iacub, har släppts och blivit en skandalhistoria på alla sätt.

Marcela Iacub är jurist men med ambitioner att skriva. Hon har redan givit ut flera böcker kring juridiska spärsmål med en högst populärvetenskaplig inriktning. Hon medarbetar i vänstertidningen Libération med krönikor. Hon tog uppenbarligen själv kontakt med DSK efter dennes skilsmässa efter skandalerna i New York och runt bordellhärvan i Lille och inledde en relation som varade under delar av 2012. Resultatet: en nyckelroman som inte verkar ha lämnat en minsta del av snaskigheterna kring hans person åt sidan. Romanen handlar helt naket om hennes relation med DSK, om hans personliga karaktär och om hans förra fru. Boken är utgiven på Stock förlag med titeln Belle et Bête. Belle betyer vacker och bête som betyder dumbom men också odjur.  Skönheten och odjuret heter på franska La belle et la bête.

Veckotidningen Le Nouvel Observateur har denna vecka publicerat några utdrag ur boken. Marcela Iacub beskriver DSK som ett svin. Han är inte bara grov mot människor. Han väljer också det fula. Hon konstaterar att han i valet mellan en sexuell relation med Angelina Jolie och en ful kvinna skulle välja den senare. Denna upplysning är uppenbarligen en av de mer diskreta i boken om man får tro en och annan person som fått möjlighet att läsa romanen.

Romanen känns redan av de korta utdragen i Le Nouvel Observateur i sig som ett svinaktigt projekt utan minsta finess eller litterära ambitioner. Det går inte att uppfatta det som något annat än ren spekulation. DSK som betett sig svinaktigt i åratal har nu blivit föremål för ett svinaktigt angrepp. En kvinna blir hans älskarinna, bryter  med honom och kommer snart därefter ut med en bok som sågar honom som människa. En bok som  i sina beskrivningar är så förnedrande för honom att den förmodligen snarare förbättrar hans image.

DSK har inte oväntat stämt Marcela Iacub för förtal. Det ansedda förlaget känner sig besvärat av reaktionerna på boken som ännu inte kommit ut i handeln. Kanske kan DSK:s advokater stoppa publiceringen. Den 48-åriga Marcela Iacub har i alla händelser dödat sin egen karriär.

DSK kan snart se framemot en rättegång för sin inblandning i bordellhärvan kring hotell Carlton i Lille. Han är anklagad för koppleri och riskerar flera års fängelse. Det förefaller som dessa domar alltmer kommer i bakgrunden för de berättelser i bokform och på filmduken som tar över. DSK är en dömd man och totalt utslagen i det verkliga livet. Utan möjlighet att komma tillbaka i karriären och som respekterad människa i samhället och kanske inte ens i den trängre kretsen av vänner och släktingar. Det är en dom som övergår vad en människa faktiskt ska behöva uppleva trots allt.

Nu verkar det som om DSK som fiktiv gestalt kommer att leva ännu längre och plåga den verkliga DSK för lång tid. Vem kommer nu förresten att spela Anne Sinclair i filmen?

Ny bok om DSK kittlar och avslöjar
Ny bok om DSK kittlar och avslöjar 150 150 Tomas Lindbom

Dominique Strauss-Kahn eller DSK som alla säger i Frankrike är underbarnet som blev hjälten och till slut den bespottade. Hans liv beskrivs i en ny bok av två erfarna journalister på Le Monde, Raphaëlle Bacqué och Ariane Chemin. Boken kom ut nyligen på Albin Michel och har titeln Les Strauss-Kahn. Boken moraliserar inte. De två kvinnliga författarna berättar öppet och därmed skoningslöst om hans liv. Det gör boken ännu mer skakande.

Jag kan inte hitta en enda värderande kommentar i hela boken. Det hade varit frestande för författarna att moralisera över DSK:s politiska cynism och hämningslösa utnyttjande av sin maktställning för att skaffa sig ständigt nya sexuella partners. Det hade blivit en sämre bok. Istället följer läsaren – steg för steg och övertygande beskrivet – DSK:s väg från åren som parlamentsledamot och minister i Lionel Jospins regering, perioden i skuggan under Chiracs andra presidentperiod 2002-07 till åren som chef för IMF och det slutliga fallet en majdag 2011 på Hotel Sofitel i New York. Författarna bara berättar precis som det är. Det finns inget glamoröst i alla hans överdådiga fester, organiserade av hans tredje fru, Anne Sinclair eller hans resor och möten med världens ledare – och kvinnor från alla världar. När jag läst färdigt har jag bara en fadd smak i munnen.

Det gick lite för bra lite för länge för DSK. När fallet äntligen kom så blev det desto större. Flera av hans kollegor inom socialistpartiet försökte ta upp frågan om hans kvinnoaffärer för alla visste förstås, redan på 90-talet. En och annan vågade även påpeka att hans luxuösa vanor kunde sticka en och annan väljare i ögonen. Men han klarade sig samtidigt så länge. DSK föreföll osårbar och när han några år före presidentvalet 2012 bedyrade för Martine Aubry att han nu slutat med sina ständiga kvinnoeskapader lät även hon sig nöja med svaret.

En av många avslöjande incidenter som berättas i boken är när DSK efter ett möte går fram till några journalister, riktar blicken mot Valérie Trierweiler,  då Francois Hollandes sambo i hemlighet och kastar ur sig orden: ”Oh, där är du, den vackraste journalisten i Frankrike.” Och hon svarar tillbaka med isande blick: ”Det trodde jag var Anne Sinclair”.

