Ny bok om DSK kittlar och avslöjar

Ny bok om DSK kittlar och avslöjar 150 150 Tomas Lindbom

Dominique Strauss-Kahn eller DSK som alla säger i Frankrike är underbarnet som blev hjälten och till slut den bespottade. Hans liv beskrivs i en ny bok av två erfarna journalister på Le Monde, Raphaëlle Bacqué och Ariane Chemin. Boken kom ut nyligen på Albin Michel och har titeln Les Strauss-Kahn. Boken moraliserar inte. De två kvinnliga författarna berättar öppet och därmed skoningslöst om hans liv. Det gör boken ännu mer skakande.

Jag kan inte hitta en enda värderande kommentar i hela boken. Det hade varit frestande för författarna att moralisera över DSK:s politiska cynism och hämningslösa utnyttjande av sin maktställning för att skaffa sig ständigt nya sexuella partners. Det hade blivit en sämre bok. Istället följer läsaren – steg för steg och övertygande beskrivet – DSK:s väg från åren som parlamentsledamot och minister i Lionel Jospins regering, perioden i skuggan under Chiracs andra presidentperiod 2002-07 till åren som chef för IMF och det slutliga fallet en majdag 2011 på Hotel Sofitel i New York. Författarna bara berättar precis som det är. Det finns inget glamoröst i alla hans överdådiga fester, organiserade av hans tredje fru, Anne Sinclair eller hans resor och möten med världens ledare – och kvinnor från alla världar. När jag läst färdigt har jag bara en fadd smak i munnen.

Det gick lite för bra lite för länge för DSK. När fallet äntligen kom så blev det desto större. Flera av hans kollegor inom socialistpartiet försökte ta upp frågan om hans kvinnoaffärer för alla visste förstås, redan på 90-talet. En och annan vågade även påpeka att hans luxuösa vanor kunde sticka en och annan väljare i ögonen. Men han klarade sig samtidigt så länge. DSK föreföll osårbar och när han några år före presidentvalet 2012 bedyrade för Martine Aubry att han nu slutat med sina ständiga kvinnoeskapader lät även hon sig nöja med svaret.

En av många avslöjande incidenter som berättas i boken är när DSK efter ett möte går fram till några journalister, riktar blicken mot Valérie Trierweiler,  då Francois Hollandes sambo i hemlighet och kastar ur sig orden: “Oh, där är du, den vackraste journalisten i Frankrike.” Och hon svarar tillbaka med isande blick: “Det trodde jag var Anne Sinclair”.

DSK var en välbeställd man redan innan han 1992 gifte sig med Anne Sinclair men hennes stora förmögenhet gjorde att hans liv blev ännu mer luxuöst. Deras hus, deras resor, deras fester beskrivs i boken med samma skarpa och avslöjande tydlighet. Och den man som Anne Sinclair övergav för sin nya kärlek, var alltid med på festerna och en närmast devot beundrare av DSK. Vem ville för övrigt  säga nej till fester där alla som betydde något i Paris var närvarande.

Anne Sinclair är förstås något av en gåta. Hur stod hon ut med att ständigt bli förnedrad. Han hade längre affärer med kända skådespelare och författare. Han skaffade sig flera lägenheter i Paris dit han tog tillfälliga älskarinnor. Han besökte olika klubbar dit sexuellt frigjorda män och kvinnor sökte sig. Hans aptit på lyxprostituerade verkade omättlig och han organiserade alla dessa möten, ofta med hjälp av några invigda personer. Anne Sinclair tar honom för det mesta i försvar. Hon skäller på honom och gråter och sedan förlåter hon och fortsätter att älska honom. År efter år. Som en del manliga vänner till DSK har sagt: “Hon är en otrolig kvinna”.

Nicolas Sarkozy stödde 2007 utnämningen av DSK till chef för IMF. Han visade sin generositet att utnämna en politisk motståndare. Han blev av med en politisk motståndare och han visste att bubblan förr eller senare skulle spricka. DSK låg dagen före katastrofen på Sofitel i maj 2011 i topp i alla opinionsmätningar, långt före Sarkozy. Men den senare var hela tiden väldigt klarsynt: “DSK kan aldrig bli president”.  De båda möttes i Elyséepalatset inför DSK:s utnämning till chef för IMF. Boken beskriver samtalet och Sarkozy lär ha sagt. “Vi är två svartskallar, du och jag. Vi gillar pengar och kvinnor. Svartskallar och pengar har amerikanarna inga problem med. Men däremot med kvinnor. Lova mig att vara försiktig!”

DSK och Sarkozy påminner om varandra. De har känt varandra sedan 90-talet, även periodvis träffats privat. De delar i mycket både sina styrkor och svagheter. Franska folket hade 2012 nog av Sarkozys bling bling. De hade aldrig ersatt honom med en vars aptit på kvinnor var ännu större och vars behov av lyx och överflöd vida översteg den sittande presidenten. Bortsett från att DSK:s olika kvinnoaffärer ändå hade satt stopp för honom före valdagen så hade folket ändå inte kunnat välja en andra president av bling bling-karaktär. Nu föll han gudskelov tillräckligt tidigt för att socialistpartiet skulle hinna utse en annan presidentkandidat. Den som läser Bacqués och Chemins bok förstår lite bättre hur franskt politiskt liv kan gestalta sig och varför det gick som det gick 2012.

Leave a Reply

Your email address will not be published.