Litteratur

Andrés Stoopendaal och Paris
Andrés Stoopendaal och Paris 150 150 Tomas Lindbom

En ung skribent och författare i Göteborg har förlagt handlingen i sin debutroman till Paris. Han heter Andrés Stoopendaal. En begåvad debutant med en trovärdig skildring av tonårslivet i  den franska huvudstadens  borgerliga sfär, i den västra delen av innerstan.

Huvudpersonen, den fjortonårige Maxence, förlorar sin pappa som omkommer  i en olycka på jobbet. Sonen fortsätter ändå sitt liv, på ytan opåverkad av händelsen. Han engagerar sig i att skriva en uppsats om Shakespeare i Lycée Buffon. Han läser mycket. Han reflekterar över det som en brådmogen kille i en litterär värld omgiven av andra pojkar och en och annan flicka som också är brådmogna och som har välutbildade och bildade föräldrar. De talar om stort och smått men även en relativt banal sportfråga  eller funderingar om kärleken får en filosofisk eller existentiell vinkel.

Romanen Maskerad, utgiven på Norstedts, doftar Paris. Jag ser läroverksungdomarna framför mig där de drar fram på gatorna. Deras liv är tonåringarnas men så kopplade till landets historia och tradition. Associationerna för ständigt tillbaka till klassisk litteratur eller till den tidning som föräldrarna läser. Innerstadspojken Maxence lever inte i en egen tonårsvärld. Han förvaltar och utvecklar den gångna generationens erfarenheter och pröva detta mot sina egna upplevelser.

Andrés Stoopendaal framträder flera gånger under Pridefestivalen med start nästa vecka. Maxence brottas med sin sexualitet och med sina dragning till andra pojkar. Gränsen mellan drömmar och verkliga handlingar flyter men det är hela tiden pojkar som tilldrar sig hans intresse. Hans mamma Muriel är orolig för att sonen ska börja leva ett liv som gay. Muriel försöker få sonen att förstå att homosexuella lever sämre liv. De har kanske blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. De kan se ut att må bra, förklarar hon, och nämner några kända homosexuella från tv. ”Men jag tror att de lider inombords… som en konsekvens av deras livsval”.

Maxence är en ömsint pojke och så även mot sin mor. Det är han som lägger armen om henne när hon oroat sig över homosexuellas olyckliga liv. Det är han som bekymrar sig över hennes ökande alkoholvanor. Själv söker han sig vidare. Nästan på tå, försiktigt, lite drömlikt öppnar han dörrarna till sitt eget kommande vuxenliv. En dörr i taget. Långsamt. Det är en ljuvlig liten roman med sanna dofter från Paris.

Knut Ståhlberg om de Gaulle och Churchill
Knut Ståhlberg om de Gaulle och Churchill 150 150 Tomas Lindbom

Knut Ståhlberg är en äldre distingerad herre som fortsätter att glädja sin trogna läsekrets med nya böcker om europeisk nutidshistoria med särskilt fokus på Frankrike. Två kära ovänner (Norstedts) heter hans senaste – jag vill inte säga sista – bok och handlar om relationen mellan Charles de Gaulle och Winston Churchill.

Det är sju år sedan Knut Ståhlberg kom ut med sin de Gaulle-biografi och den blev med rätta hyllad. Hans bok om relationen mellan de Gaulle och Churchill är både vederhäftig och vital. Han har grävt i arkivmaterialet och lusläst statsmännens memoarer. Han avslöjar båda när de uteslutit besvärande fakta från sina egna levnadsteckningar. Churchill gör sin brittiska version och de Gaulle sin franska av andra världskriget. Det är fascinerande att följa hur mänsklig värme mellan två giganter i den europeiska 1900-talspolitiken växer men också försvagas och nästan förbyts i total iskyla när maktfrågan ställs på sin spets. Vid slutet av kriget förenas de på nytt och deras ömsesidiga respekt går det aldrig att ta miste på.

Den som starkt bidrar till att försvaga de Gaulles och Churchills vänskap och pakt är Roosevelt. Den amerikanske presidenten har intressen för sitt land i Nordafrika som är gamla franska besittningar. Han är, visar Ståhlberg, påfallande välvillig mot Pétain och Vichyregimen och avvisar de Gaulle både som möjlig samarbetspartner och som människa.