DSK var en välbeställd man redan innan han 1992 gifte sig med Anne Sinclair men hennes stora förmögenhet gjorde att hans liv blev ännu mer luxuöst. Deras hus, deras resor, deras fester beskrivs i boken med samma skarpa och avslöjande tydlighet. Och den man som Anne Sinclair övergav för sin nya kärlek, var alltid med på festerna och en närmast devot beundrare av DSK. Vem ville för övrigt  säga nej till fester där alla som betydde något i Paris var närvarande.

Anne Sinclair är förstås något av en gåta. Hur stod hon ut med att ständigt bli förnedrad. Han hade längre affärer med kända skådespelare och författare. Han skaffade sig flera lägenheter i Paris dit han tog tillfälliga älskarinnor. Han besökte olika klubbar dit sexuellt frigjorda män och kvinnor sökte sig. Hans aptit på lyxprostituerade verkade omättlig och han organiserade alla dessa möten, ofta med hjälp av några invigda personer. Anne Sinclair tar honom för det mesta i försvar. Hon skäller på honom och gråter och sedan förlåter hon och fortsätter att älska honom. År efter år. Som en del manliga vänner till DSK har sagt: ”Hon är en otrolig kvinna”.

Nicolas Sarkozy stödde 2007 utnämningen av DSK till chef för IMF. Han visade sin generositet att utnämna en politisk motståndare. Han blev av med en politisk motståndare och han visste att bubblan förr eller senare skulle spricka. DSK låg dagen före katastrofen på Sofitel i maj 2011 i topp i alla opinionsmätningar, långt före Sarkozy. Men den senare var hela tiden väldigt klarsynt: ”DSK kan aldrig bli president”.  De båda möttes i Elyséepalatset inför DSK:s utnämning till chef för IMF. Boken beskriver samtalet och Sarkozy lär ha sagt. ”Vi är två svartskallar, du och jag. Vi gillar pengar och kvinnor. Svartskallar och pengar har amerikanarna inga problem med. Men däremot med kvinnor. Lova mig att vara försiktig!”

DSK och Sarkozy påminner om varandra. De har känt varandra sedan 90-talet, även periodvis träffats privat. De delar i mycket både sina styrkor och svagheter. Franska folket hade 2012 nog av Sarkozys bling bling. De hade aldrig ersatt honom med en vars aptit på kvinnor var ännu större och vars behov av lyx och överflöd vida översteg den sittande presidenten. Bortsett från att DSK:s olika kvinnoaffärer ändå hade satt stopp för honom före valdagen så hade folket ändå inte kunnat välja en andra president av bling bling-karaktär. Nu föll han gudskelov tillräckligt tidigt för att socialistpartiet skulle hinna utse en annan presidentkandidat. Den som läser Bacqués och Chemins bok förstår lite bättre hur franskt politiskt liv kan gestalta sig och varför det gick som det gick 2012.

Författare tar död på sig själv i hyllad roman
Författare tar död på sig själv i hyllad roman 150 150 Tomas Lindbom

MIchel Houellebecq är ingen romanförfattare som gullar med sina läsare. Han gör det inte i sina romaner och inte i sina framträdanden i offentligheten heller. Provokativ och närmast outhärdlig i de teveintervjuer han ger. Samtidigt begåvad, fräck och rolig att läsa.

Michel Houellebecqs senaste roman La carte et le territoire har utkommit på svenska på Bonniers förlag med titeln Kartan och landskapet. Huvudpersonen är konstnär, Jed Martin, som gör sig en snabb och stor förmögenhet på ett antal porträtt av olika yrkesutövare och bland dem på – Michel Houllebecq. I övrigt lever Jed ett trist liv i en liten lägenhet i 13:e arrondissemanget – finns det något tristare arrondissemang i Paris? – och verkar bitvis knappt ha annat umgänge än med sin far på julafton och en gallerist som han träffar på sitt stamcafé. Av outgrunnliga skäl träffar han senare också en vacker ryska som för in honom i Paris eleganta och depraverade salonger.

Författaren Houellebecq låter sin karaktär träffa honom själv och det är sannerligen inget vackert porträtt Houellebecq tecknar av Houellebecq. Ännu mer absurt: Författaren låter någon mörda sig själv i romanen och på ett makabert sätt. Kroppen är så lemlästad att det enligt poliserna på mordplatsen är den mest vidriga människoslakt de någonsin sett.

Houellebecqs styrka är inte att skriva deckare trots att han brer på med mycket  blod. Nej, det är hans skildringar av människorna, verkliga och uppdiktade, som ger en nästan feberaktig lust att fortsätta vända blad i boken. Han lånar till läsaren av sin egen uppenbara dekadens och läsaren får rikligt med material kring människans litenhet på livets olika centrala områden.

Michel Houllebecq är tillräckligt cynisk för att kunna visa hur bottenlöst tomt kändislivet är i Paris och hur uttråkade eller misslyckade också de flesta vanliga människor är. Ändå kan läsaren inte motstå att följa hans karaktärer. Författaren har någon form av humor som piggar upp i eländet och en förmåga att gestalta som är lysande. Han blev också förra årets Goncourtvinnare med denna roman.

Ett litet exempel på hans förgörande elakhet: Han beskriver i romanen en präst som konstnären Jed och hans älskarinna möter under en mässa i en kyrka i Montparnasse. ”Han påminde lite grand om politikern Francois Hollande, men till skillnad från honom hade han blivit Guds eunuck.”