Patrick Modiano, nobelpristagaren sedd från Paris horisont

Patrick Modiano, nobelpristagaren sedd från Paris horisont 150 150 Tomas Lindbom

Återigen har en fransman fått nobelpriset i litteratur. I år blev det Patrick Modiano. Vi behöver bara gå sex år tillbaka i tiden för att finna den franska författare som dessförinnan fick priset, JMG Le Clézio.

Frankrikes media uppmärksammar alltid litteraturpriset. Kulturfrågorna har en dominerande plats i media och skönlitteratur är en viktig del av kulturen. Det är självklart att tidningar och tv slår upp nyheten att Modiano fått de mest prestigefulla priset i västvärlden.

Det är femtonde gången som en fransk författare tilldelas detta pris vilket är rekord för den som är intresserad av att lista vilka länder som fått priset flest gånger. Modiano själv påminner sig om hur han som pojke starkt präglades av att  Albert Camus fick priset 1957. Då var han 12 år. Han har levt i sin författarroll hela sitt liv. Han är en av de stora författare som uttrycker sig genom sitt skrivande, inte genom att synas i debatter och i andra offentliga sammanhang.

Det offentliga Frankrike uppmärksammar förstås  händelsen. President Francois Hollande som inte tillhör de stora litteraturälskarna – han lär inte läsa skönlitteratur över huvud taget –  twittrar på ett typiskt franskt, intellektuellt sätt: “Gratulationer till Patrick Modiano, detta Nobelpris ges till en författar vars verk granskar minnets subtilitet och visar på identitetens komplexitet”. Vi väntar på att Stefan Löfvén kommer att uttrycka sig på samma sätt om nästa Augustvinnare. Kulturministern Fleur Pellerin och premiärminister Manuel Valls sällar sig också till hyllningskören på twitter, dock med lite mer vardagliga gratulationer.

Ändå anar man en viss förvåning i kommentarerna kring Svenska akademiens val av pristagare i år. Kanske tycker en del franska litteraturbedömare att det borde finnas andra författare, både utländska och franska som skulle kunna komma i fråga och att det framför allt är förvånande att en fransman får priset bara sex år efter en annan.

Fransmännen är också medvetna om att landets ställning som kulturnation har naggats i kanten under senare år. Fransk litteratur har inte samma lyskraft i dag internationellt som för femtio eller hundra år sedan. Kanske visar valen av Le Clézio och Modiano inom en tidsrymd på sex år att denna vurm för det franska beror på att det finns en stark frankofil grupp inom Svenska akademien som påverkar valet av pristagare. En reflektion tränger sig på: Kommer trots allt inte denna franska våg av pristagare  lite för sent i tiden?

3 comments
  • Tyrgils Saxlund

    Detta med nobelpris är intressant för de litteraturintresserade och väcker alltid debatt för och emot. Under senare år har Akademien lyckats med
    bottennapp (värst Dario Fo – det finns fler exempel). I Frankrike betyder litteratur mer än i Sverige, där politikerna är tämligen illitterata och det är tveksamt om kulturministern har några kunskaper i litteratur överhuvudtaget.
    Visst har Frankrike fått många litterära nobelpris, t ex det första av alla till Sully Prudhomme, vilket – trots att han var en fin poet – var fel mottagare vid en tid då Tolstoj, Ibsen och Strindberg fortfarande levde. Sedan har Svenska Akademien undvikit ett antal stora namn – några franska av dem – som Joyce, Proust, Celine, Stevens, Frost, Fallada, Benn, Blixen etc etc. De riktigt stora författare som trots det fått priset har oftast inte varit fransmän (Yeats, Eliot, Mann, Faulkner). Den mest levande av de äldre fransmän som fått priset är Camus, även om Sartre fortfarande har sina beundrare. Det finns dock namn att återupptäcka bland äldre franska nobelpristagare: France, Martin du Gard, Mauriac och den store poeten Saint John Perse och naturligtvis också Gide, men inte idag alldeles aktuella. Men det bryr sig en gammal man som jag inte speciellt mycket om. Vive la France!

Leave a Reply

Your email address will not be published.