Chruchill framstår i Ståhlbergs berättelse som påfallande följsam mot den amerikanske presidenten. Han kallar sig själv löjtnant i förhållande till sin storebror på andra sidan Atlanten. Konflikterna med de Gaulle ökar när USA går in i kriget. Churchills kalla bedömning är att USA är en viktigare partner än de Gaulle för Storbritannien när  landet ska positionera sig maktmässigt i efterkrigstidens Europa. Det är förstås en rimlig bedömning. Men ledaren för det kämpande Frankrike är en synnerligen slug maktspelare och har stöd också inom det brittiska väldet. Särskilt starkt stöd har han av utrikesminister Eden men också av diplomaten och senare premiärministern Harold Macmillan.

Det är inte svårt att ana var Ståhlberg har sina sympatier även om hans skildring av Churchill är både inkännande och nyanserad. Det galliska blodet kokar också hos författaren när de Gaulle kallas till ett förnedrande möten med Roosevelt och Churchill, särskilt ett  i Casablanca. Belåtet konstaterar han att de Gaulle aldrig viker en tum från sina principer. Halsstarrig, sa nog många amerikaner både när det begav sig och många gånger senare. Churchill är vid flera tillfällen under åren 1942-44 beredd att kapa alla band med de Gaulle. Författarens beundran för det kämpande Frankrikes ledare anar läsaren på rätt många ställen i boken.

För alla frankofiler är alltså Knut Ståhlbergs berättelse om de två kära ovännerna en rätt angenäm läsning. Den franska motståndsrörelsens principfasthet och mod imponerar. de Gaulle var en stor ledare och särskilt stor i motgång.

Bernard Pivot och litteratur på tv
Bernard Pivot och litteratur på tv 150 150 Tomas Lindbom

Det fanns en tid i Frankrike när landet stod i det närmaste still på fredagskvällarna. Det handlade inte om schlagertävlingar eller finaler i fotbollscuper utan om ett litteraturprogram på tv. Bernard Pivot var under åren 1975-90 programledare för Apostrophes och samlade den tidens stora författare, några per vecka, runt ett studiobord och talade om deras böcker om om livet. Miljoner tittare och köer i boklådorna på lördagen när människor ville köpa de böcker som diskuterats kvällen före. Pivot har nu givit ut sina minnen –  i bokform förstås. Les Mots de ma vie på förlaget  Albin Michel.

Bernard Pivot var en man som lite på ett bananskal gled in i en tv-studio och närmast paniskt rädd genomförde sin första sändning med Apostrophes en januarikväll 1975. Trots sin oerhörda nervositet visade det sig att hans blick och gester gick igenom rutan och in i fransmännens hem. Han blev snart smakdomaren nummer 1 i Frankrike när det  gällde litteratur, särskilt skönlitteratur. Det gick så långt att de stora författarna ville umgås med honom. Marguerite Duras ringde honom  till och med klockan 2 på natten för att få sin nyskrivna text bedömd av honom.

Pivot sökte aldrig flärden i umgänget med författarna. Istället lyckades han fortsätta sitt vanliga liv för att dyka upp på fredagskvällen i rutan med nya gäster och med nya frågor. Han var mannen som la ner det mesta av sin tid på att läsa böcker och fundera över dem. Han blev så uppskattad därför att han var så påläst. Han kändes som den gymnasielärare i litteratur som alla hade velat få men få fick. Han var beläst, kändes lite förläst men det bjöd alla tittare på. Han var trovärdig i sin egen stil. Hans kostymer blev snyggare med åren men aldrig så där perfekt måttsydda som vissa andra tv-profilers. Och framförallt snobbade han aldrig med läderbyxor eller höga stövlar. Han var och förblev den lärde lektorn från Lyon.

Fransk tv har alltid haft ambitiösa litteraturprogram på tv. De finns även i dag. Men ingen programledare har kommit i närheten av den lyskraft som Bernard Pivot hade. Det var en annan epok och konkurrensen var mindre. Men frågan är om han inte slagit alla  andra med hästlängder även om han gjort sin debut nu, 2011. Pivot var och är unik. Äkthet brukar till slut vinna över falskhet. Det är förtröstansfullt

Foucault i sin stora Parisvåning
Foucault i sin stora Parisvåning 150 150 Tomas Lindbom

I en våning på Rue de Vaugirard bor filosofen Michel Foucault. Våningen är magnifik. Han bor högst upp med magnifik utsikt genom sina stora perspektivfönster. Stor balkong. Salongen är tio meter lång och fortsätter i fil till nästa rum som kallas biblioteket och som är nästan lika stort. När hans unga vänner är på besök händer det att de kastar frisbee i salongen. En fransk filosof har det gott ställt, särskilt om han är världsberömd och guru. Professor och föreläsare vid Collège de France. Under de sista levnadsåren ständigt på resa till USA.

Jag var inte där. Den som berättar är Mathieu Lindon, son till den berömde Jerome Lindon, förlagschef på Minuit, ett unikt och mycket exklusivt förlag som på den tiden gav ut Samuel Becket och Marguerite Duras bland andra. Sonen Mathieu växte upp med dessa litterära celebriteter.

Michel Foucault gav aldrig ut någon av sina böcker på Minuit. Mathieu Lindon träffade honom genom sina tidiga bekantskaper i Paris gayvärld som han tillhörde. Foucault omgav sig med unga män som tidvis bodde hos honom eller i hans lilla enrummare vägg i vägg med den stora våningen. Mathieu bodde där i perioder i sex år fram till den store filosofens död i aids 1984.

Mathieu Lindons Ce qu´aimer veut dire är en av flera märkliga böcker som skrivits av söner om fäder i vinter. Han är romanförfattare med en flitig utgivning men denna bok är mer av en litterär biografi. Vi får inblickar i det litterära och kulturella livet under 70-talet. En period av läsande och skrivande men också en form av drönande tillvaro där dag och natt verkar upplösta i formerna. Liksom mycket annat. Drogerna spelar en central roll. Där sitter Lindon med Foucault i salongens så kallade Gustav Mahler-hörna och lyssnar på symfonierna samtidigt som de tar sina LSD-trippar.

Poststrukturalismen firar triumfer på alla plan. Det är en intressant bok att fördjupa sig i och en väg till att förstå lite mer om sambandet mellan Foucaults filosofi och hans egen livshållning.

Nutid med Stendhals ögon
Nutid med Stendhals ögon 150 150 Tomas Lindbom

Jag hittar en liten litterär reflektion i senaste numret av Le Nouvel Observateur. Philippe Sollers skriver och han låter 1800-talsförfattaren Stendhal se på Frankrike i dag. Stendhal som var realisten under det svärmiska nittonde seklet. Han som skrev Rött och svart 1831 och flera andra samhällskritiska romaner och reseskildringar i opposition mot de reaktionära strömningarna som gjorde sig breda efter revolutionsåren.

Det är Philippe Sollers som lånar Stendhal när han vill se på nutiden. En eländig tid i Frankrike. Lika eländig som 1830-talet. Stendhal kommer att gäspa när han läser nutidens romaner, tror Sollers. Stendhal blir förvånad när han ser hur hans egen barndoms stillsamma men grå Grenoble nu är ett av Frankrikes centra för brottslighet. Sollers döljer knappast hur han använder Stendhal för att få sucka över tidens elände genom en berömd historisk gestalt.

Philippe Sollers klagar över litteraturens svaga roll i dagens Frankrike. Själv var han vän med Roland Barthes och de flesta av de stora filosoferna på 60-talet. Han har alltid varit utmanande och chockerat omvärlden både med sitt uppträdande och sina tankar. Den tid i TV:s barndom när ingen visste vad som skulle hända under de litterära och filosofiska programmen. När rökande författare och filosofer – inte så få på lyset – brottades med sina idéer och inga ståndpunkter ansågs olämpliga att framföra. Och mitt i denna mediala tummelplats fanns Sollers. I dag handlar Frankrike enligt honom om ”upphetsning kring lag och ordning”  där människor är deprimerade, söker sin identitet och där klyftorna ökar i samhället.

Stendhal kan på 1800-talsmanér tala om sitt älskade Bordeaux där kärlek råder. Människorna är förtjusande och inget är tråkigt och trist. Vem har lust att säga det om någon fransk stad i dag?

Philippe Sollers har också lugnat sig. Han svarar snällt på programledarnas insnirklade frågor i de allt tamare litterära programmen på TV. Han är över 70 år men det handlar nog mindre om ålder och mer om tidsandan. Allt är rätt grått och vem kan riktigt bry sig. Frankrike är alldeles för nergånget. Visionerna är för få. Det finns inget att slåss för. Inte med pennan som vapen i alla fall.